I huvudet på Stilla

Salvador Dali "The Persistence of Memory"

Jag fick för mig att cykla till ICA för att köpa några, egentligen obetydliga, saker. En sak tänkte jag inte på. Man ska nog låta bli att handla obetydliga saker en sådan dag som idag. Nyårsafton. Butiken förvandlades till ett enormt kundhav. Köerna var oändliga. Jag funderade om det var värt att ställa sig i en sådan lång kö med bara obetydliga saker i kundkorgen. Men jag hade inte bråttom någonstans så jag gjorde det. Nyårsaftonstämningen kröp innanför min jacka. Jag kände det. Jag tittade på människor som la sina varor på bandet. Och jag undrade...

Hur många människor ska förklara sin kärlek för någon annan inatt? Hur många som ska bedra någon annan inatt? Hur många har spenderat sina pengar på hårfärg och kläder i hoppet på att bli kvällens stjärna? Hur många som ska sitta helt ensamna och ledsna? För hur många ska livet vända vid 12-slaget? Hur många ska sluta röka och börja banta? Hur många ska säga upp sig för att förverkliga sina innersta drömmar? Hur många ska vakna imorgon med världens huvudvärk och upptäcka att livet imorgon är likt livet igår? Och hur många ska vakna och upptäcka motsatsen?

Jag har slutat att avge nyårslöften för jag kan inte hålla dom. Det är så frustrerande att svika sig själv på det här sättet. Men jag hoppas alltid att varje kommande år ska vara snällare mot mig och min familj än det gångna. Och precis samma sak önskar jag er som tittar in och läser min blogg. Kram på Er alla!

Tacksam

Foto: Anna Stilla

Egentligen vill jag ha ett antikt skrivbord i ek, helst i art deco. Men det har jag inte. Istället har jag ett litet skrivbord som jag för några år sedan fyndade på second hand. Skrivbordet kostade hela två guldpengar. Nu ska jag måla om min kära möbel. Jag vill ha den i grått och vitt. Men jag får genast beslutsångest. Ska skivan vara vit och benen gråa eller tvärtom? Jag lutar mot skivan i grått. Sedan måste jag bestämma mig för vilken nyans av det gråa ska jag ha. Så jag har tagit hem färgkartor och ska försöka fatta det svåra beslutet.

Jag måste skryta lite. Från Trollmor på Pepparkaksvägen har jag fått en utmärkelse.

Hon har skrivit så fint om min blogg att jag känner mig både generad och tacksam. Jag har bloggat i över två år. Det har blivit en vana för mig. Bloggandet mobiliserar mina hjärnceller till lite arbete. Ibland undrar jag om jag är för personlig, eller kanske för ingetsägande. Ibland skriver jag av mig min förtvivlan eller ilskan. Då kommer mitt samvete och försöker göra mig osäker. Men Trollmors utmärkelse lyfter mig upp bland molnen och ger mig nya bloggkrafter! Tusen tack!

Jag ber om tystnad

Foto: Anna Stilla

Jag vägrar mycket. Bland annat vägrar jag att köpa smällare, raketer och dylikt. För det första känner jag till bättre sätt att spendera mina pengar på. För det andra, och avgörande, så tycker jag synd om alla barn, äldre och djur som lider när folk skjuter glatt. Mina egna barn var väldigt rädda för smälljud. När jag väl lyckades med att få dom att somna så paaannnng!!! Och mina barn vaknade skrikande och skakande. Idag är barnen stora och vill skjuta själva. Dessvärre har de en mamma som inte tillåter sådana här dumheter.

Om ni fick se våran Nosan så skulle ni förstå varför. Det gör ont i hjärtat att se hur den stackars hunden lider p.g.a. alla skott. Hon vägrar gå ut, hon kissar på sig, flämtar och försöker gömma sig. Tyvärr, det finns inga platser där skotten inte hörs. I år ska hon få lugnande medicin för att klara av nyårsfirandet.

Det är märkligt för vart jag än vänder mig så hör jag hur folk klagar. På att nuförtiden så SKRIKER barn istället för att prata. Och på att grannen spelar HÖG musik. Och på att ungdomar på bussen är väldigt HÖGLJUDA. Och så vidare... Och ändå väljer så många själva oväsen istället för tystnad. Tv måste jämt vara på. Mobilen måste ringa med de mest odiskreta signalerna. Och istället för att skåla med vänner när klockan slår 12 så väljer folk att gå ut i kylan och skjuta...

