En sådan myskodag har jag haft. Det är som att Livet själv ser till att efter glädjedagar så förtjänar man faktiskt myskodagar. Dagar då ingenting blir gjort. Inte ordentligt i alla fall. Dagar då man käkar pizza till middag. Fast man tycker så illa om pizza. Dagar fyllda med märkliga tankar som mot kvällen skapar en känsla av en dålig film som man ser på bara för att man inte orkar byta kanal.
Jag har funderat mycket på det där med att vara onormal. Jag har länge betraktat mig som onormal bara för att jag avviker från vissa normer. Det har givit mig ångest så många gånger. Egentligen vill man inte avvika. Jag har ett extremt behov för att passa in och ju mer jag avviker desto mer vill jag passa in. Medan jag tuggade på min otäcka pizza tänkte jag på att det inte handlar om normalitet och avvikelser egentligen. Det handlar om att vi alla är unika på våra alldeles egna sätt. Att vara unik är både på gott och ont men man får inte hänga sig på det onda. Man får inte kämpa emot sin natur, emot det som skapar en själv. Som gör en själv till just den individ man är. Man kanske inte blir accepterad för den man är av en del men man borde acceptera sig själv. Och bry sig mer om dem som accepterar en än om dem som inte gör det. Innan pizzan blev uppäten var jag säker på att vi alla är normala och onormala på en och samma gång.
Summa summarum så har dagen kanske inte varit så mysko, trots allt. Om man kan komma till en insikt eller lära sig något om sig själv så måste det räknas till livets plussida. Bestämmer jag mig för att tro. Med mina nya insikter och min tro kan jag i lugn och ro sätta mig ute i hammocken och klunka mitt te.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar