Besvikelse

Inuti min själ finns det just nu ett svart hål och jorden under mina fötter skakar obehagligt.

Min dotter har trasslat in sig i allvarliga problem och jag kan inte göra mycket åt det. Samtidigt är jag jättearg. På mig själv, på dottern, på samhället. Men mest på mig själv.

Mina föräldrar var väldigt kontrollerande i förhållande till mig. Pappa jobbade inom polisen och han kunde tillämpa polismetoder hemma. Disciplin och inget tjafs, det var det som gällde. Och visst, jag var ett lydigt barn men varken då eller idag känner jag trygghet och tillit till honom.

Därför har jag fostrat upp mina barn på helt annorlunda sätt. Dumma mig ska jag säga er. Jag kontrollerar inte, jag litar på det mina tonåringar säger. Jag slår inte, jag hotar inte, jag förlåter och om något händer då vill jag ha ett ärligt och öppet samtal. För jag vill att mina barn ska känna sig trygga hos mig.

Och trots det så slår min dotter en sådan volt att jag tappar hakan och undrar om den där tonåringen är verkligen mitt barn.

Mitt i ilskan vill jag krama hårt om henne och viska, viska, viska... Och det gör jag för jag älskar ju barnen mest av allt. Samtidigt känner jag mig lurad och utnyttjad... Rätt åt dig säger en hemsk inre röst.

Jag var tvungen att skriva av mig...

Bland drakar och demoner

Ibland händer det något sagolikt mitt i den mest trista vardagen.

Jag har förälskat mig i... orkidéer. Vi var nämligen i Åsby hem & trädgård. De har en liten orkidéutställning. Att se alla dessa blommor samlade på ett och samma ställe, arrangerade bland drakar och demoner har väckt ha-begär hos mig. Problemet är att jag har absolut ingen plats för en blomkruka till. Inte för att jag har så värst många växter. Jag har för lite utrymme helt enkelt. Men jag ska klura ett tag och då kanske hittar jag lite plats för ett par vackra orkidéer.

En stad för förälskade

Om Ni någon gång befinner Er i Södermanland och vill uppleva något alldeles vackert så få Ni åka till Mariefred. En pytteliten stad som tagen ur en barnbok. Med en liten hamn, ett stort slott, mysiga butiker med allt sådant som inte går att köpa i Eskilstuna samt ett lugn som sprider sig genom alla dessa smala gator. En stad för förälskade tänkte jag när jag strövade runt.

Det här är jag

Jag gillar sådant!

Människors avspända förhållande till saker som kan uppfattas som statusprylar.

En del målar blommor och lämnar fot- och handavtryck på sina bilar (som jag och Magnus), andra pimpar sina jackor (som Mynta) och en del målar sina cyklar i de mest överraskande nyanser.

Jag gillar när folk markerar det här är jag helt enkelt.

Förresten, jag är besviken! Jag har anmält mig till en skrivarverkstad och med största förväntan har jag väntat på kallelse. Men det har visat sig att det var för få anmälda och då blir det inget av det. Hallå Eskilstuna! Är det ingen som skriver här?

Jag är lite frånvarande just nu, jag vet. Men jag har ett besök från Polen och nästan all min tid går åt att babbla på polska. Men jag har inte slutat blogga!

Fårets dag

Visste ni att får har sin alldeles egna dag?

Hm, det vet nog inte ens själva fåren men så är det. Idag firar man får! Vi åkte till Åsby och fick se hur det går till när man klipper och vallar. Jag är så imponerad av vallhundar.

Tränaren blåser i sin visselpipa och hunden delar på flocken. Visselpipan igen och hunden flyttar på den ena flockhälften längre bort i hagen. En vissling till och hunden kommer tillbaka till fåren som väntar och han ställer de framför buren. Sedan springer han och hämtar resten av flocken. Otroligt.

