Fylla år - dagen

Foto: Anna Stilla

Vi är en enormt stor familj och det kan röra sig om 20-30 närmaste släktingar på fylla år - dagar. Tänk er att baka till en sådan skara! Så jag har beslutat att om någon jubilar vill ha ett kalas så måste den hjälpa aktivt med städning innan kalaset, bjudningar, bakning, dukning, avdukning samt städning efter kalaset. Ganska mycket jobb med andra ord. Dawid är en kille som inte anstränger sig för mycket om han absolut inte måste och därför valde han att inte ha något kalas. Vi har ändå fått lite besök under dagen och jag har gjort en tårta.

Foto: Anna Stilla

Mot kvällen fick vi besök av Stans Busigaste Unge med mamma Emelie. Wille är Magnus barnbarn så om man tittar lite närmare på familjekonstellation så är jag faktiskt, hm, hm, mormor. Att vara mormor vid 35-års ålder är faktiskt sällsynt (tror jag). Nu är det så att Wille har en riktig mormor så jag nöjer mig med Tant Anna - titel.

Foto: Anna Stilla

Dawid

Foto: Dawids morfar

Idag fyller min Dawid 14 år. Jag fattar inte vart alla dessa år har tagit vägen. Det var inte så länge sedan han var ju en liten liten pys som jag höll i mina armar. Idag är han en ung kille som dejtar tjejer och pluggar biologi. Om några år är han utflugen. Alla dessa år som har gått är verkligen som ett ögonblick.

Jag och Dawid fick stanna lite längre på BB för att jag fick hög feber efter förlössningen. Redan då var han en riktig heartbreaker. Han var det vackraste barnet på hela avdelningen. Andra mammor kom till mig för att få titta på honom. Dawid sov nästan oavbruttet. Andra bebisar skrek jämt men Dawid sov så fint i sin kuvös. Han var så snäll hela sin bebistid. Åt utan problem, sov utan problem, alltid frisk och glad. Och han har hållit den här stilen genom alla sina år. Jag har sådan tur som har en sådan underbar son.

Renässans

Foto: Anna Stilla

Vid några tillfällen påpekades det att jag inte sköter om min andra blogg "Sagoverkstad". Jag vet och jag ber om ursäkt. Jag upptäckte att det var svårt att ha två olika bloggar och la "Sagoverkstad" på isen. Inte bara bloggen utan hela projektet. Jag hade fullt upp med att plugga teori för körkortet, min kontaktperson på ABF avslutade sin tjänst och kommunen hade avslagit min ansökan om bidrag för utveckling av verksamheten. Allt detta gjorde att idéen fick vila sig ett tag.

Nu börjar den vakna till liv igen. Än så länge sakta och försiktigt. Prinsen har fått sin krona och det är han väldigt nöjd med. Nu vill han träffa sin prinsessa så jag syr en klänning åt henne. Prinsen, som syns på bilden, är med och övervakar hela processen.

Det händer konstiga saker när jag pysslar. Hela rummet översvämmas av band, tyger, saxar, olika urklipp och bilder ur min inspirationspärm med mera. Väldigt ofta räcker inte rummet och jag börjar sprida mig ut till köket och hallen. Det ser ut som bombnedslag när jag arbetar. Jag skäms nästan. Ett alldeles eget pysselrum, det vill jag ha.

Finns det? Eller inte?

"Insomniac Sheep" av Rob Scotton

Jag minns tider då jag kunde somna stående var jag än befann mig. Det är svunna tider för numera kan jag inte ens somna liggande i min egen säng. Och vissa nätter är värre än andra. Dessa nätter följs av rastlösa dagar då jag har svårt att samla ihop mig och göra något vettigt.

Ett besök hos Elaina fick mig att fundera på fullmåne. Kan det vara orsak till mina sömnlösa kvällar och oroliga nätter? Fullmånen påverkar ju tidvatten så varför inte någon annan materia?

När jag var liten så gav jag mig ofta in i olika debatter med min far. Min far är en av typen att det som inte går att bevisa matematiskt existerar inte. Jag är av typen att bara för att vår begränsad hjärna inte kan förstå vissa saker betyder det inte att de ej existerar. Idag, ett par decennier senare, lever jag med samma övertygelse.