Gamla bilder

Igår kväll blev jag 100% nostalgisk. Jag grävde fram skivorna med mina gamla bilder och tittade igenom varenda mapp. Tusse, den svarta katten, lever inte längre. Han var min stora kärlek och han lämnade ingen oberörd. Fröken Lucy, den gråa kissen, lever däremot ett värstingsliv i Eskilstuna. Jag tänkte att Ni skulle få se några av de bilderna ....

Och nu ska jag till stan, till garnaffären. För jag har blivit stickmonster. Jag brukar förvandlas till en sådan varje jul. Under årets jul har jag stickat en tröja och en mössa. Och nu vill jag sticka något mer och måste känna på lite garn. Sedan ska jag till biblioteket och kolla om de har några stickböcker som jag inte har. Min absolut favorit är "Sticka" av Nina Sagulin. Vi ses!

Och julen är över

Foto: Magnus

Julen är över och det är skönt. Det dröjer länge innan jag börjar längta efter julmaten på nytt. Jag är så mätt att jag kan spricka i vilken minut som helst. Jag tycker att vi har fått en lyckad jul med massor med skratt. Mest skrattade vi när alla dök under granen så klart.

Även om jag har försökt att hålla mig lugn så lyckades jag stressa upp mig iaf. Först nu känner jag att jag kan andas ut. Jag behöver inte vara årets husmoder som själv rimmar laxen och rullar köttbullar längre. Med rent samvete kan jag ligga i soffan och lata mig. Jag gillar julen men ännu mer gillar jag när den tar slut.

Foto: Magnus

Granen är klädd!

Foto: min käre Magnus

Julen, du är välkommen! I takt till julsånger, i skenet av fotogenlyktor och ljusslingor och till smaken av glöggen har vi klätt granen. Sedan tittade vi på "Ett päron till farsan firar jul". Jag har sett filmen 100 gånger men skrattar lika gott varje jul jag ser den än en gång.

Julen har börjat för oss. Någonstans under huden känner jag den där kittlande glädje som man känner bara en gång om året. Jag hoppas att Ni får uppleva en fin jul på det sättet som passar just Er.

Äppelträdet

Foto: Anna Stilla

Det var en gång ett äppelträd som växte bredvid en hög gran. Äppelträdet brukade titta upp mot granen och tänka: "om jag ändå vore så hög som granen, då skulle jag vara lycklig". Ju mer äppelträdet tänkte så, desto mer slokade det med grenarna. Då, sägs det, kom trädgårdsmästaren förbi. Han såg att äppelträdet såg ledset ut, så han frågade hur det var fatt. Äppelträdet pekade på granen och sa "Titta bara på granen, vad lycklig han är som är så hög att han når ändå upp till stjärnorna". Då tog trädgårdsmästaren ett äpple från en av grenarna och det sägs att trädgårdsmästaren skar itu äpplet. Och han sa till äppelträdet: "Inte behöver du vara ledsen, du bär ju stjärnan inuti dig!"

Foto: Anna Stilla

Det här är en gammal legend som jag har hört ett antal gånger. Jag tycker väldigt mycket om den.

Frostig natur

Foto(alla): Anna Stilla

Tredje advent.

Jag väntar på snön. På julen. På lite magi...

Foto (alla): Anna Stilla

Sankt Nikolaus

På bilden: Anna Stilla och Santa

Länge trodde jag på tomten. Eller snarare sagt på Sankt Nikolaus som brukade besöka mig i min barndom. Natten mellan den 5 och 6 december brukade han komma och lämna ett paket med godsaker i. Han brukade lägga paketet någonstans vid sängen men med tiden hade han hittat på mer och mer oväntade ställen. På julafton besökte han mig igen... Jag trodde verkligen att han fanns. När jag var sisådär 6-7 år så fick jag mina första misstankar att det kanske var någon annan än Sankt Nikolaus som lämnade alla dessa fina saker till mig. Men sådana misstankar kunde man ha i mitten av sommaren för ju närmare julen desto starkare var min tro på honom. Bristen på tron kunde ju förarga Sankt Nikolaus och då kanske går han bara förbi mitt hus och lämnar inga paket. Det ville jag absolut inte riskera! Så jag trodde starkt.

