Avslöjad

Foto: Anna Stilla

Världen är riktigt, riktigt, riktigt liten.

Idag åkte vi till Malmköping. Och vem som satt bakom ratten? Jag så klart. Eftersom på vägen till Malmköping kör riktiga våghalsar så har jag inte kunnat tillämpa där min sedvanliga hastighet på 20 km/h.

Jag ökade farten.

Jag körde riktigt fort.

Bilen bara swischade förbi alla åkrar.

Jag körde 60 km. Ibland till och med 65.

En sann fartdåre är jag, ha!

Sedan kom jag hem och läste Dubbelörnens kommentar i mitt föra inlägg:

"Jag såg dig idag, jag såg dig idag,jag såg dig idag, jag såg idag... Jag mötte dig, du var på vg mot Malmköping! Det gick ju så bra så ;) och ingen bikö hade du heller bakom dig *fniss*..."

Kan ni förstå hur det känns? Här lever man farligt och så blir man ertappad av en annan bloggare. Jag ler mitt bredaste leende :)

Det fängslande modet.

Mode... det fenomenet förvånar mig jämt och ständigt. Igår var jag och min väninna på stan och jag passade på och kikade i olika kläd- och skobutiker. I varenda en affär möttes jag av exakt samma utbud. A-formade klänningar, gråa koftor vars ärmar slutar under armbåge och lackskor med enormt fula klackar. Javisst, jag har ju rätt att tycka att det där var fult precis som andra har rätt att tycka tvärtom.

Några timmar senare satt jag vid datorn och hamnade på en sida om skönhet och mode. Skribenten delade med sig tips på vilka kläder man skulle behålla och vilka kläder som man kan, med all säkerhet, slänga. Till exempel, om du köpte en vollangkjol förra sommaren så iväg med den för bohostilen kommer ej tillbaka på ett bra tag.

Och då lyfter jag på ögonbrynen...

Är mode ett sätt att hitta sin rätta stil eller är det kanske ett maktredskap för designers, tillverkare och försäljare? Ursäkta mig men jag vägrar låta någon annan bestämma över min garderob. Jag har aldrig klätt mig trendigt just på grund av den här vägran. Jag förundras över dessa människor, i synnerhet kvinnor, som alla ser ut precis på samma sätt.

Är det rädslan att sticka ut som får människor att följa moderösten? Jag har svårt att tro på individer som påstår att de har en egen stil när de ser likadant ut som grannen. Jag köper inte det. Jag försöker inte frånta dom möjligheten att klä sig på det här sättet men jag undrar varför alla modelejon låter sig att manipuleras så här?

För mode är ju rena manipulation. Någon har bestämt att man ska se ut på ett visst sätt och då kastar sig större delen av befolkningen över konceptet. En hel armé med folk tjänar grova pengar på att vi blint följer efter.

Nej mina vänner, jag bojkottar allt som har med trender och mode att göra. Jag var, jag är och jag förblir en bohem. Oavsett trender. Vollangkjolen, du stannar hos mig.

Känsliga läsare ombedes blunda

Ja mina vänner, även jag får ibland ett kreativt anfall. Om ni scrollar ner så får ni se resultatet. Jag måste nog varna er att dagens bilder kan väcka starka känslor. Och nej, det har inte skett något hemskt och obeskrivligt mord här hos mig.

Magnus kommentar till mitt fantastiska verk: "Anna, jag tror att du behöver några lektioner i anatomi"

Jeppes kommentar: "Är det en voodoo-docka?"

Stanna hemma gott folk, jag övningskör!

- Öka farten. Det är en 70-väg, du måste öka farten - sa Magnus

Vaddå öka farten? Jag körde ju förbaskat fort. Det måste vara något fel på hastighetsmätaren som visade att jag körde 20 km/h. Det kändes ju hur fort som helst.

Idag har vi tränat inbromsningar vid korsningar och kurvor. Men för att bromsa in så var jag tvungen att öka farten. Fast varför då, jag har ju inte så bråttom. Men jag hade lovat Magnus att lyda hans instruktioner så jag ökade farten en liten aning. Sedan måste jag bromsa in SAMTIDIGT som jag växlar ner och INNAN kurvan så ska jag vara klar med både farten, växeln och kopplingen. OMÖJLIGT! Jag kan inte göra allt samtidigt. En sak i taget går jättebra men samtidigt? No way! När jag väl är klar med det jag ska göra så står jag mitt i korsningen. "Du har glömt att svänga" - konstaterar Magnus. Jaha, måste jag svänga det med? Herregud vad karln begär utav mig. Efter att ha svängt några gånger med foten på kopplingen hade jag bestämt mig för att banne mig, jag ska fixa det där. En runda till. Jag ökade farten, bromsade in, kollade sikten och... Bilen körde rakt i det högra diket. Jag gör en hastig rörelse med ratten, bilen löper amok och nästan hoppar in i det vänstra diket.

