söndag 9 december 2007

Min kamp

Vår dator är ur funktion. Just nu sitter jag vid Saras dator men den är föråldrad och som följer, otroligt seg. Så det blir nog inga bilder tills Magnus har fått vår dator att lyda oss igen.

Jag vill berätta lite kring bilden från igår. Den är tagen i ett kapell i Gillberga. Vi var där på en julauktion. Alla pengar från auktionen går oavkortat till ett barnhem någonstans i Paraguaj. Det har dom gjort i många år och pengarna når dit de ska. Tänk er människor som bjuder 200 kr för en liten julstjärna eller ett par ljus. Jag blev rörd av en sådan generösitet. Själv har jag budat hem en burk med honung.

Det får mig att tänka på våra insatser för ett bättre liv. Antigen för våran del eller någon annans.

Vet ni, överallt hörs det röster som försöker göra oss uppmärksamma på orättvisor runt om i världen, konflikter och problem, vårt ansvar och medvetande.

Klimatförändringar, föräldrarlösa barn i Etiopien, cancersjuka människor, arbetande barn. I Eskilstuna kan man inte gå genom centrum utan att bli påhoppad av Rädda Barn - värvare. Eller Green Peace- sådana.

Men jag kan inte ta ansvar för alla orättvisor, även om jag är indirekt skyldig till dom. Det betyder inte att jag inte bryr mig. Det gör jag. Men jag kan inte bry mig mer än jag själv orkar bära.

Jag väljer min kamp med omsorg. Jag vill vara konsekvent i det jag gör. Mina handlingar är inte storslagna och kan verka löjliga men den stora kampen lämnar jag över till de stora kämparna.

Själv cyklar jag istället för att åka bil eller buss. Jag cyklar även när det regnar eller snöar. Jag köper sällan nya kläder och prylar. Återbruk är mitt motto. Jag köper hellre lokaltillverkade varor än de som har krävt transporter genom hela världen. Jag gör det lilla jag har råd med helt enkelt.

Men jag blir pissförbannad när andra försöker ge mig dåligt samvete för att jag inte gör tillräckligt. När andra försöker göra mig till en kall och egoistisk konsument. Det är faktiskt så att jag medvetet stänger av. Jag lyssnar sällan på tv, läser inga dagstidningar, lever i min egen bubbla. För jag orkar inte höra om allt elände, jag bara orkar inte.

För om jag var jämt engagerad i hiv-smittade människor, svältande barn, smältande glaciärer då skulle jag inte räcka till det lilla vardagliga livet. Tyvärr. Så jag gör vad jag kan och vill känna mig stolt över det.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Så klokt du skriver! Jag är en människsa som ständigt får dåligt samvete och vill hjälpa allt och alla, vill finnas till för mina gamla föräldrar och vara en aktiv faster. Min kära make sa till mig för ett tag sedan: Du måste tänka på dig själv!!! Och han har så rätt!
Nu kom jag visst in på sidospår...
Det är viktigt att man gör något- alla kan inte skänka pengar eller vara aktivist, men alla kan ta sitt ansvar. Det stora börjar alltid i det lilla.

www.mediabrus.dinstudio.se sa...

Jag håller så med dig i dina visa ord - var och en gör vad den kan för att engagera sig och väljer "sin kamp" så att säga. Men man kan inte räcka till till allt utan måste få tid för sitt eget liv och sina närmaste oxå.

Clara sa...

Kära Anna....
det är skrämmande så lika vi är...hur lika vi tänker och hur lika vi känner. Enda skillnaden på oss är att du får ner det hela i text mycket bättre än jag.
Allt du säger och skriver....kunde inte sagt det bättre själv ...och jag älskar också fåren och deras ull. Guds gåva till människan....
Cyklar gör jag med ..i ur och skur...Clara med sin oranga cykel...du ser henne ofta komma med röda kinder och blöta kläder...strävande i motvind och regn....hon ses även ibland komma med sin cykel i flera decimeter snö....ännu rödare om kinderna :)
Skaffa du dig ett par kardor och tova din ull....jag ser fram emot att få se dina skapelser....och jag fylls av en inre frid varje gång jag besöker din blogg!
Tack för att du finns Anna och för att du är som du är...KRAAAAAAAAMMMM

Maria sa...

Jättebra och klokt skrivet,verkligen..du har så kloka och vettiga funderingar,instämmer helt i det du skriver!Man kämpar på och gör det bästa man kan,mer kan man inte göra.Lider av nackvärk varje dag,går och väntar på magnetröntgen..så får dom bedöma om det blir en operation.

Fint att vara på en sådan aution,har själv varit på en sådan i en liten kyrka..alla bidrar med något som hembakt bröd.broderade dukar mm.Bra att pengarna går till ett bra ändamål.=)
Fin sida du har,hittade hit genom min vän ~eva~s sida.Ha en fin Måndag.

Kram,Maria

Persilja sa...

Jag försöker också "göra gott" i mitt liv med små medel. Lära barnen att vara goda mäninskor. Vara fånigt övermoralsik och aldrig sno så mycket som en knappnål (tänker då särskilt på att ladda ner saker från nätet). Jag försöker leva ärligt. Jag vill också handla ekologiskt, laga nyttigt, undvika slöseri, vara glad och nöjd med det jag har. Det är inte lätt med barn som önskar leva som alla andra. Många tårar och ilskeutbrott blir det. Men nånstans tror jag att det lönar sig. De får kanske en inre frid. De blir inte så där konsumentgalna. De lär sig inte att mamma och pappa jobbar häcken av sig för att köpa senaste slalomutrustningen eller platteven. De ser oss vända och vrida på slantarna och trolla med knäna. Det tror jag är bra i längden även om de önskar att de kunde få nya märkeskläder som alla andra. Fast jag vacklar ibland när de är ledsna. Till våren ska jag köpa några hönor. Får har jag alltid älskat också men har samma problem som dig. Slakta ett får är otänkbart. Nu har jag ju Pommac som ser ut som ett får så kanske kan man karda hans ull?
Världen är full av människor som behöver hjälp, men att göra gott genom att leva rätt i det lilla tror jag är det största man kan göra för då är det en livsstil. Ett beslut. Ett val. Inte skänka några hundra för att döva sitt samvete. Man kan ju skänka några hundra ändå, men inte för att köpa sig fri menar jag. Kram kloka Anna!