Jag trodde tills en julafton som vi firade hemma hos mina farföräldrar. De bodde i ett stort hus, med många rum. Av misstag hamnade jag i ett av finrummen. Lamporna var släckta så jag gick sakta med armarna utsträckta. Jag gick rakt in i soffan. Då hörde jag prassel. Där, på soffan, väntade ett berg med paket till mig, syrran och våra kusiner. Jag gick ut ur rummet och någon timme senare hörde jag min mamma ropa "Barnen, barnen, titta! Sankt Nikolaus har varit här!". På något konstigt sätt flyttade paketberget på sig från soffan till under granen. Då kunde jag inte klura hur men en sak var jag säker på. Det var inte Sankt Nikolaus som med varsam hand hade lagt mina paket under granen.

Magin var borta... Men ibland, ibland kommer den tillbaka. Tänk, tänk... Han kanske finns på riktigt? Mina barn brukar komma med alla "bevis" de kan hitta på att det är inte tomten. Jag brukar svara:

"Så länge du tror på honom, så kommer han. Men när du slutar tro, då slutar även han. Då får jag ta över och ge dig julklappar"

"Det säger du"- får jag i fräsande svar.

Present för Emelie

Foto: Anna Stilla

Att fylla år i december är nog lite svårt. Kan jag tänka mig... Själv fyller jag i mars så det är inte jag som är decemberbarnet. Det är Emelie. Inte nog med att hon fyller så har hon nyligen flyttat från en lägenhet utan badkar till en lägenhet med badkar.

Att köpa presenter tycker jag är emellertid svårt. Nuförtiden har folk precis allt och har man levt ett tag så har man hunnit samla på sig en hel del. Men att slå in presenter är desto roligare. Jag har pippi på att använda cellofan. På något sätt känns det lyxigt. Sedan brukar jag (om jag har tid) göra något litet personligt kort. När allt är inslaget så brukar jag har svårt att skilja mig ifrån presenten :)

Foto: Anna Stilla

Sober Santa

Behöver Ni komma upp i julstämning? Då tycker jag att Ni ska spela Sober Santa. Jag kan inte hjälpa att sådant roar mig :)

Klicka på bilden så kommer ni till spelet. Santa styrs med pilarna. Lycka till!

Oups! I did it again!

Bild: Jill Helms

Medan hela världen julpyntar längtar jag efter något helt annat. Jag vet inte egentligen vad jag längtar efter. Antagligen färger för det är så grått där ute. Och jag har tröttnat på vitt, rött och grönt. Tack och lov så bjuder blogger på en lite bredare färgskala. Även i juletider. Så jag har lekt lite och ändrat utseendet på bloggen. Vi får se när jag gör det igen.

Ugnsteater

Foto: Anna Stilla

Ännu ett inbakat inlägg men det är faktiskt det jag gör om dagarna. Bakar. Idag har jag bakat ännu mera bröd och två mjuka pepparkakor ( på bilden).

När jag satt där framför ugnsluckan så kom jag att tänka på en sak. Att jag har en alldeles egen teater i köket. Ugnsteater. Pepparkakorna stod i rampljuset och jag var publik. Fastklistrad med näsan på glaset väntade jag med spänning på hur allt detta ska sluta. Kommer mina kakor att växa och bli stora och luftiga? Eller kommer dom att sätta sig? Spännande, spännande.

Jag har inte blivit besviken. Kakorna gjorde sitt bästa, växte till sig och tillfredställde mina smakförväntningar till 100%. Att baka, det är faktiskt konst.

Bröd och mammutar

Foto: Anna Stilla

Enligt mina beräkningar (och dessa grundar sig på obestridiga fakta) betalar vi ca 5100 kr/år för bröd som vi köper på Willis. Då och då bakar jag själv men då känns det hembakta brödet som lyx och inte som vardag. Jag kan inte heller påstå att det köpta brödet tillfredställer mina kräsna smaklökar. Summa summarum är det mer som talar till fördel för att baka själv än för att köpa.

