Stilla Faktablad

Min kreativa bloggkompis Maria har skickat en utmaning till mig och jag antar den. Man ska skriva sju fakta om sig själv. Då kör vi.

1. Jag tänker tatuera mig. Jag har alltid tyckt om fina tatueringar men inte vågat själv. Fast nu struntar jag i smärtan och tänker bara på tatueringen. På överarmen. Fjärilar eller någon blomranka har jag tänkt mig.

2. Jag är en av naturen lat och bekväm människa men när jag väl bestämmer mig för något då är jag målmedveten och envis.

3. Jag har kallats för isberget, särskilt av män. Jag kan tydligen ge ett intryck av en kall och alltför stolt person. Men det stämmer inte. Jag är bara blyg och tystlåten. I stora, sociala sammanhang känner jag mig ganska osäker. Jag skriver hellre än jag pratar.

4. Jag ser nästan aldrig på tv. Jag skulle kunna faktiskt leva utan tv och inte sakna den alls.

5. Jag är en idealist och har inget behov av materiella ting. Men jag äger en sak som jag är väldigt fäst vid, min kamera. Att ge sig ut utan den är som att gå ut naken. För mig är själva fotograferandet avkopplande. Lyckas jag ta en bra bild då är det bara ett bonus. Grädde på moset :)

6. Jag använder inga smycken alls och jag sminkar mig nästan aldrig. En sminkad jag ser ut som en clown. Trasiga jeans och ett gräsströ i munnen räcker långt för mig.

7. Mina allra bästa skor är mina gröna gummistövlar. Just nu är dem väldigt leriga men mina fötter har nog inte frusit en enda gång på länge.

Murkleår

Jag och Magnus har tagit en lite längre skogspromenad idag. Vi har konstaterat att det är ett murkleår i år. Så många murklor har jag aldrig sett. Magnus har slängt sig på den första vi hittade :) Jag har aldrig ätit murklor och är lite rädd för att pröva. De kräver en del innan man kan äta dem annars är dem ju giftiga. Och att bli förgiftad av någon murkla är nog det sista jag vill just nu. Men har ni ätit murklor? Är dem goda?

Efter två veckor

För exakt två veckor sedan fattade jag ett beslut. Att jag ska få min kropp i fin form. Den ska vara mjuk, smidig och stark. Jag vägde mig då och tog några mått på mig. Samtidigt lovade jag mig att väga och mäta mig varannan vecka. Inte oftare. Idag var det dags att kolla om träningen har givit mig något.

Den 15 april vägde jag 76 kg. Midja: 89,5 cm, stuss: 110 cm och låren på det tjockaste stället hade 66 cm i omkrets. Idag väger jag 74 kg. Midja: 82 cm, stuss: 107 cm och runt låret: 64 cm. Jag har alltså minskat några cm på varje ställe. Jag har inte bantat eller använt mig av något speciell metod. Det enda jag har gjort är att minska kraftigt på sockerkonsumtion. Inga sötsaker på vardagarna och fritt fram på helgerna. Eftersom jag gillar sött te så har jag minskat på temängden. Istället för att dricka 5-8 koppar om dagen dricker jag 2-3 koppar. Dem sockrar jag som vanligt.

Min träning hittills består av intensiv streching (jag strechar mest ryggen och höften; målet är att kunna gå i splitt och spagat innan året tar slut), balansövningar (på core-bollen), promenader, arm-, rygg- och magövningar. Plus 2-3 pass acroyogan per vecka. Det är dock inga traditionella yogapass. Vi är en liten grupp som prövar sig fram lite på skoj. Acroyogan känns mer som sociallt umgänge och lek än som träning. Jag har utfört någon fysisk aktivitet varje dag, ibland två gånger om dagen men det har varit tufft.

Den största aha-upplevelsen fick jag dock igår, när jag jämförde två bilder tagna på mig:

Den första bilden blev tagen just för exakt två veckor sedan. Den andra igår. Se bara på hur min kropp hänger på den första. Hur axlarna och benen bara dinglar. Det syns att jag har ingen styrsel i kroppen alls. Två veckor senare orkar jag lyfta hela axelpartiet och även benen. Jag orkar balansera kroppen längre stunder och känner mig bekväm i min position.