Jag måste nog citera Magnus för han har en skön inställning till saker och ting. En eftermiddag satt vi hos en bekant och pratade strunt. Ur det här struntpratet föddes det ett djupt ämne, nämligen gud. Finns det någon gud eller inte? Magnus påstår att visst finns det gud.

- Bevisa det! - sa vår bekant

- Bevisa att gud INTE finns - kontrade Magnus.

Det är kanske så att månen påverkar mina sinnen och stör min sömn. Den kanske kallar på min inre häxa och vill få mig att uppmärksamma någonting viktigt?Eller är det en vanlig trötthet och allmän rastlöshet som gör vissa nätter så oroliga?

Någonstans där ute finns det säkert ett enkelt svar som inte kräver matematiska bevis.

Problematiskt segt

Foto: Anna Stilla

Oj, vad vi är sega idag. Inget går som jag har väntat mig och jag ställs inför olösliga problem.

Problemet nummer ett heter tvättbräda. Jag behöver en sådan till att tova ull. Hos Panduro kan man köpa en förkrympt tvättbräda och jag letar efter en tvättbräda i en vanlig tvättbrädestorlek. Hittar jag en sådan så kan jag kalla den för ett historiskt fynd.

Problemet nummer två heter guldlamé. Jag vill sy i guldlamé men min symaskin verkar vara allergisk mot det här tyget. Jag är ägare till en relativt gammal symaskin som är helt mekanisk. För något år sedan pratade vi om att köpa en ny men jag gillar inte att symaskiner är datastyrda och har massor med olika diplayer. Om min symaskin går sönder så kan Magnus, med stor sannolikhet, laga den. Om en sådan modern symaskin går sönder så går den sönder för gott.

Det är kanske så att när min symaskin byggdes så fanns det inte något som hette guldlamé?

Presentetiketter

Foto: Anna Stilla

I fredags skrev jag om att min själ ropade efter poesi och glitter. Dessa presentetiketter är ett svar på själen rop. På baksidan finns det plats för en "från...till..."- lapp. Nu väntar jag på att någon ska fylla år så att jag kan göra en fin inslagning.

***

På Etsy finns det otroligt många fina presentetiketter. Tänk att få en present med en sådan underbar, egengjord etikett!

Deejann


Dixie Creations


Bluebirdlane


Susiea

Karda ull

Foto: Magnus

Idag har jag kardat en liten del av ullen. Det trista med kardningen var att jag gjorde det ensam. Det vore betydligt roligare om man var fler. Ingen jag känner kan karda. Varken ung eller gammal. Det är nog svårt att lära sig på egen hand. Såsom inom allt hantverk finns det säkert massor med olika knep även i kardning. Jag har försökt att läsa mig fram hur man ska göra men det känns otillräckligt. Nästa steg blir det att lära sig tova. Då ska jag göra ett par tovade vantar. Men först måste jag karda mera ull.

Så mycket ull har jag kardat idag:


Foto: Anna Stilla

Ullen är hämtad

Foto: Anna Stilla

Idag har vi varit hos fåren och hämtat ull. Jag har fått en jättesäck med fårdoftande, mjuka och feta ullen. På Tradera köpte jag ett par kardor och på biblioteket lånade jag böcker om ull, bland annat "Skapa av ull" av Bernárdzon, Hallgren och Magnusson. De har beskrivit kardning steg för steg och till varje steg hör en bild. Det är bra för kardning verkar vara en svår syssla. Jag har aldrig kardat eller gjort något annat med ull så det blir spännande att prova.

Mitt svaga jag

Foto: Anna Stilla

Igår skrev jag att jag INTE skulle påbörja något nytt projekt. Tyvärr så funkade det inte särskilt bra. Jag övertygad att ni kommer att ha överseende med min svaga karaktär när ni har fått veta varför.

