Sankt Nikolaus

På bilden: Anna Stilla och Santa

Länge trodde jag på tomten. Eller snarare sagt på Sankt Nikolaus som brukade besöka mig i min barndom. Natten mellan den 5 och 6 december brukade han komma och lämna ett paket med godsaker i. Han brukade lägga paketet någonstans vid sängen men med tiden hade han hittat på mer och mer oväntade ställen. På julafton besökte han mig igen... Jag trodde verkligen att han fanns. När jag var sisådär 6-7 år så fick jag mina första misstankar att det kanske var någon annan än Sankt Nikolaus som lämnade alla dessa fina saker till mig. Men sådana misstankar kunde man ha i mitten av sommaren för ju närmare julen desto starkare var min tro på honom. Bristen på tron kunde ju förarga Sankt Nikolaus och då kanske går han bara förbi mitt hus och lämnar inga paket. Det ville jag absolut inte riskera! Så jag trodde starkt.

Jag trodde tills en julafton som vi firade hemma hos mina farföräldrar. De bodde i ett stort hus, med många rum. Av misstag hamnade jag i ett av finrummen. Lamporna var släckta så jag gick sakta med armarna utsträckta. Jag gick rakt in i soffan. Då hörde jag prassel. Där, på soffan, väntade ett berg med paket till mig, syrran och våra kusiner. Jag gick ut ur rummet och någon timme senare hörde jag min mamma ropa "Barnen, barnen, titta! Sankt Nikolaus har varit här!". På något konstigt sätt flyttade paketberget på sig från soffan till under granen. Då kunde jag inte klura hur men en sak var jag säker på. Det var inte Sankt Nikolaus som med varsam hand hade lagt mina paket under granen.

Magin var borta... Men ibland, ibland kommer den tillbaka. Tänk, tänk... Han kanske finns på riktigt? Mina barn brukar komma med alla "bevis" de kan hitta på att det är inte tomten. Jag brukar svara:

"Så länge du tror på honom, så kommer han. Men när du slutar tro, då slutar även han. Då får jag ta över och ge dig julklappar"

"Det säger du"- får jag i fräsande svar.