Focaccia

Vi och ett par vänner till oss ska träffas ikväll för att tända en enorm brasa och grilla lite gott. Till kvällens ära har jag bakat focaccia med massor med rödlök, olivolja och flingsalt. Receptet har jag hämtat ur min köksbibel, dvs a piece of cake av Leila Lindholm. Jag blir lyrisk över den här boken. Jag har hunnit baka en del ur den och inte misslyckats med en enda sak :)

Jag hoppas att ni där ute får en trevlig helg. Släng inte några smällare i brasan (farligt farligt), drick lagom eller lägg er i soffan med en bra bok och ha det skönt.

Stadsbon erkänner...

Jag vet att ni som bor på landet tycker att ett besök av rådjur i era trädgårdar är sisådär. Jag har hört att dem mumsar mer än gärna på tulpanlökar. Fast jag skulle nog svimma av förtjusning om något rådjur skulle komma på besök till min trädgård. De får jättegärna äta upp min enda tulpanlök som varje vår kämpar sig i den där lerpölen som kallas för blomrabatten. Jag hoppas att ni ursäktar min djupa kärlek till rådjuren. Jag är, tyvärr, en stadsbo.

Aprilbilder

Den här bilden har Magnus tagit på mig. Det är en av de få bilderna på mig själv som jag faktiskt tycker om.

På Ica har jag upptäckt en ny tesort i lösvikt. Den heter Blue Fruits och är jättegod. Jag dricker sällan kaffe för att jag får magont av det. Men te kan jag inte leva utan.

En bild som jag tog för ett par veckor sedan. Att titta på myror är fascinerande. En gång hade en myra lagt beslag på en stor bullsmula. Hon kämpade så tappert med att dra smulan (som var längre än myrans kropp) till myrstacken. Och myrstacken låg lååångt borta. Upp och ner bland alla grässtrån gick myra med en väldigt stor beslutsamhet. Fast den myran på bilden det är en helt annan myra...

Det vore omöjligt för mig att titta på alla myror och nyckelpigor om jag inte hade Nosan med mig. Hon vet att när kameran åker fram då är det dags att lägga sig och vakta mig. Det känns väldigt tryggt.

I hagen...

Av en gammal kjol har jag sytt en ko...

Vildvuxen inspiration

I min dator har jag en mapp där jag stoppar alla bilder som på något sätt inspirerar mig. Kläder, clip-art, inredning, natur... allt som är vackert (för mig) hamnar där. Ikväll har jag bläddrat i inspirationsmappen för jag vill sy mig en ny sommarväska samt någon somrig tunika. Bilder som har talat till mitt habegär-sinne har jag ordnat i ett collage. Grön är nog den färgen som jag älskar mest. Precis som humlor, myror, fåglar, blommor, fjärilar osv. Just nu är jag lite besatt av ängar, skogar och trädgårdar. Det är kanske mina rötter som gör sig påminda? Jag är trots allt utbildad trädgårdsmästare... Ja, en sådan som älskar vildvuxet och kallar sig för bohem :)

Om jag fick bestämma alldeles själv då skulle jag ha en äng istället för gräsmattan. Men Magnus vill ha en fin gräsmatta och jag får ge mig med mina vildvuxna drömmar. I en hörna i trädgården har jag dock sått ( ganska i smyg) en blandning av sommarblommor. Magnus tror nog att det är sallat och annat nyttigt. Kan ni tänka er hans min när det istället växer ringblommor och riddarsporrar där? Hi hi hi.

Rosigare

Och visst har tisdagen börjat lite rosigare än ojojoj-måndagen... Det är det roliga med livet, att det inte är statiskt, att det är i en ständig rörelse. Livet är sällan perfekt, sällan som vi önskar, som vi har tänkt oss, planerat för. I alla fall inte mitt liv. Den ena dagen isande vindar, den andra dagen blommande körsbärsträd.

Livet liknar pogo, en punkdans. Jag är ingen punkare och har aldrig varit det heller. En gång, i tonåren, skulle min klass på en punkkonsert. Jag protesterade! Men förgäves, vi skulle ut i alla fall. Jag satte mig på en bänk längst borta i salen och tänkte vara sur och arg hela kvällen. Det dröjde inte länge förrän jag trängdes med alla andra punkare framför scenen och dansade en vild pogo. Man hoppade upp och ner men helst på varandra. Man snubblde ofta, ramlade ner på golvet. Alltid fanns det ett par hjälpsamma armar som hjälpte mig upp. Trots den enorma folkmassan som svajade ovanför mig, tunga skor som kunde mosa mina kroppsdelar hur lätt som helst. Jag var en i massan. Jag följde massans rytm. Jag dansade pogo. Jag levde.

Än idag kan jag tänka på den kvällen. Och livet. Visst, man kan sätta sig långt borta och lida sig igenom sina dagar på jorden. Men man kan slänga sig in i det okända och få uppleva saker man inte trodde existerade. Vi väljer själva. Oftast.

Ojojoj - dagen

Vissa dagar är bättre än andra. Och vissa dagar är definitivt sämre än andra. Idag är det en sådan dag som jag helst vill glömma, förtränga, sudda bort. Jag borde aldrig gå upp. Det vore bättre att gräva ner sig bland lakanen och vänta ut dagen. Men nej, duktiga mig skulle prompt gå upp och plötsligt staplade livet alla möjliga problem framför mig. För mig som är så konflikträdd!!! Trots att jag hade MVG i problemlösning. Jag fattar inte hur jag fick det egentligen. Nu tar dagen slut och alldeles snart ska jag dyka bland mina kuddar och täcken. Och när jag vaknar imorgon då ska allt kännas bättre, lättare och rosigare. I Polen säger man att hoppet är dårarnas moder. Jag är nog den största dåren av alla...