Magnus (som är väldigt praktisk person) bad mig om att följa med honom till kajakverkstan. Han skulle lägga aramidfiber /kevlar/ på undersidan av sin kajak. Till det behövde han ett par extra händer, alltså mig. I kajakverkstan finns skruvar, penslar, dunkar med kemikalier, brädor, spikar, sandpapper och dylikt. Jag har hjälpt honom så mycket jag kunde men när jag lämnade verkstan så skrek min själ: ge mig lite romantik, ge mig glitter och poesi!!!!

Eftersom min själ är svår att tysta ner så gav jag själen det den ville ha. När jag kom hem så tog jag fram mina penslar, mina burkar med kemikalier och mitt fina papper. Och så började jag tillverka presentetiketter. Nu känner jag mig tillfredställd.

Foto: Anna Stilla

Sticka Saras Saker

Foto: Anna Stilla

Jag känner mig lite rastlös. Igår stickade jag klart Saras benvärmare och nu har jag inget att göra. Det är inte alls så att jag är ovanligt duktig men jag tycker om att ha ett kreativt projekt på gång. En liten stickning som man kan sticka på medan potatisen kokar. Nu har jag bestämt mig för att åka till fårfarmen och hämta ull men det kan jag göra först till helgen. Eftersom jag planerar att lära mig karda ull då vill jag inte börja på något annat projekt. Då blir det lätt så att det som känns mindre roligt blir liggande och jag vill undvika oavslutade projekt.

Imorse haffade jag Sara i hallen och tog bilder på både benvärmare och mössan. På nedre kanten av benvärmare sitter det blåa och turkosa pärlor men de syns inte på bilden. Och mössan skulle vara stor och utan uppvikbar kant. Det känns så roligt att Sara tycker om det som jag har stickat åt henne. Hon är ju en kräsen och klädmedveten tjej.

Foto: Anna Stilla

Ännu är jorden blöt

Foto: Anna Stilla

Det milda januarivädret lurar mig. Det känns som vår, trots regn och blåst. Till och med fåglarna får vårkänslor och skriker av hjärtans lust, gömda någonstans bland tallgrenar. Men ännu är jorden blöt. Det dröjer ett tag till innan den kan brukas. Ännu hotar vinter med sina isiga vindar och halkiga stigar.

November och februari är de månaderna på året som jag gillar minst. Tack och lov är februari något kortare än alla andra månaderna och efter februari kommer våren på riktigt. Nu gäller det att överleva vinterns kalla dagar. En bra bok, ett handarbete och en kopp varmt te hjälper till på vägen. Och så ett par raggsockor, tjocka vantar och torra gummistövlar. Jag överlever även februari verkar det som.

Ampelliljans svåra jobb

Bild: http://www.odla.nu/

Ampellilja tillhör nog de vanligaste krukväxterna i våra hem. Förutom att den är lättodlad och lätt att föröka har ampelliljan en annan viktig egenskap. Den tar upp formaldehyd från luften. Formaldehyd finns bland annat i spånskivor, tobakrök och bilavgaser och är allergi- och cancerframkallande. I bensin och bilavgaser finns det ett annat farligt ämne. Nämligen bensen. Även det är väldigt cancerframkallande. Många av våra kruktväxter är proffs på att rensa luften från både formaldehyd, bensen och andra otrevliga ämnen. Till luftrenare hör /förutom ampelliljan/ aloe, gullranka, fredskalla, dracena, murgröna med flera.

Hemma hos mig finns det tre ampelliljor. Jag brukar knipsa av plantstängerna om jag inte vill ha fler plantror. Då blir växten stor och fin. Den trivs i halvskugga. Om man slarvar med vattningen och låter ampelliljan stå torr för länge då blir bladspetsarna bruna och sedan dör bladen. Men det behövs mycket för att döda plantan helt och hållet.

***

Jag har skapat en ny bloggkategori: välgörande växter. Jag vill skaffa mig bättre kunskap om örter, medicinalväxter och andra växter som har en välgörande verkan.

Pärlor och skruvmejslar

Foto: Anna Stilla

Jag tog fram min burk med pärlor för att prova på något nytt, pärlstickning. Jag stickar nämligen benvärmare till min dotter och vill överraska henne med det lilla extra. Jag har många pärlor, turkosa, rosa, blåa, av glas och trä. Att öppna burken är som att öppna en skattkista. Jag blir så barnsligt förtjust i mina skatter, pärlor, paljetter, trådrullar och band. Och alla mina garner, och knappar, och saxar, och knappnålar, och pysselböcker.

