Motherhood

Jag såg en film som jag blev lite kär i. Hon är mamma, bloggare och har en underbar klädstil. Kalla mig för ytlig men det lilla räcker gott för mig för att jag ska bli kär i en film. Även om det skriker Amerika om den. Motherhood heter filmen. Ladda med lite popcorn och se den själva! Speciellt om ni är småbarnsmammor. Eller mammor. Eller kvinnor. Eller vill bara se den...

F-bebben

Jag drömde att jag hade en liten bebis. Jag var ute i stormen med bebisen och försökte göra allt för att rädda den. För övrigt så drömmer jag varenda natt och jag har enormt livliga drömmar. När jag var liten då trodde mina föräldrar att jag hittade på. Många av mina barndomsdrömmar minns jag än idag. Jag lägger inte så stor vikt vid drömmarna, jag försöker inte tyda dem på något sätt. Undantag är bebisdrömmar för de symboliserar alltid något speciellt, i mitt fall.

Mitt företag är min bebis. Det har jag tänkt på många gånger idag. Jag tänker på det varje dag, planerar dess framtid och gör allt för att det ska må bra. Jag och F-bebben ska klara varenda storm. Det är bara så.

Hej Grisen!

Torra russin i kakan

När jag var liten tyckte jag inte om russin i kakor. Jag plockade bort dem när mamma inte såg. På samma sätt försöker jag plocka bort det negativa i min blogg. För det mesta väljer jag de små, söta smulorna i mitt liv att skriva om. För om man lyfter en pytteliten livssmula då blir den synlig. Då inser man att livet kan faktiskt smaka gott, trots alla dessa russin.

Men ibland går det inte, ibland brister det någonstans inuti mig och jag skriver även om sådant som gör ont i själen på mig. Jag är ledsen men nu kommer det en portion torra russin här. Så om du söker några uppmuntrande ord, lite glädje eller inspiration så hittar du det inte i det här inlägget. För ikväll är jag väldigt ledsen. Och ensam. Gud vad jag känner mig ensam just nu. Det är en sådan mänsklig ensamhet. Den borrar sig i hjärtat och hånskrattar åt en. Vem trodde du att du var? Trodde du att du var någon viktig? Trodde du att dina drömmar spelade någon roll? Nej Stilla, du ska veta din plats. Och ikväll känns det som att min plats är längst borta i kön. Kön till den söta kakan. Livet.

Som en drottning

Jag är överlycklig! Det är inte varje dag som man får två dagar extra i sitt liv. Det är en del saker som jag måste bli klar med innan söndag. Viktiga saker. Jag har planerat febrilt hur jag ska ordna saker och ting för att allt ska bli i ordning. Magnus frågade något om imorgon och jag rabblade upp hela mitt schema. Malmköping imorgon. Och på lördag måste vi packa. Och på söndag så är vi borta.

- Malmköping imorgon? Inte på fredag?
- Men fredag är ju imorgon. Jag har bråttom. Jag hinner inte prata.

Men det är inte alls någon fredag imorgon. Det är onsdag ju. Plötsligt har jag två dagar över och känner mig som en drottning. Rik på tiden.

Små fina dockor

Jag hade precis vaknat, hunnit öppna ögonen, gäspat och börjat sträcka på mig när en av mina snälla grannar kom in med en papperspåse. I papperspåsen hade hon små fina porslindockor. Du kanske har användning för dem i dina sagor sa hon. Absolut! Absolut! När jag fingrar på sådana dockor då börjar nya sagor flöda i min själ...

Höstkänslan

Jag får en höstkänsla och jag vill inte ha den alls. Inte alls...

Eskil eller exempel på kommunikation oss sambosar emellan.

- Magnus, din bror fyller år idag!!! - ropar jag från datapallen.

- Är det inte den 25 han fyller?!? - ropar Magnus från badrummet samtidigt som han försöker överrösta tvättmaskinen

- Ja, men det är den 25 idag!!! - ropar jag tillbaka

Jag hör, trots tvättmaskinens brummande, hur han räknar dagar. Sedan ropar han:

- Ja! Det är den 25 idag!!!!

- Jag sa ju det!!!

- Och då fyller Eskil år!!!

Just nu

Vinden tar tag i trädens grenar och vrider dem åt alla håll. Ripley och gänget från Aliens gör sitt bästa att överrösta regnet. I vardagsrummet luktar det blött hund och kardemummate. Jag drar åt min gröna, fluffiga morgonrock och tänker att livet är rätt så behagligt. Just nu, just i den här stunden. Imorgon känns det kanske annorlunda men just nu är jag helt enkelt nöjd med tillvaron.