Allt detta skriver jag lite för min egen skull, för att dokumentera min egen väg mot målet. Men samtidigt hoppas jag att dessa anteckningar kan fungera som inspiration för någon annan. Jag är verkligen en helt vanlig människa utan någon träning alls i bagaget. Det är inte lättare för mig än för någon annan att kämpa mot min stela kropp. Men tänk att två veckor kan ge så mycket! Jag blir nästan berusad av taken vad jag kommer att orka om 10 veckor! Kämpa på!

Pain and glory

Jag tror att varenda muskel i min otränade kropp skakar just nu. Acroyoga är tuff, speciellt för sådana som jag som aldrig någonsin har tränat något i överhuvudtaget. Förlåt, jag har faktiskt tränat: konsten att ligga i soffan. Men den konsten hjälper mig inte mycket när jag ska spänna de obefintliga magmusklerna eller balansera kroppen. Samtidigt ser man ljuset i tunneln. För med varje dag som går märker jag hur kroppen blir smidigare och balansen bättre. Så det är bara att fortsätta kämpa på. Det gör inget att kroppen värker. Pain is temporary, glory last forever.

Sömntutor och morgongymnaster

Lite vår i mitt liv

Jag tror att jag blommar... Det är en sådan stark känsla som jag bär på idag.

Gulsparvens tragiska öde

En liten gulsparv gick runt på vår altan. Jag blev lite häpen för den ville inte alls flyga iväg. I vanliga fall är sparvarna ju lättskrämda men inte den här. Jag kom närmare honom för att se om den var skadad och den verkade vara frisk. Snart fick jag veta varför han så gärna ville vara kvar på altanen.

Hans fru låg död under bordet. Jag har sett andra fåglar som stannar kvar vid sina döda makar och det gjorde även den här gulsparven. Först trodde jag att katten Lucy hade sin klo med i spelet men inte den här gången. Stackars lilla gulsparven bröt nacken när den flög i vårt fönster. Hennes gula fjädrar fanns kvar på fönsterrutan.

Tills slut hoppade Herr Gulsparv iväg. Jag hoppas att det ordnar sig för honom, trots hans stora förlust.

Dagen i siffror

1 bedövad rumpa

2 trötta cyklister

3 mil på tandem

Bara han

Han är mitt ljus och mitt mörker.

Min stig, berg och hav.

Fåglarnas kvitter, de svältandes bön.

Han.

Han kom när ingen annan vågade.

Han gav och han tog.

Ett hjärta, vila och växtvärk.

Han. Bara han.

Kalkbro

Ibland behöver man ta en avstickare från sina fyra väggar, från bekanta ting och vardagssliten. Vi packade ner några ostmasckor, fyllde termosen med te och åkte på en utflykt till Kalkbro naturreservat. Jag stod högt uppe på ett berg och sträckte mina armar mot solen. På hemvägen valde vi små grusvägar istället för motorvägen. Vi körde vilse men vi hade inte bråttom...

Sprickorna

Jag har upptäckt en hemsk sak. Verkligen hemsk. Så hemsk att man vill bara gråta. Igår skrev jag om sprickor i skorpan. Sprickor som släpper ut livsglädjen. Vad jag inte anade var att samma sprickor låter sorgen tränga sig in i mig. De är inte enkelriktade som jag trodde, de fungerar åt båda håll och det är det hemska. Jag står här och gnuggar mig i ögonen av förvåning. Inte visste jag att sorgen kan bränna så hårt i bröstet, att hjärtats slag kan vara så smärtsamma. Livet kräver så mycket utav oss. När är det min tur att flyga tyngdlös, känna trygghet och acceptans? När?