- Känner du dig inte lycklig när du får se allt detta - frågade jag lite på skoj min väldigt praktiske Magnus.

- O nej - svarade han- men visa mig några skruvmejslar!

Han måste nog känna likadant när han tittar på alla sina verktyg som jag när jag tittar på mina. Jag är dock väldigt noga med att INTE förminska värdet på mina saker bara för att de är så... kvinnliga. När jag hör män som påstår att de sysslar med viktiga saker (som jakt och motorcross) samtidigt som de fnyser åt kvinnor som broderar så blir jag kastreringsbenägen. Jag är medveten om att det finns även kvinnor som jagar och kör motorcross. Det finns även kvinnor som saknar den där pyssliga sidan totalt men jag tror att det är fortfarande så att de flesta män föredrar skruvmejslar före pärlor. Och vice versa.

När jag har lite tid men mycket att göra

Jag bör: plocka undan i köket, hänga tvätten, göra något åt min alldeles egna kläddhög i sovrummet samt gå ut med Nosan. Det är mycket jag bör faktiskt men jag är trött. För jag har redan: tvättat, bakat bröd, lagat mat, bakat blåbärspaj, kört med körskolan och hunnit trötta ut mig. Just nu sitter jag framför skärmen och slösurfar. Av en slump har jag hamnat på Joe Pogan Sculptures. Jag är imponerad av hans konst. Kolla gärna länken och säg, är det inte fantastiskt kreativt?

Spaghetti

Bild: Anna Stilla

Ska spaghetti få äran att bära namnet "räddare i nöden" eller är det en ren köksfrustation? Jag har hört historier om ungkarlar som lever på spaghetti och ketchup men ärligt talat vet jag inte hur dom bär sig åt.

För om jag ska koka spaghetti så uppstår det en rad problem. Det första är HUR MYCKET spaghetti ska jag använda. Jag brukar koka alldeles för mycket. Eller alldeles för lite. Jag använder mig av ögonmåttet. Jag har sett särskilda mått avsedda för spaghetti men jag är lite misstänksam. Jag tror nämligen att alla mått i våra kök är tänkta för småfolket. Ta till exempel riset. Om man vill ha typ 4 portioner så ska man ta så många dl ris och så många dl vatten. Om jag följde dessa instruktioner så skulle riset räcka till hälften av familjen. Jag måste alltså dubbla allt. Samma sak med pulversåser (riktiga räddare i nöden). Det sägs att en påse pulver räcker till 3-4 portioner. Inte i min familj. Därför köper jag inget spaghettimått. Det kommer att lura mig.

Problemet nummer två är av ännu känsligare natur. NÄR är spaghettin klar? Det ska vara al dente men när är det då? Gränsen mellan för hårt och sönderkokt är nämligen hårfin. En av mina vänner som råkar vara en extremt duktig kock berättade om klibbtestet. Testet utför man på följande sätt: ta en spaghettitråd ur det kokande vatten (akta era händer och använd gaffel, till ex). Gör en lätt rörelse med armen och kasta spghettitråden uppåt. Fastnar den i taket så har ni tur, er spaghetti är precis al dente. Ramlar den ner på golvet så får ni koka den lite till. Ja, kanske inte den från golvet. Den får man faktiskt slänga. Eller ge till hunden.

Vid ett tillfälle fick mina barn syn på mig när jag utförde klibbtestet. De blev genast förtjusta i det och ville testa själva. Några minuter senare hängde det ett antal spaghettitrådar från taket. Några andra låg på golvet. "Mera, mera" - ropade barnen. Sedan dess råder det förbud mot klibbtestet i mitt kök.

Men ni får gärna testa!

Tidsresan

Denna vecka ska gå över till historien som "minnenas vecka". Först får jag tag i skivan som jag har letat efter i ca 15 år och som väcker fina minnen hos mig. Bara det är en stor händelse för mig.

Och igår fick jag ett mail från min syster. En gammal klasskompis till mig har hittat henne via nätet och bad henne om att skicka en länk till mig.

Länken är till en sida där man kan träffa sina gamla klasskompisar. Jag loggade in och plötsligt fick jag träffa de som jag inte har sett på 20 år. Vi var barn då. Nu verkar alla, i synnerhet killarna, så vuxna.

Det känns som att förflytta sig i tiden. Det är underbart.

Vandrarens andakt

Ikväll har en av mina drömmar gått i uppfyllelse. Jag har fått tag i "Vandrarens andakt" (fri översättning från polska). Sist jag lyssnade på skivan var jag 16 år, skivan var en lånad LP och jag hade inga möjligheter att spela av den. Sedan dess har jag gjort minst 1000 försök att få tag i skivan men utan resultat. Skivan är en hyllning till livet och den har präglat hela mitt sätt att tänka.

Och ikväll, av ren slump, har jag fått tag i den. Nu sitter jag och lyssnar och minns mina uppröriska år, mina slitna jeans på vilka jag skrev "peace" och genom det förargade min konservativa kemilärare. Jag minns min pilgrimvandring som jag gjorde tillsammans med andra hippies, outsiders och vandrare. Jag berättade för mina föräldrar att jag skulle på en pilgrimvandring men jag lät bli att säga att det är var hippievandring. Ibland var det bättre för mamma och pappa att inte veta vad jag sysslade med. Vad jag inte visste var att vid ngt tillfälle var vi filmade av ett tv-team. Några veckor efter att jag hade kommit hem satt vi i soffan och slötittade på tv. Och så plötsligt kunde man se en Anna bland andra långhåriga tveksamma typer...

Livet är märkligt. Idag, bara 19 år senare, försöker jag skydda barnen från exakt samma farligheter som jag gav mig på. Jag vet att de kommer att ta alla chanser till att gå samma väg som jag. Frigörelseprocessen och identitetsökandet är oundvikligt. De kommer att göra det på sitt eget sätt. Det skrämmer mig...

Bild: omslaget från "Vandrarens andakt"

Jag vill men inte kan

Jag vet, nu kommer ni att tro att jag har blivit helt galen. Det tycker iaf min dotter när hon besöker min blogg. Jag byter layout på bloggen oftare än jag byter kuddar i soffan. Men jag är rastlös och känner mig stressad och pressad. För att ventilera dessa känslor så pillar jag på bilder, fonter och Photoshop. Lagom kreativ sysselsättning med andra ord. Jag är så stressad och pressad för att jag försöker vara en oerhört duktig bilförare. Men jag gör växelmisstag oftare än jag borde. Jag har svårt att växla ner vid inbromsningar. Själva manövern går ju utan problem men jag har svårt att bestämma mig att NU, precis NU är det lagom att växla. Antigen växlar jag för tidigt eller för sent. Att jag behärskar teori, kan backa runt hörnet, köra exemplariskt i korsningar är inget värt om jag INTE kan växla rätt. Så vi nöter på våran växellåda och jag nöter på mina sköra nerver. Och ju mer jag nöter på nerverna desto fler ändringar i bloggen. För att inte tala om mängder av temuggar och godispåsar lite här och där.

Jag vill kunna köra bil, jag vill köra den miljövänligt och sparsamt, jag vill köra den säkert och stabilt. Men det är kanske redan kört för mig?

Snäll Snällare

Foto: Anna Stilla

Jag tror att jag har alltid varit snäll. Inte överdrivet snäll men så där normalt lagom snäll. Under de senaste åren har jag dock märkt en förändring. Jag är inte lika snäll längre, eller ja, jag är det. Men jag har blivit mindre tolerant mot andras misstag samtidigt som jag har blivit mer misstänksam. Det gör att den snälla sidan av mig inte syns och det är så lätt att tro att man börjar bli rentav elak. Jag ska försöka att bli lite mer överseende och förstående.

Mobila tankar

Bild: upphittad på nätet

Jag har aldrig tyckt om mobiltelefoner. När mina barn gick på dagis och sedan på fritids så hade jag mobilen enbart för att kunna ringa till personalen och meddela att jag var försenad. Det var inte många gånger jag hade ringt från min mobil. Idag är jag helt mobilfri. Det är dock inte mina barn. De har fått sina mobiltelefoner från sin pappa. Jag tycker inte om det för jag anser att barn är nog de sista som behöver mobiltelefon. Förr eller senare råkar man illa ut för att man förlitar sig på mobilens möjligheter.

Barnen är just nu i Göteborg hos sin pappa. Nyss ringde Sara och bad om hjälp. Hon skulle till sin kompis men hamnade på stan. Pappa vet inte var hon är och hon kan inte ringa någonstans för hennes mobil är urladdad. Så hon ringde från någon butik och bad mig om hjälp att kontakta pappa. Sara minns inte hans mobilnummer och han har ingen hemtelefon. Jag kan inte heller pappas mobilnummer eftersom han har bytt det nyligen. Han har kontantkort så det är lönlöst att leta efter hans nummer via nummerupplyssning. Och nu står jag med luren tryckt mot kinden och föreställer mig min tös mitt i det mörka Göteborg samtidigt som jag vet att pappa kommer att bli jätteorolig när han inte hittar Sara där hon borde vara. Om hon inte hade haft någon mobil så skulle dom antagligen bestämma en tid och veta att de måste vara där. Nu skulle dom höra av sig på mobilen och bestämma det då.

Jag gillar inte mobiler. Jag tycker att det är jobbigt att lyssna på folk som vänder ut och in på sina liv när de pratar högt i sina mobiler på ngn buss eller tåg. Jag vet inte om alla dessa pratare är medvetna om att alla medpassagerare hör att Pia har blivit otrogen och att Sven är den största skitstöveln på Bolaget AB.

Jag tycker också att det är jobbigt att vara tillgänglig jämt. Förut hade vi en nummerpresentatör och när vi kom hem så kunde vi se vilka som hade ringt medan vi var borta. Det förpliktade oss till att ringa tillbaka. Inte nu längre för vi har tagit bort presentatören.

Jag har hört talas om människor som mäter sin och andras status genom hur ofta deras mobiltelefoner ringer. Ju fler samtal man får desto mer eftertraktad verkar man vara. Helt sjukt tycker jag.

Ibland blir jag påhoppad av någon fältsäljare som försöker sälja mobilabonnemang till mig. De börjar alltid med frågan "Vilken operatör ringer du med idag?". När jag svarar att jag inte har ngn mobil så blir de alltid lika förvånade och mållösa. Men en gång hände det att en säljare frågade mig varför.

För att jag har inget behov av att jämt och ständigt vara tillgänglig och för att jag har inget behov att jämt och ständigt söka upp andra.

Piffa upp

Foto: Anna Stilla

Nu har jag slipat, målat med häftgrund (2 ggr) och målat med lackfärg. Mitt skrivbord kommer nog att vara mycket finare än något jag-vill-ha-art-deco-skrivbord. Att stå och med långsamma rörelser stryka färg är väldigt meditativt har jag konstaterat. Oftast vill jag att allt arbete ska gå fort och resultatet blir inte så perfekt som jag har önskat mig. Den har gången är det annorluna. Jag låter varje moment ta den tid som behövs. Fast å andra sida har jag inte något annat val. Jag kan inte springa var 10 minut och kolla om färgen har möjligen torkat. Jag målar om mitt skrivbord i Magnus kajakverkstad, en övningskörningsrunda ifrån hemmet.

Tänk om man kunde göra piffa upp - projekt till sin försörjning. För några år sedan fanns det en tidning som hette "Sköna dagar" och i den läste jag en artikel om en kvinna som samlade på skrot och av det gjorde hon vackra saker som hon sedan sålde i sin butik. En sysselsättning precis i min smak. Man tar till vara andras skräp och gör något helt unikt av det. Tanken klingar så skönt i huvudet på mig.

Språket

Årets första upprörda inlägg.

I Språktidningen (nr 3 / 07) läser jag en artikel om den dåligt fungerande utbildningen i sfi. För ej invigda: sfi eller svenska för invandrare är den första kontakten med skolsvenskan som invandrare får. Enligt tidningen är det två av tre elever som inte klarar sfi. Orsaker är olika och jag tänker inte gå in på det här just i min blogg. Det som upprör mig mest är ett uttalande som ordföranden i Immigranternas riksförbund Miguel Benito har gjort.

"Jag kan tycka att det är en rättighet att inte kunna svenska. På många arbetsplatser klarar man sig ändå".

Jag funderade ett tag om det var någon form av skämt men det verkar vara sagt på fullt allvar. Jag anser att grundsvenska måste alla som tänker bosätta sig här kunna. Punkt slut. Det är skrämmande att folk som ansöker om svenskt medborgarskap kan varken tala svenska eller vet något om det svenska samhället i överhuvudtaget.

För några veckor sedan blev jag kallad till ett föräldrarmöte i sonens klass.

- Hej! Jag heter Anna och jag är Dawids mamma - sa jag till läraren som väntade vid éntren.

- Hej! Och vilket språk talar Dawid?

Jag vimlade oförstående med ögonen. Vad menar han? Dawid pratar ju svenska. Men läraren tog för givet att eftersom Dawids mamma är från Polen så kan hon antagligen noll svenska och måste sättas vid ett bord där invandrarföräldrar skulle sitta.

Men jag har fullföljt sfi, jag har läst alla möjliga kurser i svenska som man kan läsa, inklusive svenska C. Det handlar om vilja och motivation. Jag har inte haft det lättare än någon annan. Barnen var pyttesmå, äktenskapet höll på att spricka och jag var helt ensam här, utan familj och vänner. Men jag kämpade. Jag behärskar svenska utan problem och jag anser att det är min skyldighet att kunna svenska. Inte minst när jag ska hjälpa mina barn med skolarbete, när jag ska läsa informationslappar som skolan skickar hem mm. Jag har sett vad som händer när barn kan språket bättre än deras föräldrar. Språkkunskaper ger makt. Så Miguel Benito, tänk vad du säger innan du försöker rättfärdiga brister och okunskap.

Under resans gång har jag gjort många språkliga misstag och förväxlingar. För jättelänge sedan, när jag var singel då hade jag en kompis vars namn var Jonas. Jonas var också singel och vi båda två var på jakt efter den rätta. En dag hände det, jag träffade den jag trodde var den rätta. Jag berättade det för Jonas och han började fråga...

- Hur gammal är han?

- Han är 10 år äldre än mig - svarade jag

- Aaaa, jag förstår - sa Jonas - då var det jakt på lammkött.

- Nä - sa jag och trodde att nu hade Jonas blivit helt koko - jag har haft fläskgryta idag.

Nyårskraschen

År 2008 inleddes med en datakrasch.

Men jag är lugn som en filbunke för att jag är van vid datakrascher. Några har jag faktiskt orsakat själv. Jag minns när datorn för första gången startade i felsäkert läge. Att det fanns ett felsäkert läge hade jag då ingen aning om och eftersom allt såg så märkligt ut så konstaterade jag med 100% övertygelse att det var ett virus. Och virus var jag rädd för. Så jag stängde av datorn, satte in "recovery cd" och återställde allt. Alla mina texter och bilder gick förstås förlorade men ack, jag överlistade "viruset" ju.

Den gången då skärmen blev helt svart rusade jag direkt till affären och köpte en ny. Och när jag väl höll på att köpa en ny skärm så köpte jag även en ny dator. Senare visade det sig att skärmen var död p.g.a. en säkring som gick av.

Jag har föreslagit för Magnus att vi skulle kunna göra en liknande operation i samband med nuvarande krasch. Alltså, vi åker till affären och köper en ny dator. Jag kanske skulle kunna stoppa en ny laptop i kundvagnen utan att Magnus märkte det. Hm...

Men nej. Mannen har bestämt sig för att rädda alla våra gamla hårddiskar, installera Windows på nytt och sedan alla andra program som vi anser är nödvändiga. Personligen tycker jag att min lösning på rådande krissituation är mycket bättre än Magnus.