Växla ner

Solglitter

Min pysselhörna har fått två nya invånare. En bok och en minibyrå. Boken har jag köpt idag på loppis. Den kostade 5 kr. Jag blev kär i den direkt. Hela boken är bara jag på något sätt. Färger på omslaget, den naivt söta bilden, boktitteln...

Byrån köpte jag för jättemånga år sedan på IKEA. Då var den obehandlad och jag målade den i marinblått för att den skulle passa i barnens rum. Nu har barnen rattat minibyrån och jag hade inte hjärta att bara slänga den. Inspirerad av ett tapetproffs Persilja har jag limmat tapet på lådorna. Sedan slipade jag lite på tapeten för att få bort den "ny och fräsch"-känslan. Jag tror att minibyrån blev glad åt sitt nya utseende och åt sin nya granne, Solglitter.

Tygormen och igelkotten

Jag trodde att regn och kyla var det perfekta pysselvädret. Men ack vad jag misstog mig. När värmen stiger upp till 38 grader (så varmt har det varit på min altan idag) då är det ett perfekt läge att stanna i ett svalt vardagsrum och pyssla.

På vardagsrumsgolvet slingrar sig en enorm tygorm. Den består av 26 stora fyrkanter och är hela 13 meter lång. Sakta men säkert förvandlas tygormen till en sängkappa. Som ni kanske minns är min säng 240 cm bred och det finns inga sängkappor i världen som motsvarar dessa mått. Och eftersom jag har gjort ett stort hål i plånboken genom att köpa ett dyrt vitt överkast då passar det jättebra att sy en sängkappa själv. Jag hoppades få den klar idag men när man har sytt i 13 m tyg i några timmar då blir ens hjärna helt bortkopplad till slut. Man måste sluta sy innan man gör något dumt. Så nu hänger tygormen mellan pressarfoten och stolen och väntar på imorgon.

Apropå ingenting så har jag haft en väldigt mysig dag. Jag har pratat med mina grannar och jag har jättetrevliga grannar. Med fröken som bor en trappa upp stämde jag träff imorgon, på en loppis :) Och så har jag hjälpt en igelkott som har fastnat under en annan grannes grind. Med skinnhadskar på och med hjälp av ett lakan lyfte jag upp kotten försiktigt. Jag passade på att titta närmare på stackarn. Man vet aldrig när man får ett tillfälle att bära på en igelkott. Sedan fick han gå sin väg.

A piece of kindness

Sonen körde till affären för att köpa bröd. När han skulle hem då glömde han att låsa upp kättingen och låset trasslade sig in i motorn. Han kämpade för att lirka ut det men utan någon framgång. Ett stort, halvnaket, rakat och tatuerat Muskelberg med naziutseende kom fram till den kämpande pojken. Nu trodde Dawid att han skulle få stryk. Eller bli av med sin moped.

- Är det något knas? - frågade Muskelberget och sonen förklarade läget.

- Det skulle vi kunna få ut - konstaterade Muskelberget och några minuter senare kunde Dawid köra hem.

Kör säkert i sommar

I en affär där jag brukar handla mat hänger det rader med små, fina askar. Askarna är i pastelliga färger och har vackra mönster. Bredvid dem hänger det en skylt: kör säkert i sommar. Jag vill ju köra säkert så jag började undra vad det är för askar egentligen. Vad innehåller dem? Jag har tittat på dem minst tusen gånger. Kanske en alkotest? Eller kanske en fiffig hastighetsstrypare? Eller en speciell väckarklocka för trötta bilister? Vad är det som kan hjälpa en att köra säkrare? Det var nära att jag frågade kassörskan om det. Väldigt nära. Vilken tur att jag inte gjorde det. Efter närmare studier av de pastelliga askarna upptäckte jag att de innehåller kondomer. Ja gott folk, kör säkert i sommar :)

En blå sommardag

En blå hammock...

Behövs det mer för att känna sig harmonisk? Särskilt när sommarvärmen mjukar upp ens hjärna och gör en till en valross som gungar i hammocken och dricker te. Men när ska man tillåta sig sådant om inte en sommardag? Det är just därför vi har sommaren. För att leva lite långsammare och låta bli att bry sig om oväsentligheter...

Ska jag berätta?

Jag och Nosan åkte till hundbadet. Det är bra att det finns ett ställe vid ån där hundarna inte är portade. Det är för det mesta samma personer och samma hundar som träffas där. Hundarna och dess ägare känner varandra väl. Även Nosan är en känd personlighet på stranden. Hon är cool, hon jäktas inte, skäller inte. Hon lufsar runt och nosar på alla dofter.