Ett nytt flöde

Jag har bestämt mig för en vilodag idag. Jag tycker att jag förtjänar den, efter en vecka av en intensiv träning. Både fysisk och mental. När man är så fruktansvärt otränad som jag är så känner man att efter varje träningspass sker det stora saker i ens kropp och sinnen. Den stela skorpan som har vuxit på min kropp börjar sakta spricka. Genom sprickorna börjar liv, glädje och kärlek att flöda.

Göteborg för mig

Göteborg är inte Liseberg, Botaniska eller Femman för mig. Jag bodde där i 12 år och jag hade upplevt allt detta. Göteborg för mig är mina vänner som finns kvar där. Och så Tusse så klart. Den älskade tjockisen som inte fick följa med till Eskilstuna. Han ligger högt uppe på ett berg från vilket man kan se mitt gamla hus. Varje gång jag besöker Göteborg klättrar jag upp till honom, lägger några stenar på hans röse och pratar tyst med kattskrället.

Svaren till gissa bajset finns i kommentarfältet till inlägget.

Blåmärken

Min kropp värker. Sedan någon vecka tillbaka rör jag på mig ordentligt. Acroyoga, promenader, cykling och imorgon ska jag på gym. Jag har lovat mig en stark, fin kropp och en själ i balans. Utan några genvägar. Jag satsar fullt. Det syns på kroppen. Mina ben är täckta med stora, blåa fläckar som vittnar om min beslutsamhet.

Jag vägde mig den 15 april och bestämde mig för att väga mig varannan vecka, inte oftare. Det är också en form av träning. Egentligen vill jag hoppa på vågen ca 10 gånger om dagen för att kolla om den där röda pilen har rört sig något på skalan. Jag får behärska mig och vänta tills nästa väga-sig-datum. Om jag har lyckats med att tappa ett par kilo då ska jag belöna mig med något fint. Inte mat och inte kläder. Kläder ska jag handla när jag uppnår min målvikt. Då ska jag shoppa lös!

Imorgon kommer svaren på gissa bajset. Ikväll vill jag bara sjunka i soffan och låta kroppen vila sig.

Ett jätteblåmärke på min höft.



Och massor med mindre blåmärken på insidan av låret. Det ser likadant ut på det andra låret :)

Gissa bajset

Idag åker jag till Göteborg och är tillbaka om ett par dagar. Det kommer att vara tyst i bloggen. Åtminstone från min sida för jag hoppas att ni vill vara med och leka gissa bajset. Man skulle kunna tro att en kvinna som närmar sig 40 borde ha lämnat kiss- och bajsåldern för lääänge sedan. Ja, det skulle man kunna tro men gör man det då har man fel. I alla fall när det gäller mig. Jag har strövat i skogen och fotograferat olika bajsklumpar. Här ser ni 6 bilder på olika kulor och högar, kan ni gissa vem som har lämnat dem efter sig?

Ihopkrupen, men inte längre

Länge har jag varit ihopkrupen. Både mentalt och fysiskt. Ni kanske känner igen känslan. Man liksom går in i sig själv och varken släpper in omvärlden eller går ut ur sig själv. För ett par månader sedan började jag försiktigt sticka ut näsan och idag vill jag flyga. Jag är hungrig på upplevelser och jag ser till att jag får dem. Jag är på väg till att byta livsstil.

Jag vill bli stark, smidig, harmonisk. Fri från mina spöken. Jag vill börja träna och gå ner i vikt. För fyra år sedan vägde jag 54 kr, idag väger jag 22 kg mer. Men det är inga glädjekilon jag har lagt på mig. Det är tröstätande, rädsla, osäkerhet och lathet. Men nu är det slut med det. Idag har jag varit väldigt aktiv. Först gick jag ut på en rask promenad och svettades som en galning och sedan var jag två timmar på acroyogan. Där svettades jag ännu mer. Just nu känner jag mig lite bruten och har blåmärken på mina höfter. Men jag vill ha mer! Jag vill sträcka mina armar och verkligen flyga. Känna balansen både i kroppen och själen. Jag vill tämja och tänja kroppen.