- Släpp gasen!!!! - vrålar Magnus

När jag väl, på Magnus kommando, stannade bilen så kom tårarna. Jag grät en stund och hatade mig själv. Och bilen. Och kurvan. Magnus frågade om han skulle köra hem.

- Nej, jag vill ta kurvan en gång till.

Kommer jag att kunna köra bil? Snälla, berätta för mig hur uselt det gick för er när ni provkörde. Och sedan får ni lägga till att idag är ni hur duktiga som helst. Snälla, säg att jag inte är den enda som håller på och får panik och nästan kvaddar bilen och allt det där hemska...

Bilden ovan har inget med körningen att göra. Efter att ha sett döden i ögonen på förmiddan så bestämde vi oss att ta det lugnt under resten av dagen. Magnus och Dawid plockade slånbär. Dawid gömde sig i sin huva för det är tydligen inte så populärt att stå och plocka några bär ifall några snygga tjejer dyker upp. Av slånbär ska Magnus göra likör. Jag väntar med spänning på resultat.

Jag måste förtydliga en sak innan jag går och lägger mig. Jag kör inte mitt i stan utan på små vägar utanför stan. Det sägs att de är mindre trafikerade men jag har mött följade: en skolklass (som jag INTE körde ihjäll), en cyklist (som jag vägrade att köra om), en traktor (som jag blev tvungen att köra ifrån), en bonde samt några kossor. Mycket, mycket trafik ska ni veta.

En tanke...

Foto: Anna Stilla

"För att leva ett kreativt liv måste vi göra oss av med rädslan att göra fel"

/Joseph Chilton Pearce/

Nypon

Jag vet inte vart dagarna tar vägen. Ibland går tiden så jättefort. Det märker jag tydligt på bloggen.

"Va? Har jag inte skrivit något sedan onsdag? Oj oj oj"

Sedan får man klia sig i huvudet och undra hur det hade kunnat gå till.

Idag har jag och Nosan gått ut och plockat nypon. Egentligen så var det jag som plockade för Nosan la sig i gräset och slöade. Av nypon har jag gjort marmelad och nu håller jag på och torkar nypon i ugnen. Jag har provsmakat marmeladen och den är inte alls så tokig. De torkade nyponen ska jag ha till ett stärkande te när kalla vintervindarna börjar dra mig i håret. Det värsta med nypon är att man måste kärna ut dom och det är ett superduper pilligt jobb. Märkligt nog så gav mig det där pillandet en otrolig tillfredställelse.

Mangold

Idag har jag skördat rester av min mangold. Under hela sommaren har jag kunnat plocka blad och använda dom i köket. En del ligger redan i frysen. Det har blivit ganska mycket mangold med tanke på att jag har haft 10 plantor, inte fler.

Jag brukar skära bort de vita stjälkarna men jag har hört att man kan koka dom på samma sätt som sparris.

Allt grönt som jag inte använder själv finfördelar jag och lämnar tillbaka till Moder Jord. Vi har ingen kompost (platsbrist) men jag brukar blanda jorden med växtrester och gräsklipp. I alla växtdelar finns ju en del näring så varför slänga det när man kan berika sin egen matjord? Så resonerar jag.

Jag förvällar mangold och innan jag paketerar den i fryspåsar så hackar jag den grovt.

Och nu är det klar för att lägga mangold i frysboxen. När vinter kommer så kan jag ta fram den, fräsa tillsammans med lite vitlök och blanda med creme fraiche. Gudomligt till lax och pressad potatis. Jag är väldigt nöjd med min mangoodling. Inga problem alls. Inga skadeinsekter har angripit den. Den har klarat min leriga jord jättebra och i frysen ligger 7 stora fryspåsar med 5-6 mangoldportioner i var och en.

Vinnaren

Jag måste berätta för er en alldeles sann historia.

I början av sommaren utlystes det en fototävling i vårt bostadsområde. Tävlingen gick under tema : Mitt bostadsområde då och nu. Jag har ju bott här i ett år så jag vet inte så mycket om "då" men jag hade fått visioner kring temat. Men sommaren gick och jag glömde bort tävlingen. Och då kom sista inlämningsdagen. Min dotter Sara kom hem och frågade om hon skulle kunna få någon av mina bilder och lämna till tävlingen. Jag rynkade på näsan för jag visste ju att jag inte hade någon bild som hade det minsta med tävlingens tema att göra. Men Sara babblade på och försäkrade att det kan vara vilken bild som helst.

Men ok då... Jag tog fram pärmen med mina bilder. Sara ville ha en närbild på lingon men jag föreslog en svartvit bild på henne. Sara var lite tveksam men ovanligt nog lyssnade hon på mig. I fredags fick vi veta att bilden kom tvåa! Kan ni förstå det??? Min bild kom tvåa!!!! Jag skämdes lite för andra lämnade bidrag med någon tanke bakom motivet. Bidrag som stämde med temat. Men juryn bedömde att vår bild var så bra så att den var värd en andra plats.

Och här föddes det en konflikt. Jag påstår att det är JAG som har vunnit eftersom det är jag som har tagit bilden. Min söta dotter påstår att det är hon som har vunnit eftersom hon har lämnat bilden. Plus att det är HON som är på bilden. Jag krävde att vi skulle dela på priset som skulle delas ut på lördag. Sara vägrade.

Det var Konstmuseet som sponsrade priser. Första plats fick en kamera. Andra plats fick en bok av Tristan Manco "Street logos" samt en dagbok/kalender med Frida Kahlos målningar. Jag antar att sponsorer inte tog med i beräkningen att barn skulle vara med i tävlingen. Sara förväntade sig ett kilo godis, inte böcker med märkliga teckningar. Så jag fick dom.

Min bild, mitt pris. I´m the winner! :)

Bilden som ni ser idag är tagen under prisutdelningen. Jag tyckte att flickornas flätor var så fina. Man kanske skulle pigga upp sitt eget hår så här?

Full gas

Foto: Anna Stilla

Jag känner mig så maktlös. Jag kan inte kommentera era blogspotsbloggar och jag vet inte varför. Det är något med min dator. Jag och Magnus har varsitt användarkonto och hos honom fungerar allt som det ska men hos mig hänger sig precis allt, sidor vill inte öppnas och tusen andra märkliga saker händer så fort jag flyttar på muspekaren. Magnus har tittat på "mitt" internet och konstaterat att det är faktiskt lite mysko. Jag vill ha en alldeles egen dator som ingen annan kille i familjen har tillgång till. För så fort någon kille sätter sig vid samma dator som jag så slutar den fungera för mig. Jag tror att det här har med manliga vibbar att göra. Så om jag inte har lämnat något spår i era bloggar då är det inte för att jag struntat i det utan för att i det här hemmet bor tre andra män!!!!

Jag håller på och pluggar till körkortet. Både teori och körning. Jag har nog världens bästa lärare. Fast å andra sida så är jag ju världens jobbigaste elev. Men jag blir lätt stressad av alla gasa-gasa-gasa-sakta ner-bromsa-växla. Och när jag ska växla ner till ettan så hamnar jag satans i trean.

Ibland rycker jag i växelspaken så pass mycket att jag tror att jag får upp den med rötter och allt. Och när Magnus demonstrerar hur lätt det är att växla och jag försöker vara lika lätt på handen som han då...ja... då hamnar jag i trean. Istället för ettan. Men jag tror att jag har en chans för att lära mig köra bil. Och Magnus verkar faktiskt behärskad och vrålar inte när jag gör fel.

Bilderna i dagens inlägg tog jag i helgen när jag och Nosan gick på en promenad. Jag gillar ormbunkar. De har så fina ornamentala former. Någon gång, när jag har för lite att göra, så ska jag försöka mig på en teknik som heter frottage med ormbunkar som utgångsform. Frottage har nog alla vi gjort någon gång i livet. Alla har nog lagt ngt mynt under papper och dragit över med krita eller blyertspenna. Det är frottage. Tänk er då alla dessa vackra ormbunkar...

Foto: Anna Stilla




Foto: Anna Stilla

Snacka om handarbete!

Filmat av Anna Stilla

***

Det är mitt första försök att lägga upp en film. Kan ni se filmen utan problem? Hemma hos mig öppnar jag den med Quick Time men jag vet inte hur det fungerar i bloggen. Jag har filmat en kille som spelar djembe, en afrikansk trumma. Själv har jag gått ett antal kurser för att lära mig den här konsten men mina händer verkar vara av betong när jag spelar :)

Kärlek

Foto: Anna Stilla

Höstträdet

Mitt emot våran altan växte det ett träd. Jag tyckte att trädet var så fint med sina röda löv. Och så kom det två gubbar med motorsågar och wrr-wrr-wrr och så är trädet borta. Det är ju förskräckligt. Trädet var som ett smycke mitt i asfaltsöknen. I alla fall för mig.

