Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva det här inlägget. Jag skriver och raderar i all oändlighet. För om jag skriver med de alla känslorna som just nu bubblar inom mig så blir det så exalterat, på gränsen till patetiskt. Skriver jag som det var så blir det torrt och platt, som i en nyhetssändning.
En kollega frågade mig om jag kunde hoppa in för henne någon timme och jag sa ok. Hon gick iväg och jag gjorde mig klar för att ta över hennes arbetsuppgift.
- Men du kan inte göra det. Du har ju nackspärr - sa en annan kollega.
För min nackspärr sitter kvar och gör att jag har svårt för att utföra vissa arbetsuppgifter.
- Men jag kunde ju inte säga nej - svarade jag.
- Be någon annan - föreslog kollegan.
Innan jag hann svara att jag har svårt för att be någon annan så gick han iväg och fixade en annan ersättare. Jag blev så tacksam. Inte för att jag slapp göra det tunga arbetet utan för att han visade så mycket omtanke. En annan människa, en kollega, nästan en främling, visade att han brydde sig. Hjälpte mig. Det var otroligt vackert.
2 kommentarer:
Låter som om du hamnat bland väldigt fina arbetskamrater och de är verkligen guld värda.
Såna arbetskollegor är guld värda! ♥
Skicka en kommentar