Vandrarens andakt

Ikväll har en av mina drömmar gått i uppfyllelse. Jag har fått tag i "Vandrarens andakt" (fri översättning från polska). Sist jag lyssnade på skivan var jag 16 år, skivan var en lånad LP och jag hade inga möjligheter att spela av den. Sedan dess har jag gjort minst 1000 försök att få tag i skivan men utan resultat. Skivan är en hyllning till livet och den har präglat hela mitt sätt att tänka.

Och ikväll, av ren slump, har jag fått tag i den. Nu sitter jag och lyssnar och minns mina uppröriska år, mina slitna jeans på vilka jag skrev "peace" och genom det förargade min konservativa kemilärare. Jag minns min pilgrimvandring som jag gjorde tillsammans med andra hippies, outsiders och vandrare. Jag berättade för mina föräldrar att jag skulle på en pilgrimvandring men jag lät bli att säga att det är var hippievandring. Ibland var det bättre för mamma och pappa att inte veta vad jag sysslade med. Vad jag inte visste var att vid ngt tillfälle var vi filmade av ett tv-team. Några veckor efter att jag hade kommit hem satt vi i soffan och slötittade på tv. Och så plötsligt kunde man se en Anna bland andra långhåriga tveksamma typer...

Livet är märkligt. Idag, bara 19 år senare, försöker jag skydda barnen från exakt samma farligheter som jag gav mig på. Jag vet att de kommer att ta alla chanser till att gå samma väg som jag. Frigörelseprocessen och identitetsökandet är oundvikligt. De kommer att göra det på sitt eget sätt. Det skrämmer mig...

Bild: omslaget från "Vandrarens andakt"