Tre saker som jag tycker om.

Lisa i sin jättefina blogg Mitt lilla hus visade igår tre saker hon tycker om. Idag är det min tur att berätta vilka som är mina favoritsaker. En utmaning som har visat sig svårare än jag trodde. Jag lever i ett hem där skönhet och funktion betyder nästan samma sak. Vi är en stor familj som lever på en liten yta och då måste man skära bort allt som gör vår vardag svårare. Det ska vara lätt att komma åt våra saker, det ska vara lätt att städa och framför allt ska det vara lätt att leva. Jag har tittat på mitt hem för att välja och visa för Er just det som jag tycker mest om.

Min kamera. Det är nog den enda saken jag inte kan fungera normalt utan. Kameran följer mig överallt. Jag känner mig nästan naken utan den. I dagens läge är det Konica Minolta Dimage Z5. Jag tycker om den inte för att det är just den här modellen utan för att den är en kamera. Genom bilder som blev tagna under de 3 åren jag har fotat kan jag se min egen utveckling. Jag är någonstans på väg. Bakom varje träd, varje hus och bil väntar nya bilder, nya utmaningar och nya lärdomar.

Mina gummistövlar. Jag brukar dela mitt liv i två epoker. Den innan jag skaffade mig stövlarna och den efter att jag skaffat mig stövlarna. Innan kunde jag gå enbart på asfalten och jag frös jämt om fötterna. Sedan köpte jag ett par gummistövlar och kan gå vart jag bara vill. Regn, kyla och fästingar biter inte på mig. Det är nästan märkligt men ett par så egentligen fula skor ger en sådan frihet.

Den tredje saken är min busktomatodling. Jag har drivit mina egna plantor. När de skulle omplanteras så fick jag gå långt till Den Stora Affären för att köpa hinkar (6 hinkar skulle aldrig få plats på cykeln). Jag har själv burit över 60 liter jord från komposthögen. På komposthögen bor jättespindlar som jag är rädd för men vad gör man inte för sina tomater? Idag har jag fått syn på pyttesmå gröna tomater. En stor glädje för en så oerfaren busktomatodlare som jag.

Tankar i regnet

Det regnar i Eskilstuna.

Jag måste säga att det känns relativt skönt för då kan man ligga i soffan, titta på Kopps och äta negerbollar med rom i. Väldigt gott.

Jag har funderat på om jag skulle skriva negerbollar eller chokladbollar. Det är tydligen otillåtet att kalla något för neger men negerbollarna har alltid kallats för det. Det är ju inget nedlåtade eller rasistiskt. I överhuvudtaget tycker jag att det har gått på tok för långt med den antirasistiska propaganda.

För ett tag sedan kom min dotter hem från skolan och var väldigt bekymrad. Hon försökte klämma ut vad som egentligen hände. Hon vred sig på köksstolen och sa att killar i hennes klass var dumma och skrek åt henne: "Gå till din svenska mamma!"

Till saken hör att killarna är mörka allihopa. Jag, trots mina blåa ögon, inte är svensk.

De mörka killarna betraktar nog alla vita som svenskar och är väldigt nedlåtande.

Omvänd rasism som ingen törs reagera på.

För om man gör så stor sak av negerbollar så vet jag inte vad som skulle hända om man började kalla invandare för rasister.

Hellre negerbollar än mesig invandrarpolitik som skapar ännu mer fientlighet bland människor.

Om vår cykelsemester

Jag har försökt att göra ett bildspel från vår cykelsemester. Om ni klickar på bilden så bör ni kunna se bildspelet.

Cykelturen gick genom Eskilstuna, Enköping, Uppsala, Gåvsta, Tierp, Söderfors, Hedesunda, Gysinge, Garpenberg, Sundborn, Falun, Smedjebacken, Malingsbo, Skinnskatteberg, Köping, Kungsör och tillbaka till Eskilstuna. Vi har valt att cykla på små grusvägar. Det gick dock inte att helt och hållet undvika de större bilvägarna. Att cykla bland bilar var nog det mest läskigaste under hela trippen. Det skärande ljudet av bilar som körde om oss fick mig att må illa många gånger. Längst de stora vägarna finns det högar av skräp. Gamla milk-shake muggar, McDonalds förpackningar, tomma chipspåsar... Är det så att många bilister äter i farten och sedan slänger dom allt skräp genom fönsterrutan? För jag har ingen annan förklaring till var allt detta skräp kommer ifrån.

