Jag saknar havet. Jag tror att jag har havsvindarna inplanterade någonstans under huden. Jag är uppvuxen vid stranden och när jag är i Polen då är strandpromenader ett måste. Ett ljuvligt sådant. "Min" strand är vackrast mellan hösten och den tidiga våren, när alla turister är borta. Då kan man ha hela stranden för sig själv. Man går nära vattnet och förundras över stenarnas och snäckornas otroliga former och färger. Man stirrar sig blind på varenda gulfärgad sten för kanske, kanske, kanske är det bärnsten, det baltiska guldet. Min mamma har en stor bärnstensklump som jag hittade som liten...
Sedan skakar man sand ut ur byxorna och sätter sig på en liten mysig strandkrog. Beställer god mat och värmer upp sin något frusna kropp. Livet är som bäst då.
7 kommentarer:
Låter som en dröm!
Välkommen hem Anna!
Roligt att Du haft det bra men var det intelite kallt på stranden nu är det ju varken vår eller höst men i går var det sol hela dagen.
Ha det bra HL
Välkommen hem! Det ser alldeles underbart ut, en plats att andas på!
Ania ,czy to nasze morze??? Jeju,ile ja tam nie bylam :( Caluje
Ja visst är det härligt med stränder och vatten. Man får en total avkoppling. Tankarna får flöda fritt.. Ljuvligt!
Må gott!
//Cissi
Håller med, stranden är bäst när där inte är en massa badande turister som stör tankarna.
Jag vet att du varit i Polen, men dina foton får mig att i minnet resa till Skagen och sanddynerna där. Tror de har samma väder där nu, som du hade i Polen. Men havet är havet i alla fall ;-) Jag tror också att en del människor behöver havet mer än andra... tror jag själv är en av dem :-) Fina bilder i sitt lite gråtrista ljus.
Skicka en kommentar