Slentrian

Jag kan inte förstå att det är sista maj. Redan! Den har månaden har gått så obehagligt fort att jag vill gråta. Jag minns första maj (och det är säkert fler eskiltunabor som minns den) och nu är det den sista. Men allt där emellan, alla dagar? Vart har dem tagit vägen? Har jag legat i koma eller? För jag minns verkligen ingenting! Jag bläddrar bland mina blogginlägg och försöker förstå vad som har hänt. Svaret, som kommer genom bloggen, är skrämmande. Det enda som jag har gjort är att arbeta. Mitt majliv har bestått av arbetsdagar och vägar till och från jobbet. Allt annat är dött, eller i alla fall osynligt. Jisses vad det är lätt att glida in i slentrian. Jag måste verkligen bli bättre på att fylla mina lediga timmar med upplevelser som jag sedan minns.

Här spricker vattenbubblan.

Annars vaknar jag en vacker dag och upptäcker att livet håller på att ta slut.
Och att jag har glömt bort att leva.... 

Enkelt och lyxigt

Den sista dagen med sommarvärme och klarblå himmel för den här gången. I alla fall enligt SMHI. Så vi har gjort det bästa som man kan göra av en sådan dag och cyklat till stranden 

Det har inte kunnat bli bättre...

Det är sådana enkla saker... En cykel, en bok och lite gott att äta.

Det är precis sådana saker som gör mitt liv så obeskrivligt skönt att leva.

Enkelt och lyxigt på en och samma gång.

Springpride

Pridefestivalen i Eskilstuna. Ett torg som vibrerade av glädje. Min Sara i flash mob och Charlotte Perrelli på scenen. Det var en märklig känsla att få se en kändis på så nära håll. Hon existerar alltså. På riktigt! Jag åt falafel och fick årets första solbränna på axlarna.   

Nedräkning

Nedräkningen har börjat. Det är två veckor (en tuff och en lätt) som står mellan mig och min semester. För jag ska på semester, för första gången på flera år. Jag var ju väldigt arbetslös innan jag fick mitt jobb och man kan tro att det är lika med som att vara ledig. Men tror man det så har man fel. De arbetslösa tankarna snurrar runt i huvudet på en och suger ut nästan all livsglädje. Man kastas mellan olika instanser och betraktas som en parasit. Den första frågan man får när man träffar en bekant är: Har du hittat något jobb? Dessutom får man inte åka iväg, inte ens för några dagar för man måste hela tiden stå till arbetsmarknadsförfogande. Men nu har jag ett jobb och jag har jobbat över ett år utan någon längre ledighet. Jag tog tre obetalda semesterdagar i vintras, det var allt. Snart får jag njuta av tre supersköna semesterveckor.

Jag vill vila kroppen, se vackra saker och glömma bort alla plikter.

Två veckor kvar...

Stolt mor

Sara har dansat sedan hon var liten. Varje gång jag ser henne på scen vill jag gråta av glädje. Jag måste verkligen behärska mig. Och det spelar ingen roll hur många gånger jag har sett henne uppträda. Jag vill gråta i alla fall. Jag bör bli van men känslan av lycka och stolthet över sitt barn är helt enkelt obeskrivlig. Ikväll har jag fått behärska mig igen. Hon gör mig så stolt, den ungen.

För Er som inte känner Sara, det är tjejen längst till höger, i de lysande skorna.

Sniffa på syréner

Min cykelväg går förbi en syrénhäck. Det luktar gudomligt om den där häcken. Att sniffa på syréner är en syssla som jag ägnar mig åt med stor passion. En av mitt livs många guldkanter... 

Jag cyklar igen

Jag och min cykel har blivit vänner igen. Min dröm om egen taxi med tillhörande chaufför, choklad samt kyld energidryck är fortfarande väldigt aktuell. Dock i brist på taxin får cykeln duga. I alla fall sådana vackra sommardagar som idag. Det är nästan som att man vill sjunga när man cyklar. Oturligt nog är jag då väldigt upptagen med att flåsa så sjungandet får fåglarna stå för.

