Tusen strålande solar

Hela dagen har jag suttit med näsan i boken. Jag gjorde två korta avbrott; ett för att övningsköra och ett för att laga en förenklad middag. Jag hade storslagna planer för kvällen men jag kunde inte lägga boken ifrån mig. Så jag stannade i soffan, med otvättat hår och en påse chips och läste klart "Tusen strålande solar" av Khaled Hosseini. Berättelsen är så stark att den höll ett järngrepp om min hals och jag kämpade för inte gråta. Jag var rädd för att min familj skulle tycka att jag var helt rubbad som grät över en bok.

Då och då lyfte jag blicken och förundrades över hur bra jag egentligen har det. Jag är frisk, lever med en man jag älskar, barnen är friska och glada, våld ser jag bara på tv och mitt enda problem just nu är att idag skulle man kunna pressa olja ur mitt hår och jag har inte gjort något åt detta vidriga faktum. Och nu är det midnatt, klockan är för mycket för att tvätta det långa håret och jag får då sova med min oljefabrik.

Läs boken...

Stolt

Jag börjar förstå vad som menas med påståendet att barn är en gåva. Som förälder får jag nämligen tillfällen att känna mig superduper stolt, lycklig på gränsen till berusad, klok och bäst på samma gång utan att behöva göra det minsta för att uppnå dessa känslor. Jag känner dom genom mina barns handlingar. Idag känner jag mig stolt som den kaxigaste tuppen. För att min Sara är en uppfinnare. Världens bästa förutom.

Dubbel Stilla

Det är kallt, ruggigt och grått. En perfekt dag för att stanna hemma och leka med Photoshop.

Fy på dig Blogger!

Jag gillar luftig text och tydliga stycken. Därför är jag noga med hur min text ser ut. Men då pressar Blogger allt till ett klumpigt stycke. Dumma dumma Blogger.

Träden berättar

Foto: Anna Stilla

Stilla löser mysteriet

Silvertejp och Liquisole är min sambos bästa vänner. Först efter mig så klart. För några veckor sedan skulle jag limma något och min generöse sambo erbjöd mig sin tub av Liquisole. Men jag klarade mig med textillim och sedan dess har hans tub legat på arbetsbänken i verkstan. Tills igår. För igår, när Magnus skulle ha tuben, så var den spårlöst försvunnen. Nu måste ni få veta att min sambo är extremt ordningsam. Alla HANS saker har väldigt bestämda platser här hemma. Alla MINA saker ligger huller om buller lite varsomhelst. Men det är inte utan anledning som jag kallar mig för bohem ju. Så när han började leta efter sin Liquisole så sa jag direkt:

"Jag har inte tagit den!!!!!!!"

Bäst att klargöra det innan misstankar börjar riktas mot mig. Jag försökte vara till hjälp och frågade om han letade på hyllan, i kylen, i arbetsbyxorna. Som bohem är jag bekant med att saker har en vana att lägga sig på platser där man minst anar. Men sambon har letat överallt och inte hittat sitt lim. Bägge två tänkte vi att det var lite mysko. Jag hade stor lust att kolla de ställen min sambo har redan kollat men ni vet hur det är. En kvinna ska inte bevisa för sin man att hon kan bättre. Inte i alla fall när mannen är hemma och ser på. Lite diplomatisk måste man vara.

Eftersom tuben inte kom till rätta så bestämde sig Magnus att han har inget annat val än att åka till Clas Ohlsson och köpa en ny.

- Men om jag hittar din tub medan du är borta så får du inte tro att det var jag som gömde den - varnade jag sambon. Så fort han cyklade iväg så slängde jag mig över hyllorna i verkstan och gissa vad? Jag har hittat hans lim! Nu har jag lagt den på arbetsbänken och väntar på att sambon ska komma hem.

Halkbanan

Ytterligare ett moment på min tappra väg mot körkortet är avklarat. Nämligen halkbanan. Jag har sladdat, jag har snurrat, jag har kört av banan och jag har kört på älgar. Till att börja med. Men jag har också lyckats med att häva en och annan sladd och att väja för älgarna. Det var faktiskt jätteroligt. Jag hoppas dock att jag slipper is, sladd och älgar på mina riktiga vägar. Det roligaste av allt var att jag fick sitta ensam i bilen. Jag längtar efter dagen då jag har körkort och kan köra själv. Då ska jag ta bilen och bara åka dit vägen bär.