Myspys

Nu känns hösten på riktigt. Jag älskar den här årstiden. Då får jag vara hemma och pyssla utan att ha dåligt samvete. Jag kan dricka te, sitta inlindad i en varm filt och läsa en bok. Höstpromenader, smattrande regn och kladdiga brownies. Jag älskar det.

Min käre Magnus har ett annat sätt att uppleva hösten. Han har lastat på kajaken och åkt till Stendörren för att paddla i regn och blåst. I tre dagar! Och jag har tänkt mysa. Mysa i mängder. För att börja med så ska jag höststäda i bloggen och göra det ombonat här.

Problem

Idag händer det märkliga saker med blogger. Är det bara hemma hos mig eller strular det hos er med? Jag kan inte föra över bilder, läsa eller svara på kommentarer, bland annat. Sånt är en aning irriterande.

Alldeles nyss har vi ätit min älsklingsrätt, pasta carbonara. Med massor med bacon och grädde i såsen. Jag kan inte hjälpa det men jag lever syndigt. För några dagar sedan hittade jag på biblioteket en bantningsbok. Boken är skriven av någon kändisdam från tv. En blond människa som heter Charlotta-aktigt. Hon påstår att pesto är aj aj aj, likasom aioli. Och bacon. Och grädde. Nästan allt är aj aj aj. Grädde kan man ersätta med kessela 1%. Kändisdamen påstår att det smakar lika gott, att man inte känner skillnaden och egentligen är det bara att vänja sig.

Och jag säger att aj aj aj är när man måste tvinga sig till en stram livsstil för att kunna komma i ett par jeans storlek 38. Att hela tiden vara på sin vakt och få dåligt samvete när man har ätit tårta.

För lite mer än ett år sedan vägde jag 50 kg och kunde handla kläder på barnavdelningen. Jag hade storlek 34. Alla mina knotor stack ut. Ansiktet var avlångt. Brösten platta. Men ack, jag var ju så smal. Och inte bantade jag inte. Jag körde med den mest säkra metoden, stress och cigaretter.

För ett år sedan slutade jag röka och stressa. Jag började äta, inte mer än någon annan. Frukost och middag. Jag har tränat på gym, cyklat och paddlat. Med andra ord, jag har levt ett sunt liv. Jag gick upp i vikt så klart. Idag väger jag 70 kg, har storlek 42-44 beroende på affär. Jag har fått /äntligen/ bröst som syns och min käre Magnus tycker att jag är så vacker.

Och jag älskar pesto och aioli. För att inte tala om bacon. Jag vill inte avsäga mig ett sådant nöje som mat bara för att kunna handla jeans i storlek 38.

Egentligen ville jag skriva om något helt annat men på grund av strul med blogger så har det blivit så här istället.

Purjotankar

Imorse vaknade jag klockan 4. Klockan F-Y-R-A!!!!

Kan det bli värre? I för sig ja, jag kan ju vakna klockan tre.

Jag hade försökt somna om men det gick inte så bra. Plötsligt hade alla ljud blivit oerhört irriterande och jag kunde inte stänga av dom. Inte bara fysiskt utan även mentalt. Så när klockan pekade på 5 så gick jag upp. Jag drack te och läste "Drömhem & trädgård". Pluggade engelska. Dukade fram frukost. Och började fundera på vad jag kan göra mer? Man vill ju inte väcka resten bara för att man själv är uppe. Vid sex tiden blev det ljust och jag gick ut för att skörda purjo. Jag vet att purjo kan övervintra men vi ska vända jorden i grönskaslandet så det är dags att börja plocka in det som finns kvar.

Min purjo är klen men stark i smaken. Jag har skurit den i små bitar och lagt på tork. Jag tror att det kan funka. När bitarna är väl torra så ska jag stoppa dom i en burk. Bra att ha för att krydda grytor och soppor när man är insnöad.

Eller?

Han ni några erfarenheter av att konservera/frysa/förvara purjolök? Jag har några purjo kvar i fall torkning inte fungerar.

Chockad!

Jag har lovat mig att idag ska jag tänka på något helt annat än mitt Sagoverkstad. Även hjärnan behöver en söndag antar jag.

Så...