Jag tog med mig Potensgivarna, en bok av K. B. Holmqvist. Igår läste jag halva boken och tänkte läsa den klart på stranden. Men jag kunde inte för alla bokstäver hoppade som tokar framför mina ögon. Och jag visste varför... En händelse har skakat om min lilla värld.

Jag har funderat hela dagen på om jag skulle berätta om det i bloggen. För om jag berättar och det blir inget av det så kommer jag kanske att känna mig snopen. Men samtidigt... Samtidigt är jag så glad, så upprymd att min kropp går isär i sömmarna.

Ska jag berätta?

Ska jag?

Ja! Det ska jag!

Igår fick jag ett mail från en journalist. Hon skrev att hon tyckte att min blogg var fin och ville komma hem till mig och göra ett reportage. Kan ni förstå det? Någon har sett min blogg bland tusen andra bloggar och tyckt att den var fin. Så fin att tidningen kommer hem till mig! Vilken bekräftelse på mitt bloggande, på min livstil, mitt hem. Det känns underbart och läskigt samtidigt. Det är därför Potensgivarna inte är klarlästa. Kanske imorgon.

Hemligheter

Jag har alltid haft en speciell relation till träd. Som liten pratade jag med dem. Jag tror att träden bär på en hemlighet men inte kan förstå vilken. En gång ertappade min lillasyster mig när jag viskade något till ett träd. Det tyckte hon var löjligt. Än idag brukar hon dra den historien varje gång vi träffas. Vi skrattar åt den. Jag var ett märkligt barn och bjöd på många löjliga historier. Men trädens hemlighetsfulla väsen fascinerar mig än idag. De vet något vi inte vet. Något viktigt. Kanske försöker dem berätta sina hemligheter för oss men vi förstår inte deras språk?

Jeans makeover

Det är så svårt att hitta ett par jeans som sitter snyggt på mig. För ett par månader sedan lyckades jag med det men... Ja, det är alltid ett litet men. Byxorna var alldeles för långa. Egentligen skulle jag kunna lägga upp dem men upplagda jeans ser lite sisådär tycker jag. Så jag gick runt med byxbenen släppandes efter mig. De började fransa sig något enormt. Och vid regnväder blev de genast blöta ändå upp till knäna.

I en ren desperation klippte jag en bit av byxbenen. Ska dem fransa sig så kan de lika gärna fransa sig vid en normal längd. Men jag ångrade mig nästan på en gång och började klura vad jag skulle kunna göra med mitt otroliga misstag. Då satte skaparglädjen igång. Jag började med att sy en fin kant på byxorna. Men jag kände mig inte tillfredställd. Inte än. Jag sydde på en applikation. Först då kände jag mig fullständigt nöjd med mitt verk.

Men vet ni vad, min första tanke var att sprätta bort fickorna och sy två fåglar på rumpan. Istället för fickorna. Fåglarna skulle "pussa" varandra med sina näbbar. Men jag fegade. Det var moraltanten som bor bakom mitt öra (istället för en räv) som började moralisera. Att jag är för gammal för sådant, att rumpan är för bred osv. Hon försökte även övertyga mig att fågel på byxbenet är lika illa men där lyckades jag överrösta moraltanten.

Dagens...

Vi har kommit tillbaka från långpromenaden. Jag och Nosan. Visst är vi ett tjusigt par? Lägg märke till hur färgen på min kjol matchar Nosans färg. Det är nästan som dagens outfit. Jag har ju bloggat i några år och aldrig lagt ut en sådan. Det är kanske på tiden...

Koftan, kjolen och tröjan är från second hand. Sådant låter väldigt modemedvetet tycker jag. Second hand... Och så urtjusiga gummistövlar som skymtar bland mina inlägg då och då. De är från Tretorn. I stövlarna har jag riktigt bra ullsockor, ett måste för dem som vill glänsa i stövlarna och undvika skavsår.

Nosan har på sig sin vackra sommarpäls och ett ärvt halsband.

Det är bara en sak som bekymrar mig. Bilderna har egentligen betydligt livligare färger än dem som syns i bloggen. Det händer något med dem när de publiceras. Det spelar ingen roll hur mycket jag ökar mättnaden. Gråa och suddiga blir de i alla fall. Jag vet inte varför...

Det här måste ni få se

Dawid sitter hammocken.

