
Välkommen i mitt kök.

Det har varit väldigt omtumlande dagar för oss. Dawid fick gå igenom ytterligare en operation p.g.a. en blödning. Vi fick stanna några dagar till på sjukhuset. Jag är väldigt tacksam för att nuförtiden får man vara med hela tiden på avdelningen. Trots att min son är på snudd till vuxen tyckte han att det var skönt att ha sin mamma där. Nu är vi hemma igen och han mår bra.
När sådana där allvarliga saker händer då öppnas det dörrar till en djupare värld. Man börjar fråga sig om vad som är meningen med livet, vad som är viktigt och mindre viktigt. Kärlek! Kärlek är viktigast. Jag vet, det låter ju patetiskt, banalt och urtvättat. Men att älska och bli älskad är nog den stora missionen som vi har här på jorden. När jag höll Dawid i handen och lyssnade till hans andetag då kändes det som om kärleken bokstavligen bubblade inom mig.
Nu, när kylan biter sig fast i våra kläder då behövs det mycket mycket kärlek, värme och omtanke. Det önskar jag er alla!
I söndags opererades min son. Klockan 13 åkte vi till akuten, klockan 15 låg han på operationsbordet. Det tempot chockade honom för han trodde att vi skulle få lite medicin med oss hem. Istället stack de nålar i honom och pratade om narkos. Min stora, tappra lilla Dawid...
Något märkligt hände inuti mig. Någonstans under mitt hjärta hittade jag ett par vingar som jag sträckte över mig och Dawid. Jag skapade en liten värld åt oss och stängde ute allt annat. Nu är Dawid hemma igen, han mår relativt bra och vi försöker återgå till det normala livet.
Jag har varit sugen på juligheter. Efter frukosten cyklade jag till stan för att bli så där julmanisk som man ibland kan bli. Men jag kan inte påstå att julen har hittat till vår lilla stad. Väldigt sparsam julskyltning... Vilken synd för jag var inställd på att tokjulshoppa. Min räddning blev Åhlens...
Först och främst: tack!
Tack till Er alla som besöker min blogg och lämnar så rara kommentarer. Jag blir faktiskt väldigt tagen av faktum att någon tar sin tid för att läsa det jag har skrivit. Det känns underbart, jag får vingar och känner mig som ett litet dunfjäder.
Hos den väldigt trevliga Lady Stalker har jag hittat en liten utmaning som går ut på att berätta sju knasiga saker om sig själv. Jag hade dock haft ett svagt minne av att jag har gjort det någon gång tidigare. Jag började leta febrilt i bloggen och visst! Jag har redan skrivit om några av mina myskoegenskaper i det här inlägget.
***
- Jag vill ha snö - suckade min dotter djupt
- Och jag vill ha sommar och sol - Magnus suckade ännu djupare
- Men det har vi redan haft! - svarade dottern
***
Något har hänt med mig i år. Jag har slutat hata vinter. Varje år har jag varit rädd för november, den längsta, mörkaste, slaskigaste månaden. Det är någonstans i början av november som vintern brukar uppenbara sig för mig. Långa månader av längtan till varmare dagar. Men i år känner jag inte något alls av den rädslan. November kommer och november ska gå. Likasom december och alla andra månader. Timmar, dagar, veckor... Allt rullar i precis samma ordning som det alltid har gjort. Det finns ingen anledning att frukta november. Den kommer ju att ta slut. Och börja igen...