För er som facebookar: en yogakompis har lagt ut några bilder från dagens pass. Några av dem hittar ni under min profil. Kika in om ni är nyfikna. Jag liknar förstås potatissäcken men det är bara en tidsfråga innan jag blir som en fiskpinne :)

Förresten, imorgon kommer det ett bajsigt inlägg så alla som är känsliga ska blunda när dem besöker min blogg. Då så, nu har jag varnat Er.

Potatissäcken på acroyoga

Idag har jag testat något alldeles nytt för mig. Acroyoga. En kombination av akrobatik och yoga. Jag är ganska svårflörtad person men efter yogan kom jag hem som på vingar. Benen skakade av trötthet, axlarna värkte men hela mig var så upprymd. Jag drabbades av ett lyckorus. Numera har ruset gått över till en stillsam harmoni men imorgon ska jag på acroyoga igen :)

Dessvärre kom jag till en tragisk insikt. I tre år har jag suttit i soffan och ätit choklad. Inte nog med att jag har lagt på mig ganska många kilon så har jag också säckat ihop totalt. Kroppen vill inte lyda mig, jag känner mig så stel och klumpig. En säck potatis ska jag säga er. Som tur är så kan man faktiskt jobba bort det.

På bilden ser ni yogafröken som bas och så potatissäcken, alltså mig. Jag är uppe i luften.

Åt du potatis igår?

Jag brukade ha svårt att ta tillvara kokt, överbliven potatis. Grytor och annat kan man värma upp dagen efter eller frysa men icke potatis. Jag tycker helt enkelt inte om smaken av uppvärmda potatisar. Men så har jag hittat ett recept på potatispiroger och vips, mitt problem är löst. De är jättegoda både nygräddade och kalla. De är enkla och snabba att göra och passar perfekt som utflyktsmat.

Potatispiroger, ca 8-9 st

300 g kokt skalad potatis
2,5 dl vetemjöl
1 msk olja
0,5 tsk salt
2 msk vatten

Fyllning

ca 5 dl gul lök, hackad

ca 1 msk Vegeta eller Aroma.

Du kan strunta i den kryddningen och bara använda salt och peppar.

lite olja eller smör till stekning

Fräs löken i oljan. Jag brukar hälla på lite vatten när löken har fått lite glans och låter det puttra ett litet tag till. Det gör att löken får mjukare konsistens och mildare smak. Samtidigt med vatten tillsätter jag Vegeta. Vegeta är en fantastisk och användbar krydda. Den finns ofta på hyllan med utländska varor. Men som sagt, den kan man utesluta.

Pressa potatisen i en purépress och arbeta ihop med mjöl, olja, salt och vatten. Dela degen i 8 bitar och forma bitarna till bullar. Lägg bullarna på en plåt med bakplåtspapper. Platta dem till fina rundlar. Lägg lite av fyllningen på varje rundel. Vik ihop och tryck till degkanterna. Grädda i ugnen i 200 grader, ca 20 minuter. Klart.

Eftersom jag älskar lök (trots att min känsliga mage avskyr den) då fyller jag ju pirogerna med den. Men man kan säkert fylla dem med andra saker. Som skinka. Fetaost och örter. Spenat. Kantareller, eller vad man nu tycker om.

Vårstädning

Ser ni det? Ser ni hur varmt det har varit på min altan idag? Hela eftermiddagen har jag städat och skurat den. Klippt bort blomstjälkar från ifjol, tagit bort alla löv som jag spred i höstas som frostskydd. Och titta bara vem som höll mig sällskap:

Oj, vad jag älskar den här årstiden...

Vanlighetens unika skönhet

Jag sitter här och funderar... jag kanske ska satsa på att bli stadsnaturfotograf? Jag ska inte fotografera isbjörnar och järvar utan fiskmåsar, kajor och råttor. Jag tycker lite synd om de djurarter som hamnar i skymundan bara för att de är vanliga. Det är lite som med människor, de vackra blir upphöjda hela tiden och vi andra får helt enkelt leva i skuggan. Så jag slår näven i bordet och säger: upptäck vanlighetens unika skönhet!