När man inte längre pratar om tsunamikatastrofen i Thailand slukar jag Klockan 10.31 på morgonen i Khao Lak av Werkelin och Swanberg. Att det skulle vara en tung bok, det visste jag innan jag ens öppnade den. Jag var beredd.
Men boken var verkligen tung. Ibland ville jag rent av lägga den ifrån mig. Men jag kunde inte. Jag fängslades av historien. Men också av pappans handlingskraft och hans vilja att fortsätta leva. Mitt i letandet efter sin döda familj gav han utrymme för såväl sorg som glädje. Han visste att alla känslor måste få komma ut. Precis alla. Han visste vikten av de små glädjeämnena. Att hitta sin döde son, att skaffa fram det ena underskriftet efter det andra, att klara av hindren som uppstod gång på gång. Någonstans i boken uppmanar han till eftertanke. Om vad som är viktigt i ens liv och om att inte ta saker för givna. Att det mest ofattbara kan faktiskt hända...
Något vi vet. Egentligen. Men glömmer. Mitt i vardagslivet glömmer vi att imorgon är inte alls så säker. Men jag tror inte att man kan leva med dessa tankar jämt och ständigt. Jag tror att det är bra att ibland stanna upp och uppskatta det man har, att ibland leva för stunden och njuta av den. För att kunna njuta av just den här stunden måste jag få leva i en bubbla och tro att stunden varar även imorgon. Även om jag innerst inne vet att vinden kan vända.
3 kommentarer:
Jag håller helt med dig. Utan den där bubblan skulle man ju inte stå ut. Att det kommer att vara bra även imorgon tror jag är en "bra livslögn". Sen om det inte blir så, ja det får man ta då. Jag har jättesvårt att tänka på döden t.ex. men jag vet ju att den kommer. Men så länge jag kan försöker jag låtsas om att den inte finns. Kanske inte den bästa inställningen, men jag måse tänka så för att kunna ta vara på livet.
Så sant! Kloka tankar. Jag har inte läst boken, har nog innerst inne bestämt mig för att inte utsätta mig för den persen, jag är otroligt känslig för sånt och låter t.ex. bli att se på nyheterna numera. Sorgligt kanske, men sant. ha en skön helg!
Jag läste boken för något år sedan, och den gav mig väldigt mycket.
Förmågan att orka resa sig, att kunna gå vidare...
Något som vi alla behöver lära oss.
Skicka en kommentar