Katten Lucy ligger i Dawids knä.

Hon njuter.

En knäppis till katt.

Girl power

Jag saknar Magnus.

Det gör tvättmaskinen också. Igår lät den jättemärkligt. Dålig tajmning av tvättmaskinen för tvättkorgen bara ber om att bli tömd. Imorse fick jag inspektera manicken. Jag har haft ett svagt minne av att det finns något filter. Någonstans. Man ska rengöra filtret. Men det är Magnus jobb! Jag har aldrig behövt ta hand om sådana saker. Det är han som lagar allt, inklusive min cykel och tvättmaskinen. Jag har blivit tvungen att upprätta en handlingsplan:

1. Lokalisera filtret

2. Klura ut hur man tar isär det

3. Ta en djupt andetag

4. Peta bort snusket

5. Sätta tillbaka filtret

6. Vila mig resten av dagen

Klart! Kära nån vad jag är duktig.

Övertron

När barn är små då har dem en övertro på sina föräldrar. Som om vi var kungar och drottningar. Vi kan och bestämmer precis allt här i världen. Men när barnen kommer upp i tonåren knuffas vi brutalt bort från våra troner. Tonåringar tror nämligen att det är dem som kan och vet allt.

Min son har plockat isär halva sin moped. Han har nog sett för många Pimp My Ride-program. Han trodde att det var så simpelt att fixa till mopeden. Du vet, du sätter bara det här dit och allt är klart fick jag höra. Hux Flux. Enkelt. Rent. Utan problem.

Det var tämligen enkelt att ta isär moppen men inte alls lika enkelt att sätta ihop den. Dawids lillasyster fick rycka in med en hjälpande hand. Tillsammans petade dem med skruvmejslar men läget var hopplöst. Mopeden var död, okörbar.

- Får jag göra ett försök? - frågade jag och menade verkligen ett försök. Jag vet ingenting om motorer och det enda ojliga saken jag har sysslat med är vinegrette. Men barnen makade på sig och jag gjorde ett försök. Ett till. Och hundra till. Och när jag mekade med moppen då kände jag hur den otroliga övertron på mig växte i deras hjärtan. Mor skulle fixa det för hon är just mor. Och mödrar fixar saker. De är drottningar och fixar allt. Övertron var så stark att jag nästan kunde ta på den. Med mina svarta oljiga händer. Efter ett par timmar fyllda av mitt stönande och mejslande vaknade mopeden till liv. Sonen var överlycklig och tittade beundrande på mig. Och han tyckte att jag skulle skriva om det i bloggen. Sedan åt vi marängtårta med chokladtryffel, hallongrädde och jordgubbar. Det är trots allt Midsommar.

Gummistövlar

Sommarens mest oumbärligaste skor är utan tvekan hederliga gröna gummistövlar. Förutom att de är enormt praktiska så är de snygga också. Inte bara till jeans. En kjol och gummistövlar ger mig väldigt positiva vibbar. Det är något avslappnat i ett sådant sätt att klä sig. Något som signalerar att personen i fråga trivs med sig själv. Och det gör man säkert när fötterna håller sig torra och varma i ruskvädret.

Och nu över till dagens läsarfråga:

Idag har jag träffat på den här stolte filuren. Är det någon som vet vad det är för fågel. Den anslöt sig till gräsändernas gäng och följde det hela tiden. Gräsänderna hade i sin tur inget emot filuren. Jag är för lat för att börja bläddra i fågelboken och hoppas att någon av er vet svaret.

Haltsjuka

Vissa dagar är som alla andra. Och ändå inte.

Igår var jag hos doktor för jag har haltat ganska länge nu. Då passade hon på att ta lite blodprover på mig och sa att hon skickar resultatet hem till mig. Redan några timmar senare ringde dem från vårdcentralen men jag var inte hemma. Jag fick panik. De skulle ju skicka resultatet, inte ringa. Om de ringer då måste det vara något allvarligt. Cancer? Ebola? Någon myskoinfluensa? Det var nära att jag började skriva testamentet. Mina barn skulle ärva min dagbok. Och pennburken skulle Magnus få. Och syhörnan skulle jag lotta ut i bloggen.

Ja, det är mycket som haltar i mitt liv men absolut inte fantasin.