Foto: Anna Stilla

Mitt första EFIT

Kl 08 tar jag morgonpromenad med Nosan.



Kl 09, frukosten är uppäten.



Kl 10 kör jag till Arboga.
Vi lämnar barnen på tåget till Göteborg.



Kl 11 styr jag bilen mot Åsa och Björn.



Kl 12 fikar vi hos Å&B.
De har rivit upp sitt golv och hittat skatter under det.



Kl 13, Nosan och Viran (vi är hundvakt åt Viran)



Kl 14 handlar vi lite kvällsfika på ICA.

Kl 15 läser jag en gammal tidning.

Det roliga är att de skriver om en fotoutställning som jag såg när jag försökte kultivera mig i Stockholm i fredags.

Kl 16 lagar jag middag.
Nosan och Lucy bevakar sina intressen vid spisen.



Kl 17 tar jag ett bad.

Hemma igen

Martin och Mona, ett par goda vänner till mig, har insett att jag är på gränsen till en kulturell förruttnelse och gjort ett tappert försök att rädda mig från det. Efter några dagar i Järna/Stockholm är jag igen hemma. Kultiverad och inspirerad :)

Jag, en gruvarbetare

Jag känner mig enormt trött. Till och med när jag sover så är jag trött. Det är illa. Man kan tro att jag är en gruvarbetare som sliter sig sönder i en kolgruva. Och när han tar hissen upp så ser han inte någon skillnad på gruvan och himlen för att allt är lika svart. Så han traskar hem, äter ärtsoppa som hans fru har lagat och sjunker i soffan och drömmer om att köpa en segelbåt och ge sig ut på blåa äventyr. Men han kan inte för det enda han vet är att jobba i kolgruvan och den enda båten han har råd med är en barkbåt.

Precis så här känner jag mig.

Trots att solen skiner. Trots att grannens vintergäck invaderar mitt grönsaksland. Trots att jag har en underbar sambo som tvingar mig till att ta en resa till Spanien, Polen, Irleand. Som kommer hem med Blutsaft och ett efterlängtat USB-minne med många gig.

Trots allt detta känner jag mig som en utsliten gruvarbetare. Jag får nästan skuldkänslor för att jag är så nere. Jag hoppas att solen stannar här ett tag för det är åtminstone skönt att dricka kaffe ute på altanen och känna hur solen värmer min vintertrötta kropp.

Slut på klagandet.

Stillas äventyr

Vår cykelsemester har väckt ett stort intresse och National Geographic skrev om det i sitt senaste nummer.

Jag skojar så klart. Testa själva på MagMyPic.

Matilde är inte trovärdig

Enligt Aftonbladet har "D. Rudberg lyckas med det de flesta andra misslyckas: att skapa trovärdiga personer".

Då måste vi nog fördjupa oss i begreppet trovärdighet. För hur trovärdig är Matilde? Hennes två små döttrar vill baka när de kommer hem från fritids. Det får dem så klart. Den ena bakar kanelbullar, den andra rullar chokladbollar och Matilde bakar bröd. Samtidigt!!!! Och nästa morgon ska flickorna flyga med sin pappa till Mallorca. Men vadå? Några bullar hinner de med!

Matilde är en sådan som har sagt upp sig för att skriva en roman. Det går inget bra för henne, hon skriver nästan noll. Barnen är i skolan och Matilde kan ägna sig fullständigt åt sitt misslyckade skrivande. Det är nämligen så att två gånger i veckan får hon besök av Marta som städar hennes hem och stryker deras kläder. Här brister trovärdigheten totalt.

Jag har läst första kapitlet och ångrar att jag köpte boken. Jag har bestämt mig för att läsa ett kapitel till. Är det lika "trovärdigt" som det första så hamnar boken i pappersinsamlingen.

