När jag gick runt min gamla sjö som jag bodde granne med upptäckte jag att min själ var faktiskt kvar i Göteborg. Jag måste ha glömt den i flyttkaoset. På något obeskrivligt sätt har jag hela tiden längtat till grannsjön, skogarna och dofterna. Alla mina tankar ledde jämt och ständigt till Tusse. Tusse är det högsta och mest smärtsamma priset jag har betalat för flytten. Han dog medan jag såg på. Jag har inte kunnat släppa taget om honom. Ibland, på kvällarna, vred jag mig i sängen, av sorg och smärta. Jag ville till Göteborg för att gå till hans röse. Jag kände att jag var tvungen för om jag inte hälsar på min gamle, trogne vän så är jag en ännu uslare människa. Så imorse tog jag bussen till mina gamla trakter och började klättra uppför berget. Uppe på berget begravde vi kattskrället. Men det var halt och jag trillade ner gång på gång. Till sist gav jag upp och gick ner på stigen igen. Jag tittade uppåt och plötsligt fick jag en aha-upplevelse. Det slog mig att där uppe på berget finns ingen Tusse längre. Det är bara en hög av stenar. Tusse ligger inte längre där. Jag började gå mot bussplatsen och sedan åkte jag till mitt gamla jobb. Ja, jag älskar min gamla katt. Ja, jag mår dåligt för att jag har avlivat honom. Men idag har jag hittat min själ och tagit med den hit till Eskilstuna. Vänner och bekanta har frågat mig om det finns ngn chans att jag återvänder till Göteborg. Nej, jag tror inte det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar