För några dagar sedan skrev jag om konsten att vara ärlig mot sig själv. Någon dag senare snubblade jag över en artikel om Kierkegaard. Den kom som på beställning, som bekräftelse på mina egna tankar och funderingar. Eller snarare sagt som bränsle för tankarna!
"Kierkegaards filosofi går ut på att man ska hitta sin egen mening med livet och lyssna efter vad man själv känner och tycker i stället för att stelna i en form"
Och idag... Idag har jag varit extremt ärlig, så ärlig att tårarna rann på mig. Jag har levt med en lögn halva mitt liv. Det började för ganska många år sedan då jag utbildade mig till Pedagog. Redan under min första praktik på en förskola kände jag att fy fasen, det är inte jag. Jag ville avbryta utbildningen. Det berättade jag för min handledare samt min lärare och båda två tyckte att var naturligt att känna så här! Att jag hade så bra kontakt med barnen och att jag var allmänt så duktig, hade enorm kapacitet. Istället för att lyssna på mig själv, lyssnade jag på dem. Jag fullföljde utbildningen, fick en fast tjänst på en förskola och jobbade där i ganska många år. Under de åren mådde jag fruktansvärt. Jag fick anstränga mig för att låtsas att jag trivdes med jobbet när jag i själva verket fick feber av att bara titta på barn. Det gick så långt att jag började avsky barn men sådant ska man inte säga högt. Det är tabubelagt i vårt samhälle. En människa, framför allt en kvinna, förväntas älska dessa små liv annars är hon, tfi, en häxa.
Situationen blev ohållbar och jag tog friår för att reda ut den och fly mitt obehagliga arbete. När friåret tog slut så sa jag upp mig och lovade mig själv att aldrig mer jobba med barn. Eftersom jag hade sagt upp mig då blev jag så klart arbetslös och tvungen att söka nytt jobb. Men det enda jag kan göra är faktiskt att pedagoga. Arbetsförmedelingen tyckte det också och jag blev tvungen att söka den ena tjänsten efter den andra.
Idag har jag varit på ett möte med Arbetsförmedlingen. Jag gick dit med en isklump i magen. Jag var så rädd för att min handläggare skulle visa några översittarfasoner, gnälla på mig att jag inte har sökt tillräckligt många tjänster. Men inget att detta hade hänt. Någonstans under mötet, med skam på kinderna, berättade jag om hur jag avskyr att arbeta med barn. Och vet ni vad han sa? Att det var synd att jag inte sa det tidigare för då skulle han låta bli att skicka lediga tjänster till mig. Jag började lipa och han kom med näsdukar.
Nu behöver jag inte låtsas längre om hur mycket jag tycker om att jobba med barn. Nu har jag sagt det, nu kan jag andas ut. Ärligheten är ibland så smärtsam men ack så befriande. Att gå med saker undanstoppade någonstans i själen är väldigt utplånande. Det är ett stort steg för mig men jag hoppas att det är början på något positivt i mitt liv.