Nyköping

Sedan igår finns Nyköping med på min lista "Sveriges vackra städer". Jag misstänker dock starkt att alla städer förutom Eskilstuna är vackra. Eskilstuna är inte vacker och stadsarkitekten bör avgå. Igår gick jag och Magnus på en promenad längst ån i Nyköping. Det är så vackert där. Man har använt växtligheten till stadens fördel och skapat så otroligt sagolik stämning. I Eskilstuna hugger man ner gamla träd för att maskiner som ska laga åkanten ska kunna komma fram. Det måste väl finnas andra sätt.

Här kommer några bilder från vår promenad:

Lägg märke till trädet som växer ur muren. Otroligt eller hur?

Lite senare på kvällen tittade vi på flygtrafik och jag har försökt ta bilder. På frihand och med långa slutartider blev det lite surrealistiskt.

Konsten att ändra tid

När blir en kvinna äldre?

När hon måste använda färg för att täcka sina gråa hårstrån må man tro?

Eller när hennes väninnor ger henne lite botox i födelsedagspresent?

Nej, inget av detta indikerar åldrandet lika tydligt som ens barn.

Jag satt i soffan och försökte ändra tid och datum i min mobil. Ni som har hängt med ett tag vet att till vardags är jag en mobilbefriad människa. Men vid högtydliga tillfällen plockar jag fram mobilen ifall jag måste använda den. Ett sådant tillfälle inträffar imorgon. Jag ska till flygplatsen för att plocka upp En Väldigt Trevlig Person. Eftersom både jag /som kör/ samt hon /som flyger/ kan bli försenade så är det praktiskt att ha mobilen till hands.

Och nu satt jag och gick igenom alla möjliga menyer i mobilen för att komma på hur i hela världen man ändrar datum. Svettdroppar på min panna blänkte i golvlampans mysiga sken. Blodet sipprade ur mina sammanbitna av ansträngning läppar.

- Vad gör du? - frågade dottern som nyss kom in i vardagsrummet

- Försöker ändra tid men jag tror inte att det går.

Sara tog mobilen ifrån mig och på två sekunder ( TVÅ, jag överdriver inte) ändrade hon tiden. Jag passade på och frågade henne om jag kan lyssna på musik i min mobil. Jag vet nämligen att hon kan lyssna på musik i sin. Och vet ni vad? Tösen sätter sig med sin mobil i den ena handen och med min i den andra och simsalabim skickar hon låtar mellan mobilerna.

Då kände jag mig gammal, som min egen mormor.

Men blir jag störd av det?

Nej, och vet ni varför?

För bara vi, som behöver lite hårfärg samt en dos botox, kan ändra tiden. Det krävs nämligen en del livserfarenheter för att bemästra den ädla konsten :)

Studiolejon

Idag har jag haft möjligheten att besöka Mariah Lejon i hennes Studiolejon.

Mariah har bott i USA, jobbat som modell och fotograf och nu har hon hittat till lilla Eskilstuna. Hon berättade om hennes sätt att få andra att slappna av framför kameran. Jag kan tänka mig att hennes modeller känner sig avslappnade till 100% och det beror nog inte på några praktiska tips utan på den glädje som Mariah sprider runt sig.

Jag är en sådan som inte trivs framför andras kameror och därför flyr jag dessa. Det har kanske med mitt kontrollbehov att göra. Jag får en känsla att enbart jag själv vet hur jag kan ta bilder på mig. För några år sedan tog jag jättemånga självporträtt och var nöjd med över hälften, alltså var jag väldigt nöjd. Den tekniska sidan i dessa självporträtt lämnade mycket att önska. Men jag var nöjd med mig själv som person, med min blick, kroppspråk och utstrålning.

Mariah har varit väldigt entusiastisk och det kan hända att jag hamnar framför hennes kamera. Det lär bli en utmaning för såväl henne som mig. Det visar sig.

The Storyteller

En mysig kväll består av levande ljus, te, yllepläd och en Storyteller.

Jag har köpt Jim Henson´s The Storyteller och ikväll har jag tittat på de tre första avsnitten. Egentligen vill jag titta på alla nio men då betyder det att imorgon och överimorgon har jag inga avsnitt kvar att njuta av. Jag får helt enkelt portionera sagorna som andra portionerar godis :)

Morgonpromenad med Nosan

Jag gick nästan in i den där taggiga bjässen!!! Fy, fy, fy.