Den magiska skogen

Vitsippor. Kan man få nog av dem? Skira vårskönheter som kan förtrolla precis vem dem vill. Jag och Nosan gick ut i skogen för att ta några bilder till på vitsipporna. Det dröjer ju ett helt år innan jag får se dem igen. Plötsligt började det prassla i gräset. Jag lyfte huvudet och fick syn på... Men håll i Er nu!

Ett troll!!! Hon var lite rädd för Nosan som låg bredvid mig och vaktade mig. Men oj vad trollflickan var nyfiken på oss liggande där i gräset. Till sist vann nyfikenheten över rädslan och hon vågade sig fram och presenterade sig som Trulsa. Efter en liten stund frågade hon mig om jag ville följa med henne på en skogspromenad, en magisk sådan. Mig behöver man inte fråga två gånger om sådant. Så klart att jag ville!

Det tisslar och tasslar.

Det risslar och rasslar.

Nu kommer det troll.

Nu kommer det knytt.

Nu är allting som förbytt...

Men aj då, sådant hör inte skogen till. Trulsa skakade upprörd på sitt lilla trollhuvud och suckade med stort missnöje. Hon kunde inte förstå varför människor har så svårt att låta bli och skräpa ner så mycket.

Dansevolution 2009

Biblioteket

Jag tycker om att besöka biblioteket. Det är alltid så fridfullt där. Där kan jag vara för mig själv trots att jag är bland så många andra. Ingen undrar vad jag sysslar med, ingen vill mig något. Det är bara jag, böcker, ljuset och tystnaden. Idag har jag lånat en bok om humlor och en om fåglar. Jag ser fram emot några sköna lässtunder i hammocken...

Vila

Efter några upptagna dagar var det dags för en vilodag.

Fredagsvila ute på altanen.

Solsken och ljumma vindar. Prassel i gräset.

Jag somnade i trädgårdssoffan...

Persikokinder

En liten flicka med kinder mjuka som mogna persikor har hälsat på oss idag. Stackars lilla grynet som tyckte att det var otäckt i ett hem där hon inte kände igen sig. Det kan inte vara lätt att vara en liten bebb antar jag. Världen är så stor och märklig och skrämmande. Flickans tårar var stora som ärtor. De rullade ner på de mjuka kinderna och droppade på Magnus knä. Och så sa vi snälla, tysta ord till henne...

Att leva...

"Att leva är inte nog.

Solsken, frihet och en liten blomma måste man ha"

H. Ch. Andersen

Nykomling i sängen

Nykomlingen är blå, rutig, urtvättad och kräver en närmare undersökning. Det tycker i alla fall katten Lucy.

Hm, hm, trevligt att råkas. Du ser inte helt dum ut, inte. Vi får se om du duger till något...

Ok, du duger...

En helt vanlig dag...

Det ska städas...



Det ska sys...



Det ska lagas mat...

Det finns dock sådana som tycker att andra saker är viktigare:

***

Just nu tycker jag att det är sjukligt kul att ta bilder. Kravlösa bilder, lekfulla bilder, sådana som ploppar bara upp framför mina ögon. För några veckor sedan kände jag en otrolig prestationsångest och ibland funderade jag till och med om jag var värd min fina kamera. Men inte nu längre. Ångesten är som bortblåst och bildlekar känns återigen roliga.

Vägen till glädje

Ibland läser jag min egen blogg. Bläddrar bakåt i tiden och förundras över alla dagar som har gått. De flesta av dessa dagar verkar så bekymmersfria och glada. Men så är det ju inte. Jag är en alldeles vanlig människa som kan bli oerhört arg, trött, ledsen och ibland till och med elak.

Men jag väljer...

Jag väljer att låta alla positiva känslor och upplevelser ta så stor plats som möjligt i mitt liv. Det låter så enkelt när jag skriver det men det är svårt. Otroligt svårt. Det är nästan som att man måste träna upp förmågan att låta det negativa bara rinna av en. Att inte alta saker i all evighet. Inte grubbla och vara alltför pesimistisk...

En gång knäckte livet mig. Livsglädje var ett främmande begrepp för mig. Livsorken behövde konstgjord andning för att orka bära mig. Jag vill aldrig någonsin hamna där igen. Jag vill känna mig levande. Helst varje dag.

Jag har mina små knep. Bloggen är faktiskt ett av dem. Att skriva om sådant som gör mig glad har en otrolig helande kraft, i alla fall för mig. Ett annat knep för att hålla glädjen vid liv är att anteckna...

Jag har en stor anteckningsbok där jag skriver allt jag vill göra. I vintras skrev jag att jag vill ha en ny sommarhat. En sådan ska jag sy mig till sommaren. För några dagar sedan skrev jag att jag vill springa i lövhögar. Någon gång i september. Men om jag inte skriver det då kommer jag garanterat att glömma det. Och så kommer september att gå över i oktober, lövhögarna kommer att ruttna och det är ju synd att missa ett sådant tillfälle. Barnsligt? Tja, kanske. Men hellre en barnsligt glad tant än en sönderstressat vuxen vålnad.

Sofiebergsåsen

Vårsläpp