Frukost

Varje morgon gör jag i ordning frukost. Dock inte åt mig själv för jag har svårt att äta så tidigt på dagen. Frukosten är åt fåglarna. Sedan tar jag på mig mina gummistövlar och traskar iväg för att duka åt dem. Ibland har jag tur och träffar "våra" fasaner bland buskarna. De fascinerar mig. Fasanerna, inte buskarna:) Jag tror att fåglarna har vant sig vid det att jag kommer varje morgon. För ett par månader sedan flög dem iväg som galningar så fort jag visade mig. Det blev tyst och tomt efteråt. Numera flyger dem också men inte långt bort. Och inte så fort och hastigt. De sätter sig i buskarna och skriker något till varandra.

Ögonen

Från och med idag ska mina ögon få den bästa omsorgen som jag kan ge. Det förtjänar dom. Utan dem skulle mitt liv inte vara desamma. Och jag gillar ju mitt liv.

Men för att börja från början...

Min mormor har glaukom. Det har även min mamma. Under mitt senaste besök i Polen tvingade hon mig att mäta trycket i ögonen för glaukom kan vara ärftlig. Så vi gick till läkare och det visade sig att jag hade ett alldeles för högt tryck. Idag har jag besökt Ögonmottagning på lasarettet och gick hem med det glädjande beskedet att mina synnerver är helt friska. Tack och lov...

Inga böcker. Ingen vante heller.

Har ni fyndat på bokrean?

Jag har inte det. Det lustiga är att jag plockade faktiskt en rejäl trave med böcker. Sedan började jag räkna hur mycket det skulle kosta mig. Alldeles för mycket så jag började sortera bort. Jag sorterade och sorterade och till slut hade jag bara en bok i handen. Jag lyfte på blicken och fick syn på den långa kön till kassan. Att stå i den för att köpa en enda bok verkade lite onödigt. Man kanske skulle kunna köpa den där boken också, och kanske den där...

Jag skulle nog köpa en del om jag inte hade upptäckt att jag tappade min vante. Jag kan inte leva utan vantar och mina reservvantar har jag redan lånat ut till Sara. Jag la ifrån mig mina böcker och började leta efter den borttappade vanten. Jag letade bland bokhögar, under hyllorna, mellan människornas fötter. Jag letade under stolen och precis överallt. Vanten var spårlöst försvunnen. Ledsen som jag blev gick jag därifrån utan varken vanten eller några böcker.

En broderad dröm

Jag surfade in hos Raja och hittade dessa stövlar...

Jag dreglar, stönar, längtar, slickar mig om munnen, flåsar och åtrar. Oj vad jag älskar bohostilen, broderier, paljetter, volangkjolar och stora sjalar. Ibland kräver livet att jag klär mig i något som är lite mer dämpat. Men när det är över så tar jag på mig mina riktiga kläder och känner mig hel igen. Ju äldre jag är desto viktigare det är för mig att känna mig så där hel. Om jag försöker följa trender då splittras jag. Hjärtat vill åt det ena hållet medan hjärnan försöker dra åt det andra. Då och då frågar jag mig själv om jag inte kan vara normal, som alla andra. För ibland längtar jag till att inte sticka ut alltför mycket, att försvinna i mängden. Men alla mina försök att bli så där lagom normal har jag misslyckats med. Så nu försöker jag inte alls. Jag är jag, jag älskar det jag älskar och jag får leva med det resten av livet. Men ack, livet skulle bli så mycket bättre om jag gick runt i dessa underbara stövlar.

Välkommen glädje!

Kan det vara solen som har gjort mig så euforisk?

Efter många trötta och något sega dagar kikade glädjen fram. Jag blev nästan rädd för den berusande känslan. Så glad har jag inte känt mig på länge, väldigt länge. Och var glädjen och optimismen kom ifrån är en gåta för mig. Plötsligt var den bara där, inuti mig, bubblade och hade sig. Jag var då på ICA och skulle handla coca cola till min förkylde Magnus. Jag var så glad att jag inte blev arg på en enda människa i den stora affären. Till och med tvärtom. Jag tyckte att alla var så fina och snälla...

Om jag bara kunde kapsla in glädje och euforism och spara den till dagar då dessa känslor är en riktig bristvara...

Pengar

Jag har en dröm...

Att vara självförsörjande.

Jag vet att det är på snudd till omöjligt och kräver väldigt mycket kunskap. Kunskap som jag egentligen inte har. Det fina med kunskapen är dock att man kan skaffa sig den om man vill. Egentligen handlar min dröm om mycket mer än bara själva självförsöjning. Det handlar om frihet, stolthet och en inre ro.

Att jobba för någon annan än sig själv verkar lite onaturligt i mina ögon. Man går till jobbet, sliter sig själv, kommer trött hem, orkar knappt med livet. Då och då får man pengar för sin möda, köper sig ett berg med saker och efter ett tag hungrar man efter något annat... Något djupare, något riktigare. Kanske inte alla känner så här men jag har gjort det. Till råga på allt så jobbade jag på en förskola. Det kändes väldigt bisarrt att först lämna mina egna barn på deras förskola och sedan ta hand om andras barn. Det vore mycket bättre om jag kunde vara hos mina barn istället.

Pengar behövs dock. Frågan är bara hur mycket som vi egentligen behöver. Och till vad. Allt går att köpa och vi köper ju allt vi behöver. Men finns det andra, hederliga sätt att skaffa sig det vi behöver? Utan att blanda in pengar?

Jag har börjat intressera mig för vilda matväxter. Några av Er minns kanske mitt maskrosvin. Jag hade även plockat växter som jag gjorde sedan te av. Nypon, svamp och bär är ett annat exempel på vad jag plockar. Men det finns så många andra växter som går att äta, växer fritt i naturen och är gratis. Dessa vill jag lära mig att använda.

Puss

Då och då får man en varm, blöt, kittlande och försiktig puss...

I sovrummet

Igår, lagom till Alla Hjärtans Dag, blev mitt överkast klart. Det är något speciellt med att skapa till "oss". Det känns så värdefullt, som att jag binder oss ännu mer ihop.

Från början tänkte jag köpa quiltvadd och sy på ett bakstycke. Men eftersom jag var så trött så orkade jag inte åka till stan och leta efter vadden. Istället använde jag en helt vanlig fleecepläd och det fungerar lika bra. Pläden har så härlig färg att jag har bestämt mig för att inte sy på något bakstycke. Utan bakstycket kan man variera sig och använda vilken sida av överkastet man känner för :)

Dyshterch

Jag är trött. Inte bara så där vardagligt trött utan enormt, gränslöst och frustrerande trött. Och jag är trött på att vara så där hiskligt trött. En sådan trötthet kan döda vilken glädje som helst och absolut min glädje som för tillfället är väldigt skör.

Jag tittar på mig i spegeln och befaller mig själv att vara glad men naturens lagar kan man inte rubba hur lätt som helst. Spegelbilden är grå, med påsar under de bleka ögonen och mungiporna hängande någonstans vid nyckelbenet.

För att pigga upp min lite dystra sinnesstämning har jag lånat en bok om något jag inte har en aning om. Nämligen bokbinderi. Innan dess lånade jag en bok av Martina Haag för jag minns att jag ylade av glädje när jag läste Martina-koden. Men milda makter, Mitt Dystra För Tillfället Jag tvingade sig igenom de två första kapitlen i den nyligen lånade boken av Haag. Sedan slängde Det Dystra Jaget boken i soffan och fräste enough!

Men boken om bokbinderi är något helt annat. Kanske för att den består mestadels av bilder på vackra, handbundna böcker. Om jag orkar så ska jag traska imorgon till stan, köpa lite papper och häfta ihop det till en egen bok.

PS. Apropå att slänga: släng inte en röd paprika i väggen när ni håller på och kokar av ilska. Det blir nämligen mos av paprikan och sedan droppar det röda droppar överallt. Väldigt synd om paprikan.

Stranden

Jag saknar havet. Jag tror att jag har havsvindarna inplanterade någonstans under huden. Jag är uppvuxen vid stranden och när jag är i Polen då är strandpromenader ett måste. Ett ljuvligt sådant. "Min" strand är vackrast mellan hösten och den tidiga våren, när alla turister är borta. Då kan man ha hela stranden för sig själv. Man går nära vattnet och förundras över stenarnas och snäckornas otroliga former och färger. Man stirrar sig blind på varenda gulfärgad sten för kanske, kanske, kanske är det bärnsten, det baltiska guldet. Min mamma har en stor bärnstensklump som jag hittade som liten...

Sedan skakar man sand ut ur byxorna och sätter sig på en liten mysig strandkrog. Beställer god mat och värmer upp sin något frusna kropp. Livet är som bäst då.

Pirrigt

Det pirrar i min mage.

Imorgon ska jag resa, alldeles ensam. Men där, på andra sidan Östersjön, väntar min syster på mig. Så nu ska bloggen få vila sig några dagar.

S som sjätte och S som spel

Erik gav mig en rolig utmaning som går ut på att visa den sjätte bilden i min sjätte bildmapp. Bilden är tagen i somras, i Strängnäs hamn. Det var mitt första besök i den lilla, vackra staden. Mest fotograferade jag gamla byggnader och smala gränder. Men i hamnen fick jag syn på den här båten, med tvätt på tork och kunde inte låta bli att ta en bild.

Hemma har vi spelat Het Potatis. Det är ett ordspel och medan man leker så kastar man den heta potatisen till varandra. Våra barn, coola tonåringar, tyckte att spelet var så pass roligt att det var värt att få vara med.

Het Potatis är numera ett av mina favoritspel. Ett annat är Rappakalja. Och Trivial Pursuit. Jag gillar olika sällskapsspel. Som liten spelade jag Monopol med mina föräldrar och syster. Våra spelkvällar är nog ett av mina bästa familjeminnen. Det är kanske dags för en Monopolkväll även hemma hos mig!