Levande rum

Det finns rum att visa för andra. Och det finns rum att leva i. Rum för själen, rum som vittnar om vänskap. Om kärleken till livet, enkelheten och nuet. När man kliver in i sådana rum då är det som att själen hittar sin plats i kaoset som mode, design och trender skapar hela tiden. Man vill slå sig ner i den gamla, omoderna soffan och insupa stämningen. Eller sätta sig i den slitna fåtöljen och läsa. Eller slå på den klumpiga tv-apparaten och titta på något lågmält program. Det är nästan som att man blir besviken om programmet är i färg och inte i svartvitt. Det är sådana rum som jag älskar. Designade och prydliga hem är också vackra men mest på bild och mest i besökarnas ögon. Men de är som döda ting, stela och stumma. Levande rum skapas av livet och livet är inte en utställning. Och kommer aldrig att bli det.

Av ett misstag

Alla misstag vi gör är inte alltid fel. Som det där med glukosamin. Men vi tar det från början.

Våran Nosan är en gammal hund. 10 år för en bullmastiff är mycket. I vintras började hon halta rejält och vi var oroliga för att Nosans slut började titta oss i ögonen. Vi gick till veterinären och hon skrev ut smärtstillande. Istället för glukosaminet som Nosan har ätit i några år. Men inte ens smärtstillande hade hjälpt stackars hunden. Hon haltade lika mycket, om inte mer. Den enda förändringen vi märkte var att hon sov mer än vanligt och blev apatisk. Vi slutade med medicinen och gick tillbaka till glukosaminet. När Magnus var på sin cykelsemester var det min uppgift att dosera glukosaminpulver. Som smakar något förskräckligt hemskt. Jag rullade pulvret i ostskivor varje morgon och kväll. En dag märkte jag att Nosan slutade halta och att hon blev piggare.

- Hur mycket pulver fick hon egentligen - frågade Magnus när han kom hem. Han tittade lite misstänksamt på det måttet som jag la i burken.

- 0,5 tsk varje morgon och kväll - svarade jag förvånad - det är väl hennes vanliga dos?

Hennes vanliga dos visade sig vara ett kryddmått varje morgon och kväll. Jag gav henne en rejält ökad dos. Men tack vore det så gör det inte ont i hennes ben längre. Hon haltar inte. Hon är glad och leker gärna igen. Av ett misstag :)

Normal? Onormal?

En sådan myskodag har jag haft. Det är som att Livet själv ser till att efter glädjedagar så förtjänar man faktiskt myskodagar. Dagar då ingenting blir gjort. Inte ordentligt i alla fall. Dagar då man käkar pizza till middag. Fast man tycker så illa om pizza. Dagar fyllda med märkliga tankar som mot kvällen skapar en känsla av en dålig film som man ser på bara för att man inte orkar byta kanal.

Jag har funderat mycket på det där med att vara onormal. Jag har länge betraktat mig som onormal bara för att jag avviker från vissa normer. Det har givit mig ångest så många gånger. Egentligen vill man inte avvika. Jag har ett extremt behov för att passa in och ju mer jag avviker desto mer vill jag passa in. Medan jag tuggade på min otäcka pizza tänkte jag på att det inte handlar om normalitet och avvikelser egentligen. Det handlar om att vi alla är unika på våra alldeles egna sätt. Att vara unik är både på gott och ont men man får inte hänga sig på det onda. Man får inte kämpa emot sin natur, emot det som skapar en själv. Som gör en själv till just den individ man är. Man kanske inte blir accepterad för den man är av en del men man borde acceptera sig själv. Och bry sig mer om dem som accepterar en än om dem som inte gör det. Innan pizzan blev uppäten var jag säker på att vi alla är normala och onormala på en och samma gång.

Summa summarum så har dagen kanske inte varit så mysko, trots allt. Om man kan komma till en insikt eller lära sig något om sig själv så måste det räknas till livets plussida. Bestämmer jag mig för att tro. Med mina nya insikter och min tro kan jag i lugn och ro sätta mig ute i hammocken och klunka mitt te.

Ännu en sommardag...

Vingar

Jag satt ute på altanen och drack mitt goda te. Allt verkade frid och fröjd men det var bara en illusion. Något man inbillar sig när man tittar filosofiskt på förbipasserande moln istället för att ha blicken fast på jorden. För på jorden... På jorden goda vänner kryllade det av myror som hade bestämt sig för att svärma. Just ikväll, just när jag njöt så härligt av teet, dofterna och färgerna runt omkring mig.

