onsdag 10 september 2008

Obs! Jag är arg!

Sméjournalen, en liten lokaltidning i Eskilstuna, meddelar att det inte blir någon lättnad i förskolan. Kommunen har tydligen lovat barnomsorgen att minska antalet barn i barngrupper men det löftet kan kommunen inte hålla och ökar istället.

Men det är inte det som förargar mig. Eftersom jag jobbade många år inom den kommunala barnomsorgen så är jag faktiskt van vid att besluten ändras innan man ens hinner fatta dem.

Personalens skenhelighet förargar mig mest.

En av de intervjuade pedagoger är väldigt noga med att understryka att det ökade barnantalet försämrar inte verksamheten. Det är tufft men inga försämringar här inte.

Och jag säger: struntprat!

Förskolepersonal har fått för sig att de alltid måste vara på topp för om de inte är det då går världen under. Fler barn i gruppen försämrar verksamheten. Man hinner med det primära. Byta blöja, sjunga en sång och torka lite snor på vart annat barn. Inom sin egen krets känner sig personalen helt utmattad och otillräcklig. Man önskar man hade fyra armar, minst. Men när man vänder ansiktet utåt då försöker man visa hur oerhört duktig man är. Våra barn ska inte behöva lida för att våra politiker fattar hemska beslut. O nej, vilken tur för våra barn att de har oss, hjältefröknar! Jag ryser för dessa hjältefröknar åker på den ena sjukskrivning efter den andra. Undra varför. Inom parantes så tror jag att det är ett kvinnligt fenomen faktiskt. Min egen mor sov framför spisen när hon bakade till jul. För att vakta baket och inte somna på riktigt. Hon städade, bakade och allt skulle vara så perfekt. Alltid. Till sist gick det över henne. Men som sagt, det var inom parantes.

Den där fantastiska och alltid på topp personalstyrkan säger till journalisten att de får hitta på nya arbetssätt för att ORKA! För guds skull, man ska inte behöva hitta på något för att ORKA! För om man gör det då är man redan slutkörd. Om man måste hitta på något sätt för att orka då har man absolut ingen chans att känna någon arbetslust eller inspiration. Och gör man inte det då haltar hela verksamheten.

I många år har jag jobbat inom barnomsorgen och jag har kommit fram till en slutsats. Att jag aldrig någonsin vill dit igen. Mitt hjältemod har nämligen tagit slut.
Och nu är jag inte arg längre.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Heja, BRA skrivet! Jag kan inte annat än hålla med dig!

Unknown sa...

Jag håller också med! Rätt och riktigt, det behövs mer kurage inom barnomsorgen, mindre barngrupper och på barnens premisser. På min yngste sons förskola har de "bara" öppet mellan 7.30 -16.00 för att de anser att barn mellan 1-3 år inte orkar mer;o)

Ninni sa...

Jättebra Anna! Det är lika inom vården också...är det inte ett kvinnligt fenomen att tro att man inte duger om säger stopp. Vi utplånar hellre oss själva...

Anonym sa...

Bra skrivit!
Har jobbat inom vården i över 20 år nu och vet hur du känner det...PUH!
Fick du mitt rese tips med mailen ?

Anonym sa...

Tack anna=) Klart vi ska ut o dansa när jag läkt ihop, låter som en toppen ide*ler*
Kramar