Jag vill baka själv allt vårt bröd. Dessvärre kan jag vara en aning lat och bekväm ibland. Men jag ska ta mig i kragen och försöka baka. Att baka är som att träna. Det är svårt att sätta igång men när man väl har gjort det så är man så nöjd med sig själv.

När doften av brödet sprider sig till alla rum då känner jag mig så rik. Jag tror att det är några primitiva drifter som sätter igång då. Jag tror att urmänniskan kände precis samma sak när den lyckades fånga en mammut som jag känner när jag sniffar på mitt egenknådade bröd.

Min kamp

Vår dator är ur funktion. Just nu sitter jag vid Saras dator men den är föråldrad och som följer, otroligt seg. Så det blir nog inga bilder tills Magnus har fått vår dator att lyda oss igen.

Jag vill berätta lite kring bilden från igår. Den är tagen i ett kapell i Gillberga. Vi var där på en julauktion. Alla pengar från auktionen går oavkortat till ett barnhem någonstans i Paraguaj. Det har dom gjort i många år och pengarna når dit de ska. Tänk er människor som bjuder 200 kr för en liten julstjärna eller ett par ljus. Jag blev rörd av en sådan generösitet. Själv har jag budat hem en burk med honung.

Det får mig att tänka på våra insatser för ett bättre liv. Antigen för våran del eller någon annans.

Vet ni, överallt hörs det röster som försöker göra oss uppmärksamma på orättvisor runt om i världen, konflikter och problem, vårt ansvar och medvetande.

Klimatförändringar, föräldrarlösa barn i Etiopien, cancersjuka människor, arbetande barn. I Eskilstuna kan man inte gå genom centrum utan att bli påhoppad av Rädda Barn - värvare. Eller Green Peace- sådana.

Men jag kan inte ta ansvar för alla orättvisor, även om jag är indirekt skyldig till dom. Det betyder inte att jag inte bryr mig. Det gör jag. Men jag kan inte bry mig mer än jag själv orkar bära.

Jag väljer min kamp med omsorg. Jag vill vara konsekvent i det jag gör. Mina handlingar är inte storslagna och kan verka löjliga men den stora kampen lämnar jag över till de stora kämparna.

Själv cyklar jag istället för att åka bil eller buss. Jag cyklar även när det regnar eller snöar. Jag köper sällan nya kläder och prylar. Återbruk är mitt motto. Jag köper hellre lokaltillverkade varor än de som har krävt transporter genom hela världen. Jag gör det lilla jag har råd med helt enkelt.

Men jag blir pissförbannad när andra försöker ge mig dåligt samvete för att jag inte gör tillräckligt. När andra försöker göra mig till en kall och egoistisk konsument. Det är faktiskt så att jag medvetet stänger av. Jag lyssnar sällan på tv, läser inga dagstidningar, lever i min egen bubbla. För jag orkar inte höra om allt elände, jag bara orkar inte.

För om jag var jämt engagerad i hiv-smittade människor, svältande barn, smältande glaciärer då skulle jag inte räcka till det lilla vardagliga livet. Tyvärr. Så jag gör vad jag kan och vill känna mig stolt över det.

Ullguldet

Foto: Anna Stilla

Inte alla vet det, för jag säger det inte så ofta, men jag älskar får.

Jag vet inte varför. Det är något i deras lite korkade uppsyn och mjuka ullighet som tilltalar mig. Att ha en fårfarm, en skrivmaskin och något att skriva om har alltid varit en dröm för mig. Det som krånglar för mig är faktum att man måste slakta lammen och jag kan inte ens döda mina värsta fiender, d.v.s. spindlar.

Men då skulle jag kunna ha ullfår istället för köttfår. Jag skulle kunna karda, tova, spinna, färga ull. Sticka konstnärliga tröjor, vantar och göra små tomtar...

Om jag köpte en tacka och hade henne på min lilla gräsbit så skulle grannarna klaga, det är jag övertygad om. Det är en av många anledningar till varför jag inte har ngn fårfarm än :)



Men jag känner ett par väldigt snälla människor som driver en fårfarm och som har ullguld i överflöd. Som har lovat mig idag att jag kan hämta ullguldet när jag vill.