Det är mycket bättre att cykla på de små vägarna. Grönt, tyst och så fridfullt. Vart vi än cyklade så möttes vi av vänliga människor som ville bidra med vatten eller bara växla några ord med oss. Jag förvånades av den öppenheten som präglade dessa människor.

Midsommar firade vi med våra vänner i Dalarna. Vi grillade, dansade kring en yuccapalm och spelade kubb. Helt underbart.

Vädret var minst sagt skiftande. Oftast regnade det på oss men vi har hunnit med några soliga stunder. Aldrig tidigare jag har tittat så mycket på himlen som just under trippen. När det hade regnat något dygn så lyfte jag på blicken gång på gång och letade efter ljusa fläckar bland alla svarta moln. En morgon kunde jag ana en blå ton. Den blev starkare och starkare för att till kvällen bli en härlig sol.

Ibland cyklade vi segt uppför branta backar i blött grus. Men ibland gick det väldigt fort också. Vår hastighetsrekord är 58 km/h. Då ber man till högre makter att dessa ska se till att cykeln inte brakar ihop just då.

Vet ni, vi tar för givet det mesta. Jag har fått bajsa och kissa under ormbunkarna. För jag hade inget annat val. När jag, i Sundborn, kunde sätta mig på en riktig toa ville jag nästan krama den! Vad skönt det kändes att få sitta där och ge mig den tid jag behövde. En gång försökte jag nyttja bensinmackens toa men bakom dörren hörde jag ett barn gnälla "mamma, jag kan inte hålla mig längre". Väldigt stressande.

Trots alla obekvämligheter måste jag säga att jag upplevde något fantastiskt. Jag har cyklat 632 km, jag - världens största latmask.

Hemma!

Efter 632km är vi åter hemma. Det känns skönt och vemodigt på en och samma gång. Igår cyklade vi 110 km i konstant regn. Och ändå ville jag inte att det skulle ta slut. Samtidigt drömde jag om rostade mackor med sylt och en mjuk morgonrock.

Nu måste man landa ner, ställa om sig, gå igenom bilderna och... börja planera nästa äventyr!

Önska mig lycka till!

Foto: Anna Stilla

Ja, mina vänner. Den vida världen med mygg, regn och blåsor på skinkorna väntar på mig. Cykeln står packad och vi känner oss klara. Vi ses om 60-70 mil! Kram på Er!

En lektion i misslyckandet

I slutet av vintern köpte jag en trave med trädgårdstidningar och en del fröpåsar. Jag ville ha den där prunkande uteplatsen som jag har drömt ihop. Jag gjorde allt som man skulle göra. Men någonstans har jag gjort fel för det har inte blivit som jag tänkt mig.

De ettåringarna som jag hade sått har inte alls kommit upp. Det enda som blommar är rosenskära och lobelia men båda tva var förkultiverade.

I trädgårdslandet kämpar sig purjö och potatis.

Men jag har lyckats med dill. Den kommer att räcka hela vinter lång.

Och tomaterna blommar i hinkar.

Min spontana reaktion var SKAM. Jag ville vara den bästa odlaren. Med gröna fingrar och känslan för skönhet. Det borde räcka med att jag vidrörde jorden och den skulle ge mig ett blomhav. Jag skämdes över mina misslyckanden.

Idag, när jag rensade ogräs, kom en stark känsla över mig.

Ingen ska behöva skämmas över att göra ett försök. Jag har faktiskt försökt att göra vår uteplats till en prunkande oas. Det bör räknas mest av allt. Ett försök, en helhjärtad satsning. Jag har inte det blomhavet jag har önskat mig. Men jag har dill!

Min frihet

Så ser vi ut, jag, Magnus och cykeln, när vi ska på vår cykelsemester. Fast vi har inte börjat än. Vi har bara testat om det går att cykla med all vår packning. Tält, sovsäckar, spritkök, mat och kläder. Jag skulle behöva mycket mer kläder än det ryms i "min" cykelväska. Jag kommer nog att lukta urk när jag väl kommer hem.