Myrorna har blivit stora, tunga och klumpiga. Till råga på allt har de fått vingar. Jag tror inte att myrorna får någon användarbok på köpet. Men de försöker och försöker att flyga. De klättrar upp på det högsta grässtrået och flaxar lite klumpigt. Lyckas dem med att lyfta så flyger de med magen uppåt. Jag säger ju, ingen användarbok har de stackarna fått. Myrfajter förekommer. De slåss om grässtrån som om det vore någon bristvara i gräsmattan. Suck. Men det mest märkligaste är att de obevingade myrorna, de som stannar i boet, de gör precis allt för att förhindra de bevingande att flyga. De dödar, till och med.

Snipp, snapp, snut, nu är teet slut...

En trappa upp

Med affärsplanen under armen och med röda lyckoskor på fötterna gick jag till mitt bankmöte. Jag måste ha liknat Rita från Att göra en pudel, nervös som jag var. Nu är mötet över. Inga avgörande beslut blev fattade. Jag får vänta ett litet tag till men det har jag räknat med. Om allt går bra så är jag snart en egen företagare. Tjohej!

Han som fyller år

Idag fyller min bästa vän år. Han som vet mer om mig än någon annan. Han som får mig att skratta. Han som får mig att gnissla med tänderna av ilska. Han som inte köper tomma ord. Han som säljer inga tomma ord heller. Han som förstår. Han som älskar och som är älskad.

Konsten att sitta fint, i parken.

Igår kväll sydde jag ett oumbärligt tillbehör för sommarlivet i stan. Nämligen en dyna som man kan vika och ta med sig när man ger sig ut på en shoppingsrunda. Nu är jag inte någon våldsam shoppare precis men det händer att jag är på stan. Varma, soliga dagar slår jag mig ner vid ån, läser och tittar på alla tokiga fåglar. Att sitta på en bänk tycker jag inte om så mycket. Helst vill jag sitta på gräset, med korsade ben. Då kan jag stödja armbågarna på knän och hakan i händerna. En sådan ställning är mycket vänligare om man vill betrakta omgivningen än bänksittarställningen. Dynan, som jag har sytt är som en picknickfilt, fast i miniformat. Och så här jag sytt en matchande väska till den också. Väskan rymmer dynan, en vattenflaska och en bok. Idag har jag testat dynan och det fungar utmärkt :))

Pettson och pannkakor

Det sägs att gubben Pettson är Sven Nordqvists alter ego. Annars skulle jag nog tro att böckerna handlar om Magnus. Han är Pettson själv. I alla fall till sinnet. Idag har Magnus bjudit på en riktig pannkakslunch. När min egen Pettson gör pannkakor då går det åt ett tjog ägg, minst. Och två stekpannor. Minst. Johanna och Andreas har varit här och hjälpt oss att rensa fatet. De hade glass med sig. Efteråt kan man slicka sig om munnen. I timmar. Ja, Pettson är mästare på pannkakor, det kan man aldrig ta ifrån honom.

Den upptagne trädgårsmästaren

Jag tror att mina bilder på den torra sommaren nådde ändå fram till Gud. För hur ska man förklara det som skedde sedan? Jag tror att Gud slösurfade en sund och hamnade på min blogg. Sedan fyllde han sin vattenkanna, öppnade den himelska porten och skvätte lite vatten på sin jord. Vilken lycka för alla törstiga insekter och växter. Jag tror att just den här lyckan är källan till de finaste psalmerna. Jag hoppas att det ska regna hela natten så att allt uttorkat liv hinner återhämta sig. Men ni vet hur det är med Gud, han har mycket annat att tänka på så han kanske slutar vattna innan jag har hunnit somna...

Den torra sommaren...

Fästing

Den här blodtörstiga varelsen från helvetet satt nyligen fast i mitt knäväck. Vilken tur att jag är så skicklig på att dra ut fästingar! Nu oroar jag mig för att jag har blivit smittad med borrelia eller TBE. Risken är tydligen inte så stor men med min tur vet man aldrig. Att bli sjuk nu, när mitt liv äntligen börjar få färger på kinderna, vore väldigt olämpligt. Så håll tummarna för mig!

Om du vill veta mer om fästingar så besök www.fasting.nu Där kan ni bland annat titta på en animerad film om fästingar, en riktig rysare! Se den gärna i sällskap eller åtminstone med lugnande medel till hands.

Miracles Do Happen

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja det här inlägget. Alla ord som jag har försökt att skriva känns så otillräckliga. Hur berättar man att ens hjärta smälter av glädje? Att ens ögon inte kan tro att det är sant? Att ens själ dansar och sjunger? Säg mig, hur? Hur tackar man en vän? En vän vars röst jag aldrig har hört? En vän med gyllene hår som jag inte har sett mer än på bild?

Tack Jeanette! Du sände mig en gåva precis när jag har behövt den! Miracles Do Happen, det kommer att bli min mantra. En sång jag kommer att sjunga när jag vaknar och en bön jag kommer att be innan jag somnar. Tack!