Min polska sockerskål

Tänk er att ni ska flytta utomlands, troligen för alltid.

Vad skulle ni ta med er då?

Det är faktiskt inte alls så lätt att prioritera och bestämma vilka saker som ska få plats i ens väska. Jag packade en del böcker, några foton och (!!!) julgranssaker. Samt en handmålad sockerskål. Jag tror att jag ville ta med mig en del av min polska vardag hem till Sverige. Jag minns faktiskt inte riktigt.

Länge använde jag sockerskålen som ... ja, en sockerskål. Men en dag råkade min ex-man ta sönder den och slängde skärvorna i sophinken. Det skulle han inte göra. Jag blev rasande och han fick laga ihop min fina polska sockerskål. Som tur var så gick det skapligt bra men sockerskålen har fått gå i pension. Den har blivit för skör.

Sedan dess har jag flyttat ytterligare några gånger. Sockerskålen med. Varsamt inlindad i många tidningar och handdukar har den följt med mig från lägenhet till lägenhet, från stad till stad. Istället för socker förvarar jag 5 dollar i den! Pengarna fick jag som dricks på mitt första riktiga jobb :)

Bloggens nya kläder

Jag är ombytlig.

Idag har jag ändrat på bloggens utseende fast jag vet inte hur länge jag orkar med bloggen i sådana här kläder.

Egentligen vill jag sitta här och leka mer men den kalla verkligheten påkallar min uppmärksamhet. Jag måste bege mig till köket och fixa lite mat åt familjen som börjar droppa in.

Det får bli renskav, potatisgratäng, svampsås (jag plockade svamp igår) och broccoli.

Vi äter renskav och älgskav ganska ofta. Det är så enkelt att tillaga, smakar gott och jag vill tro att kött från vilda djur är relativt rent (befriat från olika tillsatta hormoner och andra obehagligheter)

LITE SENARE SAMMA DAG:

Efter maten upptäckte jag att attans, det nya utseendet är inte precis som jag hade tänkt mig så jag ska göra om det. Igen. Så går det till när man har mycket att göra och hittar på alla möjliga ursäkter att slippa det. Som till ex pilla på bloggen.

Obs! Jag är arg!

Sméjournalen, en liten lokaltidning i Eskilstuna, meddelar att det inte blir någon lättnad i förskolan. Kommunen har tydligen lovat barnomsorgen att minska antalet barn i barngrupper men det löftet kan kommunen inte hålla och ökar istället.

Men det är inte det som förargar mig. Eftersom jag jobbade många år inom den kommunala barnomsorgen så är jag faktiskt van vid att besluten ändras innan man ens hinner fatta dem.

Personalens skenhelighet förargar mig mest.

En av de intervjuade pedagoger är väldigt noga med att understryka att det ökade barnantalet försämrar inte verksamheten. Det är tufft men inga försämringar här inte.

Och jag säger: struntprat!

Förskolepersonal har fått för sig att de alltid måste vara på topp för om de inte är det då går världen under. Fler barn i gruppen försämrar verksamheten. Man hinner med det primära. Byta blöja, sjunga en sång och torka lite snor på vart annat barn. Inom sin egen krets känner sig personalen helt utmattad och otillräcklig. Man önskar man hade fyra armar, minst. Men när man vänder ansiktet utåt då försöker man visa hur oerhört duktig man är. Våra barn ska inte behöva lida för att våra politiker fattar hemska beslut. O nej, vilken tur för våra barn att de har oss, hjältefröknar! Jag ryser för dessa hjältefröknar åker på den ena sjukskrivning efter den andra. Undra varför. Inom parantes så tror jag att det är ett kvinnligt fenomen faktiskt. Min egen mor sov framför spisen när hon bakade till jul. För att vakta baket och inte somna på riktigt. Hon städade, bakade och allt skulle vara så perfekt. Alltid. Till sist gick det över henne. Men som sagt, det var inom parantes.