Lägg märke till våra fina cykelväskor. Vi är inte Den Flashiga Familjen. Snarare är vi släkt med Stig Helmer Olsson, hi hi hi.

Vi är designers, tillverkarnas och försäljarnas mardröm. Men vet ni vad, det ger mig ro i själen. Jag behöver inte ständigt nya saker för att känna mig tillfredställd. Jag är faktiskt nöjd med det jag har. Gamla filtar som ligger över våra urgamla soffor. Ett slitet bord. Temuggar och bestick som har sett bättre tider (eller kanske inte?). Skulle jag vara lyckligare om jag hade något annat? Jag tror inte det. När man befriar sig från sina saker så finns det plats för något annat. En promenad i skogen. En stilla stund i hammocken. En cykelsemester.

Jag menar...

Jag har valt den här livsstilen. Någon annan väljer kanske något annat sätt att bli lycklig på. Alla måste välja sin egen väg. Jag känner mig fri på vägen där prylar inte sätter hinder för mig.

Tysta stunder

Jag säger inte mycket. Jag behöver inte. Det känns så lugnt och harmoniskt runt omkring mig. I alla fall för tillfället. Dessa små stunder vill jag ta vara på och njuta av. Så jag säger inte mycket. Jag bara är.

Festligheter

Egentligen vill jag besöka era bloggar och läsa. Jag har försökt men bokstäver dansar tango framför mina ögon. Jag är trött. Igår firade vi Systerdottern som har tagit studenten. Idag har vi varit på Barnbarnets dop. Och imorgon är det skolavslutning hos De Yngre. De är mycket på en gång och jag hinner inte varva ner för tillfället. Så nu ska jag stänga av datorn och sätta mig i hammocken med en kopp te. Och sedan ska jag krypa ner i sängen. Jag hoppas att jag får drömma något trevligt. Något som får mig att vakna med ett leende på läpparna.

Dramatik

De svarta molnen syntes på långt håll. Det blixtrade och åskan var inte alls så långt ifrån mig. Blåsten välte krukor på altanen. Katten hoppade upp i armen på mig och vägrade gå ner.

Men regnet kom aldrig.

Växter och jag behöver regn. Värmen kväver mig. Den tunga luften gör att jag liknar en zombie. Det hjälper ju inte att gömma sig i skuggan. Där är det plus 30 grader. Jag kan nästan känna hur solen bränner hål under mina ögon. Trots mina svarta solglasögon och solhatten.

I kvällsljuset

Sommarkvällar är nog de mest stämningsfulla på hela året. Ljuset känns mjukt och jorden är varm...

Skuldfria planer

När solen går ner och den efterlängtade skuggan breder ut sig i hammocken så finns det bara en sak som är rätt: en kall cider. Synd att jag inte har någon för värmen idag har nog överträffat sig själv. Plus 45 grader var det på min soliga altan.

Snart, när insekterna har slagit sig till ro, så ska jag försöka fota lite. Jag har börjat spara till en digital systemkamera plus ett par objektiv. Det enklaste vore att köpa kameran på avbetalning men för några månader sedan blev jag skuldfri och vill inte dra på mig nya skulder. Någon har sagt att om man inte har råd med att betala för en vara kontant så har man inte heller råd med avbetalningar. Det ligger något i det och jag vill undvika alla möjliga lån och krediter. Jag ska spara till min kamera, det klarar jag av.

Ljusglimtar

Jag har sagt upp mig.

"Begäran om avgång" har legat på mitt skrivbord i veckor nu. Det kändes märkligt att fylla i det. Några ord och så står jag här utan jobb. Även om den tryggheten, som en fast anställning ger, har försvunnit så ser jag positivt på saken. Vad ska jag annars göra? Yla och dra i håret?

Nej, jag väljer att tro att det kommer att bli bra. Livet slutar inte bara för att jag har sagt upp mig. Livet kanske rent av börjar just nu? Jag förbereder mig inför ett fotoprojekt som jag kallar "Livet bredvid E-20".

