Övertron

När barn är små då har dem en övertro på sina föräldrar. Som om vi var kungar och drottningar. Vi kan och bestämmer precis allt här i världen. Men när barnen kommer upp i tonåren knuffas vi brutalt bort från våra troner. Tonåringar tror nämligen att det är dem som kan och vet allt.

Min son har plockat isär halva sin moped. Han har nog sett för många Pimp My Ride-program. Han trodde att det var så simpelt att fixa till mopeden. Du vet, du sätter bara det här dit och allt är klart fick jag höra. Hux Flux. Enkelt. Rent. Utan problem.

Det var tämligen enkelt att ta isär moppen men inte alls lika enkelt att sätta ihop den. Dawids lillasyster fick rycka in med en hjälpande hand. Tillsammans petade dem med skruvmejslar men läget var hopplöst. Mopeden var död, okörbar.

- Får jag göra ett försök? - frågade jag och menade verkligen ett försök. Jag vet ingenting om motorer och det enda ojliga saken jag har sysslat med är vinegrette. Men barnen makade på sig och jag gjorde ett försök. Ett till. Och hundra till. Och när jag mekade med moppen då kände jag hur den otroliga övertron på mig växte i deras hjärtan. Mor skulle fixa det för hon är just mor. Och mödrar fixar saker. De är drottningar och fixar allt. Övertron var så stark att jag nästan kunde ta på den. Med mina svarta oljiga händer. Efter ett par timmar fyllda av mitt stönande och mejslande vaknade mopeden till liv. Sonen var överlycklig och tittade beundrande på mig. Och han tyckte att jag skulle skriva om det i bloggen. Sedan åt vi marängtårta med chokladtryffel, hallongrädde och jordgubbar. Det är trots allt Midsommar.