Jag vaknade före alla andra... vänta, det är ju helt fel. Först vaknade Nosan som kom in i vårt sovrum och undrade när någon av oss skulle resa sig upp. Magnus sov så fridfullt så jag gick ut med hunden. Sedan gjorde jag mig en kopp te och började läsa om Feng Shui. Nu är det inte så att jag tänker flytta på några möbler eller något annat i den här stilen. Det går inte att flytta på något hos oss. Tyvärr. Allt har sin bestämda plats som styrs av utrymme, logik och tillgänglighet. Jag försöker dock rubba den praktiska kompromissen som min käre Magnus och jag har skapat. Ibland lyckas jag och ibland inte. Rena ryska rouletten.

Jag har läst Feng Shui för att ge mig lite mod med att rensa bland mina saker. För jag har en himla massa saker som jag har gömt i alla möjliga springor här hemma. Det är så svårt att slänga gamla prylar. Jag vet inte varför. Ibland får jag dåligt samvete när jag slänger något som jag har köpt för, ho ho ho, dyra penger. Eller något som jag har fått som inte alls är "jag". Eller något som mina barn har tillverkat när de var 3 år. Och 6 år. Och 10 år. Alltså för länge sedan. De själva inte minns att de hade gjort Harry Potter på kvasten. Och Prinsessan på ärten. Jag har sparat Dawids första huvudfoting. Barnens första napp, första sparkbyxa, alla brev och teckningar osv. De är 4 bananlådor fyllda med barnens alster och minnen.

Men där är inte dessa lådor som jag har börjat min prylrensning med. Det krävs starkare nerver för det. En annan dag kanske. Idag har jag dykt i lådan där jag har alla mina halsdukar. En stor påse väntar, halsdukar och mössor väntar redan på en promenad till soprummet. Jag har valt dom som jag tycker mest, tvättat dom och hängt på tork.

Där kom dagens chock... Kan ni se samma sak som jag? Jag älskar rosa. Oj, det hade jag ingen aning om...

Lite innan jag lägger mig

Väldigt irriterande måste jag säga! Jag höll på att svara på alla 10 kommentarer från mitt förra inlägg. Jag skrev och skrev och när jag skulle publicera det så vips, var all min text borta. Suck...

Så jag säger det här istället och en aning förkortat: Tack alla ni rara läsare för att ni finns. För länge sedan stängde jag av kommentera-funktionen. Det var Clara som fick mig att öppna den och jag var lite tveksam i början men jag ångrar det inte. Det känns så bra när jag läser era kommentarer. Allihopa!

Och så visar det sig att vi är fler som tar körkort. Nu för tiden måste jag och min privata handledare gå på en utbildning för att vi ska kunna köra tillsammans. Det gjorde vi i söndags och jag kände mig lite som UFO. Jag var nog den allra äldsta eleven. De andra var sisådär 16 år.

Varför en bild på två kaniner? Har Stilla blivit helt tokig undrar ni kanske. Antagligen inte ( fysikens lagar tillåter nog inte mig att bli ännu tokigare antar jag). Av en slump har jag hamnat i http://www.garageverkstan.se/ och där fick jag syn på dessa kaniner. Jag tänkte genast på Clarakanin och undrade om det är möjligt att det här paret är släkt till henne.

Bollar i luften och glädje i själen

Jag skäms lite att det inte händer något i bloggen. Egentligen så vill jag skriva varje dag men det finns så mycket annat som kräver uppmärksamhet. Nästan alla mina tankar snurrar kring Sagoverkstad. Det är ett projekt som jag håller på och startar. Just nu försöker jag skriva ner idéen. På onsdag ska jag träffa en projektledare (inom ABF) för att diskutera Sagoverkstads framtid. Då vill jag kunna ha allt skriftligt, fint och proffsigt.

På kvällarna läser jag engelska och på dagarna pluggar jag till mitt körkort. Jag är 35 år och kan inte köra bil. Jag har aldrig behövt det men nu börjar det bli lite obekvämt. Tanken är att ta körkortet INNAN jul. Så ni förstår hur jag har det.

Jag funderar på att ansluta mig till Eskilstunas Fotoklubb. Jag tror att det kan vara givande för mig. Träffa andra som gillar foto, hämta inspiration och växla tankar kring bilder. Samtidigt är jag lite rädd för att jag kanske tar för mycket på mig. För två år sedan gjorde jag något liknande, hade många bollar i luften och brann för många spännande projekt (det är faktiskt nedskrivet i den här bloggen :). Det slutade med att jag blev utmatad på alla möjliga sätt. Gör jag om samma misstag? Men om jag sitter och gör ingenting så blir jag så rastlös. Jag vet inte vad som är värre faktiskt. Det är nog som med allt annat, att hitta balans. Fast det är inte så lätt när man känner att man har fått vingar.