Jag menar inte att jag ska göra foto till någon inkomstkälla i mitt liv. Däremot vill jag ge det en chans att bli något mer än en bunt bilder på en skiva. Jag känner mig fokuserad och det ger mig en sådan skön tillfredställelse att inte ens tankar på att jag kommer att ha A-kassa kan rubba balansen.

Det kommer en sådan dag då jag ska blicka bakåt och veta att jag hade gjort det rätta idag.

Sommaren

• Vid åkern mognar smultron.
• Jag syr en sommarklänning i linne.
• Vi tränar till vår cykelsemester och det är så härligt varmt.
• Vi äter vår alldeles egna ekologiska dill.
• Myror och spindlar anfaller mig vid minsta tillfället.

Sommaren har börjat!

Stendörren

Söndag morgon och väckarklockan ringde kl 07. Nej, det är inget misstag. Så tidigt har jag och Magnus gått upp. Vädertanter har lovat sol i överflöd så vi åt frukost, lastade bilen med kanadensaren och körde upp till...

Stendörren. En underbar skärgård med många små obebodda öar. En del är sammanlänkade med fastlandet via hängbroar men de flesta behöver man en båt för att ta sig till.

På en av dessa öar hittade jag en bit drivved. En planka med skön yta. Den har jag tagit med hem. Nu står den på hyllan ovanför skrivbordet och jag funderar på vad man kan ha den till.

Vi utforskade öarna barfota, tittade på andra båtar och fick möjlighet att koppla bort vardagen. Inga måsten bara en mäktig miljö runt omkring oss. Jag vill dit igen, med tält och sovsäck. Somna till havets brus...

Om ni undrar hur det är möjligt att paddla ute på havet med en 50 kg- tung bullmastiff så går det till så här:

Nosan är jätteduktig. Hon bara ligger nere i båten med hakan på rellingen. Ibland ligger hos så nära mig /som sitter framme/ att hon får paddeln rakt in i nosen. Men det berör henne inte. Hon ligger kvar och mediterar.

Nu ska jag duscha, kolla om jag inte fått några fästingar och sedan ska jag lägga mig. och imorgon ska jag besöka alla era fantastiska bloggar för att kolla vad ni har haft för er under helgen.

Gonatt mina bloggkompisar!

Istiden

Jag känner mig konfunderad.

Istiden...

Minns ni filmen The Day After Tomorrow? Jorden blev drabbad av istiden. På grund av klimatförändringar som vi är skyldiga till.

Men om vi kommer att drabbas av någon istid så är det faktiskt inte för första gången det kommer att ske.

Tydligen har Sverige upplevt många istider och då var inga människor inblandade. Sverige har legat under 2 km-tjocka isen. I 50 000 år senast. Sedan smälte allt detta, tryckte ner jorden i havet, jorden reste sig upp och det blev varmt. Inga långa kalla vintrar på den tiden inte!

Och de stora stenarna som ligger lite här och där...

De kom hit med isälvarna som forsade inne i isen. Nu ligger dom i skogen och jag går förbi dom minst en gång om dagen. Aldrig tidigare har jag tänkt på det...

Det är en märklig känsla att stå bredvid en sådan bumling som är så gammal. Tänk om stenen kunde prata!

Då skulle den berätta om de där stenåldernsbönderna som högg ned och brände skog för att i ett par år odla vete i askan. Sedan flyttade de på sig, högg och brände. Det var för ca 5000 år sedan. Redan då hade vi för vana att hugga ned och bränna. Förbruka och dra vidare. Men det är kanske livets gång? Människan som art kommer att dö ut, det är säkert. Frågan är vad som händer efter den istiden som kommer? Kommer historien att upprepas? Kommer människan att åter uppstå eller ska vi ha metangas istället för syre?

Att tänka sådana tankar ger mig gåshud. Det är både spännande och läskigt. Plötsligt undrar jag om faktum att jag cyklar istället för att åka buss eller bil har någon betydelse för jorden.

Och när jag tänker på 50 000 år under isen så slutar jag bry mig om mina buskiga ögonbryn, stor bak och att mina strumpor har märkliga öppningar precis på hälen. Plötsligt känns LIVET som ett ögonblick som ska banne mig avnjutas.

Jag njuter, sitter här med ett glas maskrosvin.