Nu ska jag leta efter ett par kardor, sedan ska jag hämta ullen och sedan ska jag tova. Och försöka lära mig att spinna ull. Och att väva. Sedan ska jag flytta ut i skogen. Odla min egen mat. Klippa mina egna får. Skriva mina egna böcker. Leva lyckligt...



Jag drömmer inte om att vara rik. Det enda jag vill är att leva ett liv som bygger på det som mina händer och min vilja har skapat.

Jag vill leva på bröd och vatten,

om jag endast strax får byta

allt gasljus och larm mot natten

där timmarna tysta flytta

/Dan Andersson, min eviga inspirationskälla/

Konsten att softa

Foto: Anna Stilla

Lucy vet hur man njuter av kvällen... Själv har jag bestämt mig för ett bad och bokläsning.

Morgonpromenad i skogen

Foto: Anna Stilla

Att promenera är ett sätt att må bra, utan tvekan. Jag brukar ha ett tankekaos inne i huvudet. Detta brutala kaoset är orsaken till min huvudvärk, idéetorka, irritation samt en rad andra obehag. Men när jag går så blir mina tankar rytmiska. De gungar i samma takt som jag tar mina steg. Det här gunget får tankarna att falla på plats, ställa sig i en bestämd ordning och klarna till.

Idag har jag och Nosan tagit en sväng i skogen. Jag har tagit med kameran. Tyvärr så har jag övergett den på grund av min stagnation. Så jag har fått både dåligt samvete och längtan efter att få tänka "bilder". Med kameran på ryggen och hundgodis i fickan har jag bestämt mig för att avbryta min okreativa dvala. Jag hoppas att jag har lyckats.

Foto: Anna Stilla

Foto: Anna Stilla

Sommarminnen i tekoppen

Foto: Anna Stilla

Det är kallt, blåsigt, ruggigt och regningt på nordiskt sätt. Jag har NÄSTAN glömt att en gång i tiden så hade vi faktiskt sommar.

Ja har skrivit "nästan" för att...

Vänta lite, jag tar det från början!

I det här hushållet dricks te många gånger om dagen. Vi är stamkunder i "vår" tebutik och när vi köper te så är det nästan kilovis. Då kan Ni räkna ut kostnader för ett sådant intresse. Eftersom vi är en familj som försöker leva "grönt" så går det inte ihop för mig riktigt. I somras bestämde jag mig för att göra något åt saken. Jag tillbringade många timmar i skogen och på ängar och plockade röd klöver och smultronblad som jag sedan torkade. Likadant gjorde jag med citronmeliss som vi har i trädgården. I höstas plockade jag nypon. Av en del nypon gjorde jag marmelad. Marmeladen faller inte mig i smaken men Magnus tycker väldigt mycket om den. Han föredrar min marmelad än de köpta så jag känner mig nöjd iaf.

Däremot te gjort på röd klöver, smultron och citronmeliss smakar jättegott. När alla har lagt sig och det är tyst här hemma så gör jag mig en kopp mitt alldeles egenplockade te och minns sommaren. Om några månader är den här igen!

Önskelista i all sin enkelhet

Foto: Gård & Torp

Jag vill ha nya trasmattor i köket och i hallen för de som vi har är inte alls så bra. Det syns på dom när de är smutsiga vad jag anser är tröttsamt.

Nu är det inte så att vi lever i snusk. Inte mer än en medelmänniska gör iaf. Jag tvättar våra mattor ett par gånger i månaden. Det är ett måste när man lever med hunden, katten och leriga stövlar. Irriterande är dock faktum att mattorna i köket och i hallen är enfargade. Så fort jag lägger dom ut på golvet, nytvättade och fina, så blir dom synnligt skitiga. Skospår och tassavtryck syns direkt.

Jag vill ha nya mattor, randiga!

När vi var på IKEA så hittade jag billiga trasmattor men min praktiske Magnus sa att de inte håller för vår livsstil. De är för glesvävda och kommer att gå sönder. Sa Magnus. Så nu letar jag på loppisar efter bättre hantverk.

Känn på ordet hantverk.

Det är som försäkran om kvalité. Om att mina saker ska klara många år utan att gå sönder. Utan att jag ska behöva byta ut dom. Utan att jag ska ens behöva fatta beslut om att byta ut dom.

För jag är för ett så enkelt liv som möjligt.