Den där fantastiska och alltid på topp personalstyrkan säger till journalisten att de får hitta på nya arbetssätt för att ORKA! För guds skull, man ska inte behöva hitta på något för att ORKA! För om man gör det då är man redan slutkörd. Om man måste hitta på något sätt för att orka då har man absolut ingen chans att känna någon arbetslust eller inspiration. Och gör man inte det då haltar hela verksamheten.

I många år har jag jobbat inom barnomsorgen och jag har kommit fram till en slutsats. Att jag aldrig någonsin vill dit igen. Mitt hjältemod har nämligen tagit slut.

Och nu är jag inte arg längre.

Den långhårige, den beväpnade och den rätte

Jag tillhör den sorten kvinnor som alltid faller för samma typ av män. Tills man träffar den rätte så att säga. Eftersom jag har lätt att bli kär så under mina 36 vårar har jag hunnit samla en hel hög med hjältar.



Hjälte nummer ett hette Janosik. Han levde kring sekelskiftet 1600/1700 i Tatrabergen. Han rånade de rika och gav allt till de fattiga. Han hade långt hår och i mina flickögon var han så jäkla snygg. Åren gick men jag gav inte upp mina idealer...

Jag blev nämligen kär i Robin Hood. Han tog från de rika och gav till de fattiga. Och så hade han långt hår. Jag skulle vara kär i Robin än idag om jag inte blev kär i en annan.

Antonio Banderas i Desperado. Han tar från de rika, han tar från de fattiga och han dödar alla. Men han har en djävulskt förtrollande blick och långt hår.

Anar ni mönstret?

Jag faller alltid för långhåriga män.

Desto konstigare att min absoluta kärlek ser ut som han gör... :)

Var är du min semester?

Jag är i starkt behov av en mysig semester. Det upptäckte jag för några veckor sedan när en obehaglig tanke hade slagit mig med en sådan kraft att jag nästan svimmade av det. Jag har inte varit borta från mitt hem på snart ett år! Sist jag reste iväg var det i november 07. Sedan dess har jag varit hemma hela tiden.

Mitt älskade hem, alltid så mysigt och tryggt har förvandlats till ett självvalt fängelse. Jag får en känsla att jag kvävs när jag tittar på våra tapeter och soffor. Jag vill bort, bort, bort! Bort från vardagen. Bort från de välbekanta stigarna, middagarna, dofterna, bort från mig själv.

Samtidigt får jag panik! För vart ska jag??? Min första tanke var Gotland. Jag ska till Visby tänke jag. Jag ska gå längst stranden, äta på små krogar och tänka snälla tankar. Men fy fasen. En helg på något Visbyhotell kostar så mycket att nej tack. Jag avstår. Motvilligt men ändå avstår.

Ok, då ska jag till Irleand där min barndomsväninna bor. Hon bjuder mig till sitt stora hus. Men en blick över de billigaste flygbiljetterna till Dublin gör mig ännu mera trött. Några tusenlappar tycker jag är bara för mycket.

Men det kan inte vara så svårt att hitta ett litet smultronställe som inte kostar skjortan. Jag är nog bara förblindad av min desperation och frustration. Ni får jättegärna komma med förslag om fina ställen ni känner till. Då kanske öppnas mina ögon och jag hinner med en helg alldeles för mig själv innan hösten förvandlas till en slaskig vinter.

Gamla språk, nya språk och så polska

Jag läser i perioder. Vissa perioder läser jag ingenting. Knappt att jag läser vad jag själv har skrivit. Andra perioder slukar jag det mesta med bokstäver på. För några dagar sedan läste jag klart "Mig äger ingen". En oerhört stark bok som fick mig att gråta en kväll då alla andra sov med sin välförtjänta sömn. Nu läser jag en polsk bok som får mig att garva oavbruttet. Ibland försöker jag översätta de roligaste stycken för Magnus men roligheterna försvinner någonstans i översättningen.

Jag är så fascinerad av språk. Kanske begreppet språk är lite för brett för min fascination. Jag är verkligen den som får kämpa med svett och tårar för att lära mig nya språk. Det som fascinerar mig är ord. Dess makt och möjligheter. Dess uppkomst och förvandling genom tiderna. Ibland läser jag ordböcker för nöjes skull. Det har jag gjort sedan jag var liten.

De senaste dagarna har jag funderat på ett annat språk som jag håller på och upptäcker. Nämligen bildspråket. Det bildspråket som jag vill att mina bilder ska kunna tala. Det har hänt något här får jag en känsla av. Plötsligt tittar jag på mina bilder och vill att de ska berätta en historia. Det räcker inte längre med att använda bilden som en form av spegel som avspeglar det vackra runt omkring mig som jag blir hänförd av. Plötsligt vill jag att bilden ska ha ytterligare en dimension. Det värsta är att jag inte vet riktigt hur man bär sig åt för att väcka berättelser i en bild. Mitt gamla vanliga sätt att ta bilder på duger inte för mig längre men jag har inte funnit något nytt sätt än. Jag hoppas bara att det är en tidsfråga annars får ni dras med en frustrerad Stilla.

Laglydig

Jepp, jag är laglydig.

Jag betalar tv-licensen.
Jag stämplar när jag åker kollektivt.
Jag överskrider inte maxhastigheter.

Jag bör känna mig som en god människa och ändå känns det löjligt och mesigt på något sätt. Det känns som om det har blivit fel att göra rätt. Jag retar gallfeber på många och ändå är jag inte någon präktig kärring som skryter och moraliserar. Jag hoppas det i alla fall.

Ibland skäms jag helt enkelt över att jag är så där laglydig. Att jag betalar tv-licensen beror inte på min politiska övertygelse. Jag orkar inte tassa i mitt eget hem och gömma mig för den pejlande Radiotjänsten. Min egen frid är värd ett par hundralappar i månaden tycker jag.

Att jag stämplar när jag åker kollektivt beror inte heller på min starka vilja att finansiera kollektivtrafik. Det beror helt enkelt på att jag tycker att det är oerhört pinsamt att bli ertappad för fuskåkning. Det är rent av förnedrande och det är värt att betala resan för att slippa det.

Att jag kör 30 km/h där det finns en sådan begränsning beror dock inte på min rädsla att bli ertappad, fråntagen körkort, uppläxad osv. Det gör jag av respekt för allt levande som rör sig just på och kring denna väg. En sådan väg finns mitt emot min bostad. Den vägen saknar trottoar så barn, mammor med barnvagnar, äldre med sina icke trimmade rullatorer samt hundar, katter och fasaner (!!!) rör sig där hela tiden. Så jag kör 30 och tittar noga om det finns någon livsform på vägen.

Vissa dagar får jag någon bil bakom mig. Som idag. En bil som vill absolut köra fortare än 30. En bil som gör en horribel omkörning. Vänder på vändplanen och kör tillbaka så fort att dess däck skriker i kurvan. Det är bara rena turen att ingen annan var just där.

Ändå känner jag mig dum som kör som man ska. Som inte är tillräckligt häftig för att kunna berätta historier om hur jag gång på gång lyckas lura Radiotjänst. Som inte kan skryta att jag har sparat många hundralappar genom att låta bli och stämpla.

Ibland försöker jag inbilla mig att det viktigaste är att med rent samvete köra sitt eget race och strunta i vad alla andra säger och tänker. Men det är inte lätt...

Blogg - spa

Tack för de underbara kommentarerna som Ni har lämnat under mitt förra inlägg. Jag vet inte inte om det finns ord som kan beskriva den glädjen som jag har känt när jag läste dem. Jag var tvungen att dra min sambo fram till skärmen, peka på texten och upprepa "läs, läs, läs"

Och han fick läsa det, många gånger :)

Jag är både stolt, glad, rörd, överväldigad... Tack!

Dagarna tillbringar jag på skogsstigar tillsammans med Nosan, vid min symaskin (kolla Recycle Shop om ni vill se det senaste projektet) eller i soffan med en enorm tekopp och en bok. Jag har precis börjat läsa "Mig äger ingen" av Åsa Linderborg och den verkar lovande.