Sprickorna

Jag har upptäckt en hemsk sak. Verkligen hemsk. Så hemsk att man vill bara gråta. Igår skrev jag om sprickor i skorpan. Sprickor som släpper ut livsglädjen. Vad jag inte anade var att samma sprickor låter sorgen tränga sig in i mig. De är inte enkelriktade som jag trodde, de fungerar åt båda håll och det är det hemska. Jag står här och gnuggar mig i ögonen av förvåning. Inte visste jag att sorgen kan bränna så hårt i bröstet, att hjärtats slag kan vara så smärtsamma. Livet kräver så mycket utav oss. När är det min tur att flyga tyngdlös, känna trygghet och acceptans? När?