Om Matilde

Jag har just börjat läsa "Matilde" av D. Rudberg. Jag har dock svårt att ta mig igenom de första sidorna. Förresten, när "första sidorna" inte längre räknas som första egentligen? Hur som helst, jag tänkte mig en lätt och skojsig bok för att vila min trötta och stressade hjärna en stund.

Jag får en stark känsla att D.R. är en blandning av Marian Keyes och Martina Haag. Jag gillar både den ena och den andra, däremot gillar jag inte blandningar.

Jag känner ingen samhörighet med Matilde som tar fram tre festklänningar och dubbelt antal skor när hon väljer kläder till en fest. Jag gillar inte heller när man är en aning fixerad vid märkeskläder. Det tror jag Matilde är eftersom i ett och samma stycke förekommer det både Armani och Mulberry.

Jag är ingen glamourtyp...

Är det någon som har läst och kan skriva något uppmuntrande om boken? Jag vill läsa den klart för att påbörjade böcker är som oavslutade projekt. De framkallar dåligt samvete.

Alkemisten

"När jag sitter och äter, sitter jag endast och äter. Om jag är på vandring, vandrar jag. Om jag måste strida, blir det en dag lika god som någon annan att dö. För jag lever varken i det förfluttna eller i framtiden. För mig existerar bara nuet, det är det enda som intresserar mig. "

"Alkemisten" är en underbar historia om en fåraherde som satsar allt på ett kort och bestämmer sig för att följa sina drömmar och hitta sitt livs skatt. Det är ingen lätt resa han ger sig ut på. Tjuvar, sandstormar och klankrig korsar hans väg. Till slut hittar han skatten men inte där han trodde den väntade på honom.

Ransonera socker

- Jag tror Anna att vi måste börja ransonera ditt socker!

He, he he, han är rolig min sambo. Han är rädd för att jag ska få sockersjuka, ruttna och dö.

- Äsch, jag ska inte dö – skrattade jag och lämnade köket. Ransonera socker?

Innerst inne vet jag dock att han har rätt. Jag är sockerindustrins främsta kund. Ibland kallas jag för gottegris fast egentligen är jag sockermissbrukare. Inte nog med att jag älskar te med stora mängder socker /det finns sådana som påstår att jag dricker mycket socker med lite te/. Jag är också obotligt kär i choklad. Om jag inte får tillräckligt mycket av varan så blir jag elak och gnällig. Baka, det älskar jag också. Kladdkakor, brownies, muffins, sockerkakor, mandelskorpor och bullar… Det går inte en enda vecka utan att jag har bakat något sliskigt sött.

Men jag minns andra tider. När jag var liten då ransonerades sockret ( precis som kött, smör, choklad, sprit, cigaretter, tändstickor mm). Vi pratar om Polen i början på 80-talet. Mataffärer var alldeles tomma. Det enda som man kunde köpa i stora mängder var ättika. För att köpa ost, korv eller choklad fick man köa i många timmar. En gång, när jag var på väg till skolan, fick jag syn på en lång kö utanför affären som inte hade öppnat än. Jag frågade vad som skulle säljas men folk visste inte. Något skulle säljas i alla fall och det var bäst att ställa sig i kön helt enkelt. Eftersom det rådde brist på precis allt så oavsett vad man fick tag i så var det behövt och efterlängtat. Den dagen hann jag inte till skolan. Några timmar senare gick jag hem med en flaska grädde. Jag var så stolt över min företagsamhet.

Ibland ransonerar man mat för att det ska räcka till alla. Och ibland skulle man kunna ransonera mat för att förhindra folk från att äta (eller sockra) ihjäl sig.

Vårtecknet

Igår hittade jag årets första fästing på våran hund. Det är ju februari! Jag ryser när jag tänker på allt som kommer att kryla i gräset om bara ett par månader. Usch...