De ringde idag igen. Ingen cancer, ebola eller myskoinluensa har drabbat mig. Så syhörnan behåller jag ett tag till mina kära bloggare. Jag hoppas att det är ok. Däremot har jag blivit sjukskriven fram till hösten. Det är inget allvarligt, det är bara bäst så. Bäst för mig. Egentligen vet jag inte varför jag skriver det. Antagligen för att jag har ett enormt behov att berätta det och min käre Magnus är ju på väg mot Treriksröset. Nu har jag lättat mitt hjärta...

Sommar i hagen som blev konstfunderingar

Äntligen en solig dag!

Jag passar på...

Tvättar våra trasmattor och det är en del.

Jag går ut med Nosan och dyker ner i gräset.

Och jag sitter ute på altanen och tankar solenergi. Den lär behövas en annan dag.

När jag ligger nere med näsan i gräset, tillsammans med min kamera, då kopplar jag av. Jag försvinner i en helt annan värld. Tid och rum slutar att existera helt enkelt. Jag och min lillasyster brukar ha livliga diskussioner om vad som är en bra bild. Hon är grymt duktig på makrofoto. Ju närmare en spindel hon kan komma desto bättre. Hennes bilder har en enorm skärpa och är på alla sätt perfekta. Det är inte mina bilder. Jag vrider medvetet på skärpa-mojängen just för att få en viss oskärpa. Jag är inte intresserad av bilder som fungerar som beskrivning av en art. Däremot försöker jag fånga en känsla. En känsla som jag upplever just i själva fotograferingsstunden. För min syster är en skarp och välkomponerad bild en bra bild. För mig en bra bild är en sådan bild som innehåller just en känsla. Den känslan ska även betraktaren kunna ana.

Foto är en konstform och som all konst är det omöjligt att lägga den i ett fack och säga att det där, det där är bra konst. Men det där, det där gott folk är bara skräp. Jag har sett bilder som vinner stora tävlingar och jag lyfter på ögonbrynen. För hur i hela världen kan sådana bilder i överhuvudtaget vinna? Och jag har sett bilder som har fått mig att uppleva ett hav av olika känslor och dessa bilder syns knappt i bildflödet... Det sägs att allt ligger i betraktarens öga och det stämmer. Vi tolkar konst på våra alldeles egna sätt. Men för att i överhuvudtaget kunna tolka konst måste konsten väcka tankar, känslor, funderingar. Det är därför jag tycker mer om bilder som är laddade med känslor än om bilder som är perfekta.

Dumma glaskastare!

Jag var i full fart med att besöka Era bloggar när jag upptäckte blodfläckar på golvet. Nosan måste ha skurit sig i tassen när vi var på kvällspromenaden.

Folk är verkligen dumma som slänger glas överallt. Verkligen dumma, dumma, dumma. Så dumma att jag saknar ord. Det är bara vitt ilskeskum som kommer ur min mun.

Nu har jag tvättat Nosans tass, plåstrat om såret och klätt tassen i Saras strumpa. Vi får hålla tummarna för att såret läker av sig själv.

Dumma glaskastare!

Fröken Duktig och Rebellen

Bor det en Fröken Duktig inom Er?

För det bor en sådan inom mig. Fröken Duktig tjatar jämt om att bädda sängen, ta hand om disken omedelbart, laga mat på ekologiska råvaror, ha fint i soffan och så vidare. Hon har en väldigt auktoritär röst ska ni veta. Det är liksom omöjligt att inte lyda henne.

Vilken tur att det finns ganska mycket utrymme på den diffusa platsen som jag kallar inom mig. Så pass mycket utrymme att även en Sann Rebell känner sig hemma där ibland. Idag har både Fröken Duktig och Den Sanna Rebellen bråkat med varanda. Duktig började sin dag med att tjata, vad annars. Men Rebellen var på hugget och nästan skrek att världen inte går under om jag låter bli att bädda sängen. Och världen går absolut inte under om man struntar i att baka bullar. Man kan faktiskt köpa en påse och ägna baktiden åt något annat. Som att läsa. Eller bara slöa med rent samvete. Rebellen har vunnit dispyten.

Sängen har stått obäddat hela dagen. Katten tyckte att det var en lysande idé. Och så har vi fikat på köpta bullar. Utan att jag har tänkt att fy, vilken mamma jag är. Som bjuder barnen på köpta bullar med massor med konstiga ämnen i. Nej, nej, nej. Inget dåligt samvete här inte. Visst, ibland är det väldigt skoj att vara en riktig husmoder med allt vad innebär. Men ännu roligare är det att få vara en husrebell när man känner för det.

Jag undrar...

Jag undrar hur himlen orkar regna så mycket?

Det är bäst att den slutar för jag får en konstig känsla.

Att ju mer det regnar desto större bloggtorka drabbar min stackars blogg.

Syhörnan

När det regnar så får man hitta på höstnöjen istället för sommarnöjen. Jag har städat min syhörna. Den ligger i vardagsrummet och visar ofta starka tendenser till att bli totalt kaos. Och jag tycker inte om kaos. Jag gillar ordning och reda (hur går det ihop med min extrema talang att skapa kaos???). Jag gillar när saker har sin bestämda plats. Till exempel:

I en korg förvarar jag mina band. I en annan samlar jag alla fina virkade och broderade smådukar som jag kommer åt.

I en stor plåtburk finns det tusentals knappar. I den lilla plåtburken har jag blommor och blad som jag har pressat. De använder jag när jag gör grattis-kort och dylikt. Jag har ingen växtpress så jag pressar i tjocka böcker. Det fungerar det med.

Knappnålar och säkerhetsnålar förvarar jag också i små plåtburkar. Tidigare hade jag en nåldyna men jag föredrar att ha nålarna i en sådan liten fiffig burk.

På bordet ligger det en papplåda som jag har klätt i en tapetbit. I lådan samlar jag alla viktiga papper, räkningar och brev som ska sättas in i olika pärmar, betalas eller på något annat sätt tas hand om. Jag brukar avsätta måndagar för sådant. Jag kallar det för administrationsmåndagar. Då ska lådan tömmas och jag slipper oron över något dunderviktigt papper som ligger bortglömt någonstans

På hyllan ovanför sybordet står ytterligare två korgar. I den ena har jag saxar, i en andra alla möjliga sytillbehör som måttband, extra nålar till symaskinen osv. Det är väldigt praktiskt. Bara att ta ner korgen när man behöver den och allt finns på plats och till hands. Kära nån vad jag är ordningsam.

Vi får inte glömma hjälten i syhörnan. Symaskinen! Den har bara enkla sömmar, inga finesser här inte. Men oj vad maskinen är pålitlig. Jag bara älskar den!

Och så här ser syhörnan ut i sin helhet...

100 år efter

Jag ligger alltid 100 år efter.

När man inte längre pratar om tsunamikatastrofen i Thailand slukar jag Klockan 10.31 på morgonen i Khao Lak av Werkelin och Swanberg. Att det skulle vara en tung bok, det visste jag innan jag ens öppnade den. Jag var beredd.

Men boken var verkligen tung. Ibland ville jag rent av lägga den ifrån mig. Men jag kunde inte. Jag fängslades av historien. Men också av pappans handlingskraft och hans vilja att fortsätta leva. Mitt i letandet efter sin döda familj gav han utrymme för såväl sorg som glädje. Han visste att alla känslor måste få komma ut. Precis alla. Han visste vikten av de små glädjeämnena. Att hitta sin döde son, att skaffa fram det ena underskriftet efter det andra, att klara av hindren som uppstod gång på gång. Någonstans i boken uppmanar han till eftertanke. Om vad som är viktigt i ens liv och om att inte ta saker för givna. Att det mest ofattbara kan faktiskt hända...

Något vi vet. Egentligen. Men glömmer. Mitt i vardagslivet glömmer vi att imorgon är inte alls så säker. Men jag tror inte att man kan leva med dessa tankar jämt och ständigt. Jag tror att det är bra att ibland stanna upp och uppskatta det man har, att ibland leva för stunden och njuta av den. För att kunna njuta av just den här stunden måste jag få leva i en bubbla och tro att stunden varar även imorgon. Även om jag innerst inne vet att vinden kan vända.

Smygehuk

Jag har varit där!

I Smygehuk, på Sveriges sydligaste udde. Det var en kall och blåsig söndag som vi körde in i hamnen. Jag fick ta på mig absolut alla kläder jag hade med mig. Tre par byxor! Till och med vantar! Vilken tur att jag tog dem med mig. Vantar och näsdukar kan man nämligen inte leva utan. På själva uddspetsen gick det knappt att stå. Vågorna slog över räcket och tro mig, det vore inte alls trevligt att få på sig de kalla vattenmassorna. Brrr...

Och nu är Magnus på väg mot Treriksröset. Jag försöker förtränga faktum att det är en sådan lång sträcka han cyklar. Annars skulle jag oroa ihjäl mig. Jag övertygar mig själv att han cyklar sin ordinarie tur och snart kommer han hem.