Och rapsen blommar och jag fattar precis ingenting. När har den hunnit bli så här gul och vacker?

Utanför boet

Mina skator är numera föräldrar till tre kaxiga tonåringar. Skatungarna har klivit ur boet idag. Jag såg dem sitta i trädkronan och värma sig i morgonsolen. De tittade runt, flaxade med vingarna och tappade balansen, gång på gång. Det är nog rena turen att de håller sig kvar i trädet. För skicklighet är det absolut inte, klumpiga som de är. Och jag vill bara ropa att dem att stanna i boet, inte skutta runt och vingla på grenarna. Jag vill ju inte att de ska trilla ner, att förra årets olycka ska upprepas. Men försök att övertyga några tonåringar att stanna hemma... Omöjligt.

Dans på maskrosor

Ibland måste jag bara ut. Ut i det fria. För att förstå vilken musik min själ dansar till.

Stilla och hennes sällskap

Först hade jag bara mig själv som sällskap. Det var väldigt skönt men farligt. För då kan man få för sig att man är en fjortis och tar bilder på sig själv. När man egentligen är en fortis. Men jag hade precis plockat ögonbrynen, tvättat håret och tagit på mig en sommarklänning. Dagen till ära, ska jag kanske tilläga. Mitt bonusbarnbarn Nova har fyllt 4 och jag skulle på kalas.

Efter kalaset var det dags att rusa iväg och hämta paddelpojkarna. Torra och solbrända var dem. Jag var glad för att ha en av dem under mina vingar igen. Fast han var inte mycket till sällskap ska jag säga Er. Han skulle ta reda på sin packning och tvätta av sig sjösnusket först.

Jag la mig i soffan och tänkte att då får boken och jag sällskapa ett tag. Det har ju funkat förr...

Lucy hakade på... Min rara, gosiga katt.

En lisa för själen

Det är tidigt. Någonstans mellan mitt morgonte och tandborstningen.

Fortfarande i pyjamas, barfota och med okammat hår står jag i blomsterträsket

och njuter av den tysta stunden. En lisa för själen...

Naturkatastrof

Jag är rasande! Hämdlysten och allmänt ond idag. För det blir inget maskrosvin i år! Imorse, när jag tittade till det, då mådde vinet väldigt bra. Det började lukta om det och på ytan kunde jag se små luftbubblor. Tydliga tecken på att det jäste. När jag kom från jobbet då väntade en naturkatastrof på mig. De där små svarta djävlar som bor under jorden och som kommer hit på besök ibland! De har luktat sig till mitt vin! Myrorna... De flöt på ytan som ett tjockt, svart lock. Antingen drunknade dem eller söp ihjäl sig. Men det skrämde inte hundratals andra som var på väg mot samma öde. Korkade varelser. Jag funderade på om jag skulle sila vinet, skölja citronskivorna och sätta elstängsel runt kastrullen. Men jag gav upp och hällde ut allt. Bedrövligt. 

Om någon av Er har en tam myrslok till salu då är jag väldigt intresserad.  

Paddelpojkar

Magnus, Magnus kompis och kompisens kompis har bestämt sig för ett litet äventyr på Mälaren. Jag måste säga att när det är dags att ge sig av så förvandlas dessa fleråriga män till små pojkar. I alla fall Magnus. Jag nickar med huvudet och muttrar: ja, åk du men se till att hålla dig torr. 

Sakta försvann deras röster. Jag stod vid kanten och lyssnade på fågelvrål och kände hur friden spred sig i min kropp. När jag var som fridfullast då fick jag en galen idé. Om jag skyndade mig till hamnen, som jag visste de skulle passera, då kunde vi vinka till varandra ännu en gång. I hamnen väntade jag länge på dem men inga glada paddlare kom in.

Så jag sprang ut på udden och började speja...  

Långt, långt borta, på en ö, fick jag äntligen syn på dem! Jag vevade frenetiskt med armarna, ropade tills jag blev hes men de var inne i sitt äventyr och hörde mig inte alls...

Till slut blev de bara tre prickar. Jag återvände hem. Nu sitter jag här och funderar på någon lämplig sysselsättning för en gräsänka. Det finns säkert många saker jag kan göra men för tillfället är en brie-ost och en bok det bästa valet jag kan och vill göra. 

Det händer ibland att folk undrar hur jag kan leva så här. Med en man som ger sig iväg och lämnar mig ensam. Men jag ser det som en välsignelse. Ibland tjatar jag själv på honom att det är på tiden att han ska hitta på något. Hans äventyr gör bägge oss lyckliga. Han behöver frilufta sig med jämna mellanrum lika mycket som jag behöver vara ensam och ha hela hemmet för mig själv. 

Omtänksamt

Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva det här inlägget. Jag skriver och raderar i all oändlighet. För om jag skriver med de alla känslorna som just nu bubblar inom mig så blir det så exalterat, på gränsen till patetiskt. Skriver jag som det var så blir det torrt och platt, som i en nyhetssändning.

En kollega frågade mig om jag kunde hoppa in för henne någon timme och jag sa ok. Hon gick iväg och jag gjorde mig klar för att ta över hennes arbetsuppgift.

- Men du kan inte göra det. Du har ju nackspärr - sa en annan kollega.

För min nackspärr sitter kvar och gör att jag har svårt för att utföra vissa arbetsuppgifter.

- Men jag kunde ju inte säga nej - svarade jag.

- Be någon annan - föreslog kollegan.

Innan jag hann svara att jag har svårt för att be någon annan så gick han iväg och fixade en annan ersättare. Jag blev så tacksam. Inte för att jag slapp göra det tunga arbetet utan för att han visade så mycket omtanke. En annan människa, en kollega, nästan en främling, visade att han brydde sig. Hjälpte mig. Det var otroligt vackert.

Dagen med nackspärr

Det har inte varit den bästa av mina dagar. Gårdagens nackspärr har förvandlats till världens undergång. Vore jag modigare då skulle jag sjukskriva mig men jag är mesig och tycker att det är pinsamt att ringa och säga att jag inte kommer till jobbet. Så jag traskade iväg. Jag läste på nätet att rörelse är bra för att kroppen ska läkas men milda makter! Jag var nära att ge upp vart tredje steg jag tog. Jag lägger mig här, tänkte jag, så får någon hitta mig och se till att jag hamnar hemma. Oj, vad jag kämpade för att inte lägga mig någonstans bland björkarna.

Efter jobbet tänkte jag lägga mig i soffan och låtsas att jag inte finns. Men i köket fick jag syn på mitt framtida maskrosvin. Ja, just det. Det kan man inte strunta i. Så jag silade bort maskrosorna, la i citroner och socker. Nu väntar jag på att hela härligheten ska börja bubbla ordentligt.

Men nu då... nu tänker jag lägga mig i soffan med min bok och låta bli att resa mig upp förrän det är dags att flytta på sig till sängen. Jag har liksom åkt på en inre semester...

Wow säger jag bara!

Sara är en tonåring ut i fingerspetsarna. När jag börjar tro att jag vet var jag har henne så säger hon saker som får mig att tappa hakan.

- Jag är sugen på att träna - sa hon idag.

Då gäller det att smida järnet medan det är varmt. Ifall hon ändrar sig. Man vet ju aldrig. Hur som helst, jag gav henne mina cykelbyxor, Magnus justerade cykeln efter hennes och längd och så gav de sig iväg på en svettig tvåmilsrunda. Tänk om alla tonårspåhitt kunde vara så bra...

Envis vintillverkare

För några år sedan gjorde jag lite maskrosvin som blev jättegott. I år har jag bestämt mig för ett repris. När jag vaknade kunde jag bara konstatera att idag var den perfekta dagen för att starta lite maskrostillverkning. Sol, värme och blå himmel. Maskrosor står i full blom och jag... ja, jag har fått nackspärr. Lite oturligt. Men har man bestämt sig för något så har man det. Jag gick till hästhagen. Jag blev dock väldigt snopen när jag kom fram. Inte en anda maskros i hela hagen! Varje vår brukar det vara helt gult av dem men inte i år! Näää, det kunde inte vara sant! Men hur mycket jag än gnuggade mig i ögonen så kunde jag inte se en enda gul fläck. 

Fast maskrosor kan knappt betraktas som bristvara. Det gällde att leta upp ett annat ställe. Att plocka maskrosor tar sin lilla tid men det är inget att jämföra med jobbet man får göra senare.

Man måste ta bort det gröna från det gula. Vissa påstår att man kan strunta i det arbetsmomentet men de flesta är överens att det gröna ska bort. Lite av det gröna kommer trots allt med men det får man leva med. Sedan häller man kokande vatten över det gula. 2 liter vatten på 1,5 liter oplockade maskrosor. Jag gör nämligen en väldigt liten sats.

Men när jag hällde över det kokheta vattnet då hände det här:

Den stora glasburken sprack och början till vinet började rymma åt alla håll!

Nej!!!! Inte det här! Först nackspärr, sedan inga maskrosor i hagen och nu en sprucken burk. Det där var ju inget bra. Men jag är en envis vintillverkare så jag räddade det som gick att rädda och flyttade maskrosorna till en rostfri kastrul. Imorgon ska jag tillsätta citroner och socker, om allt ska gå som det ska. Hittills har det gått rätt så illa...

Jag älskar den dagen!

Det finns mycket som jag njuter av idag.

Det är lördag (bara en sådan grej), jag har endast mig själv som sällskap (förlåt Alven, jag älskar dig men ibland är det skönt att få vara lite ensam) och skogen har exploderat i grönska.  

A lovely, lovely film

Magnus håller just nu på med ett väldigt omfattade filmprojekt. Han gör om våra videofilmer till dvd. Det innebär att vi måste titta på en del gamla filmer för att bedöma om det är något vi vill spara på. Så han kom med en svensk film och undrade om vi skulle se den ikväll. Men nej, inte svensk! Svenska filmer faller mig inte i smaken. För mycket svärta och plumpt humor är det i dem. En fredagskväll vill jag se något lent. Något som smeker hjärnan och får mig att skratta.

- Jag vill se den engelska filmen om kvinnan som odlar marijuana - sa jag.

- Du menar Saving Grace - sa Magnus och letade fram filmen. 

Kära nån, jag älskar den filmen. Mer och mer för varje gång jag ser den. 

Och The Cornflakes Scene är helt underbar...

Tjänstledig

Jag är tjänstledig idag. Utan någon speciell anledning. Vi hade inte så mycket att göra och ville man vara ledig så fick man det. Jag har ingen komp att ta ut och semesterdagar sparar jag. Som tur är så tillåter vår sparsamma, lånefria livsstil att jag tar tjänstledigt när jag får möjlighet till det. För när lönen kommer då har vi ändå pengar till det vi behöver. Det är fördelen med att nöja sig med ett enkelt liv utan statusprylar och dyra vanor.

Jag har inte gjort mycket idag. 

Sovit, ätit goda frallor och postat ett brev till en vän som vägrar internet.

Somliga går i högklackat. Men inte jag.

Den kommande företagsfesten är inte den enda festen som jag ska gå på. Jag ska även på ett sommarbröllop och här finns det inte mycket att hymla om. Ett par finskor står på min inköpslista. Jag tror nämligen inte att gröna gummistövlar, grova läderkängor eller foträtta sandaler gör sig så bra på Johannas och Andreas stora dag. Så jag har skickat efter ett par supersöta högklackade sandaletter. Vad i hela världen fick mig att tro att jag skulle kunna gå i dessa? Äsch, tänkte jag, jag kan ha ett par platta skor i väskan och byta om senare. Men vad är då vitsen med att köpa dyra skor om man ska ha dem på sig i en halvtimme? Och förmodligen aldrig mer. Men skorna var så söta, så himla söta. De där fjärilarna blev jag direkt dunderkär i. Jag skulle kunna sova med de skorna på. Av rent praktiska skäl har jag inte gjort det. Däremot har jag sovit bredvid dem. Men idag, när jag vaknade, då sa jag adjö till skorna och skickade dem tillbaka. Väldigt typiskt mig.