Nya författarskolan

Efter att ha läst "Nya författarskolan" börjar jag misstänka att själva skrivandet är nog den enklaste delen av hela processen. Inte lättaste men enklaste. För då har man full kontroll över sitt alster. Det svåra börjar tydligen när man har lämnat manuset ifrån sig till förlaget. Allt från valet av omslaget till utbetalning av royalties verkar som ett jättedjungel där alla vill ha sin bit av kakan. Det är nog inte så lätt att vara debutant. Göran Hägg är nog en av de få som ÖPPET säger att man måste ha talang för att bli en bra författare. Han försöker inte ens invagga mig i en falsk föreställning att jag visst kan, bara jag vill tillräckligt mycket. Det låter brutalt men ärligt. Talang och galenskap, två viktiga ingredenser i skrivaryrket. Men nu är det så att jag vill skriva. Jag har testat många saker i mitt liv. Jag har dansat, spelat musik, målat, sytt, cyklat, vandrat, fotograferat, paddlat och lite till. Och jag har skrivit. Jag började skriva när jag var 8 år. Jag var den enda i klassen som fick två omdömen för en och samma uppstas. IG för grammatik och MVG för stil och innehåll. När jag var ca 10 år började jag sluka böcker och i samma veva försvann mina grammatiska problem. Skrivandet har följt mig genom alla mina år. Dagböcker, noveller, dikter, bloggen. Jag vill inte ge upp det. Verkligen inte.

Min mormor

Min mormor, morfar och jag och min kusin.

***

- Jag vill inte prata med dig mer! – skrek Lilla K och smällde ytterdörren efter sig.

”Dumma, dumma mamma – muttrade hon under näsan. Jag vill att pappa kommer hem!”

Men pappa skulle aldrig mer komma hem och det visste Lilla K. Året var 1944. Det polska folket gjorde ett försök till att befria Warszawa från tyska ockupanter. Pappa blev skjuten för att han kämpade för frihet. Och nu är det bara Lilla K, Lillebror och mamma som är kvar. Lilla K torkade snoret med tröjärmen.

Plötsligt fylldes Warszawa med sirenljudet som varnade alla att tyska flygplan var på väg att än en gång bombardera staden. Människor runt omkring Lilla K började springa åt alla möjliga håll för att hitta skydd i någon källare eller skyddsrum. Lilla K började också springa men det var för långt hem. Hon skulle aldrig hitta dit i tid. Gatorna tömdes på folk. Lilla K stod panikslagen och ensam. Nu kunde hon höra flygplanens motorer. Någon okänd sprang mot Lilla K och lyfte henne i sina armar. En stund senare satt dem i en källare. Det var mörkt och Lilla K kunde inte se de andras ansikten. Hon hörde explosioner, krossat glas och en tyst röst som bad nästan ljudlöst ”Fader vår”. När allt lugnade sig sprang Lilla K hem. Hon sprang så fort hon kunde. När hon kom fram var det bara spillror av det som för ett par timmar sedan var hennes hus. Mamma och Lillebror var döda. Hon hade inget hem längre.

Det är historien om min mormor. Hon var bara 9 år när hon förlorade sina föräldrar i kriget. Hon sökte skydd hos sina släktingar. Att ha en mun till att mata var en stor belastning och mormor fick klara sig på egen hand.

Och det gjorde hon. En gång smög hon sig in på ett tyskt godståg som skulle frakta kor, grisar och höns från Polen till Tyskland. Hon gömde sig i en av vagnarna och följde med. Under resans gång lyckades mormor sälja det mesta i ”sin” vagn. Sedan hoppade hon av.
Mormor berättar sällan om krigsåren och när hon gör det så gråter hon. Och när hon dör så finns det ingen annan i min familj som kan berätta det.

***

"Vem spelar detta spel

med blod och svett och tårar,

och kulsprutor och bårar?

Jag vet att det är fel,

Ni vet att det är fel"

/Boris Vian/

Några av polska krigsoffer

Återfall

Jag tror inte att jag klarar att överge min blogg. Över 500 inlägg om glädje, sorg, familjen och vännerna. Upprörda tankar och snälla tankar. Och ibland inga tankar alls. Och ibland djärva tankar om att byta blogg. Jag trodde att det skulle funka men tyvärr, så funkar det inte. Med skam i kroppen ber jag min blogg om ursäkt och försöker igen.

Idag har jag fått syn på årets första snödroppar: