Och visst har tisdagen börjat lite rosigare än ojojoj-måndagen... Det är det roliga med livet, att det inte är statiskt, att det är i en ständig rörelse. Livet är sällan perfekt, sällan som vi önskar, som vi har tänkt oss, planerat för. I alla fall inte mitt liv. Den ena dagen isande vindar, den andra dagen blommande körsbärsträd.
Livet liknar pogo, en punkdans. Jag är ingen punkare och har aldrig varit det heller. En gång, i tonåren, skulle min klass på en punkkonsert. Jag protesterade! Men förgäves, vi skulle ut i alla fall. Jag satte mig på en bänk längst borta i salen och tänkte vara sur och arg hela kvällen. Det dröjde inte länge förrän jag trängdes med alla andra punkare framför scenen och dansade en vild pogo. Man hoppade upp och ner men helst på varandra. Man snubblde ofta, ramlade ner på golvet. Alltid fanns det ett par hjälpsamma armar som hjälpte mig upp. Trots den enorma folkmassan som svajade ovanför mig, tunga skor som kunde mosa mina kroppsdelar hur lätt som helst. Jag var en i massan. Jag följde massans rytm. Jag dansade pogo. Jag levde.
Än idag kan jag tänka på den kvällen. Och livet. Visst, man kan sätta sig långt borta och lida sig igenom sina dagar på jorden. Men man kan slänga sig in i det okända och få uppleva saker man inte trodde existerade. Vi väljer själva. Oftast.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar