Hej då alla fina småkryp!

Vi ses nästa vår!

Den gamla assistenten

Magnus har dammat av den gamla hushållsassistenten. En gång i tiden fanns den hemma hos hans farmor. Idag har jag bakat gammaldags äppelkaka och fått hjälp av assistenten. Det kändes nästan lite heligt att vispa smeten med en sådan gammal hushållsapparat. Tänk er, den är över 60 år gammal och fungerar än! Den är dock lite omständig. Att vispa med en modern elvisp känns betydligt enklare. Men jag kan tänka mig att assistenten blev en hjälte när den på 1950-talet dök upp hemma hos de flitiga husmödrarna.   

Oups, I did it again...

Tagit hem en ny för mig svamp, stekt den och ätit upp. Jag förbjöd Magnus att äta av den svampen. Jag tror att han blev väldigt glad för det. För ifall jag ska börja plågas av obeskrivliga magsmärtor alternativt visa tecken på hög berusning då behöver jag skjuts till sjukhuset samt någon som håller mig i handen när jag magpumpas. Jag hoppas dock på att jag ska slippa några obehag i överhuvudtaget.

Nu är det inte så att jag plockar helt vilt alla svampar som jag snubblar över och genom förtäring testar deras duglighet. O nej. Jag har som mål att varje höst lära mig åtminstone en ny matsvamp. I år har jag varit ruskigt sugen på att bekanta mig med just tegelkremlor. Jag har studerat svampen väldigt noga, både i skogen och i många olika svampböcker. Idag har den hamnat i min svampkorg. Jag är 99% säker på att det är rätt svamp men helt säker blir jag först imorgon. Och vem har sagt att svampplockning är tråkig? Det är ju hur spännande som helst.

Obs! Jag avråder alla från att plocka svamp som man är det minsta osäker på. Plocka hellre fem ynka trattkantareller än en hel korg full med prima spindelskivlingar. De dör man av. 

Det har ordnat sig

Igår skrev jag om oron som har gett mig mardrömmar. Idag är oron som bortblåst. Jag har fått ett oväntat men ack så positivt besked och behöver inte oroa mig på ett bra tag nu. Jag kan ta helgen med ro i själen. När sådant händer blir jag alltid ursinnig på mig själv. Jag skäller på mig för alla dystra tankar som jag har tänkt. Till ingen nytta alls. Dystra tankar är ju sällan till någon nytta. Ty allt ordnar sig ju till slut. På ett eller annat sätt.   

Ingen plan B

Jag måste ha plan B. Alltid. Om vi ska på en fest då vill jag att vi tar både bilen och cykeln så att jag kan komma hem när jag vill. Om jag inte ska på någon fest då vill jag veta vad jag ska göra istället då. Om det jag gör istället kan, trots allt, inte göras då måste jag tänka ut något annat. Helst tre veckor i förväg. Spontant finns inte i min vokabulär ska jag säga er. Planering, listor och kontroll är min räddningsplanka. Och min förbannelse. Ty allt kan inte planeras i förväg. Inte ens av en sådan kontrollfreak som jag. Ovisshet tär enormt mycket på mig. Och just nu plågas jag av ovissheten så att kroppen värker och nattdrömmarna blir mörka.

I helgen hade jag all tid i världen för att helt ostört planera livet. Vilka fantastiska idéer jag kom på då! Min framtid var säkrad. Trodde jag... För när jag packade ner idéerna i min stora ryggsäck och tog med dem till fastlandet då hände det något märkligt. Idéerna har nämligen slutat med att glänsa så där fint som de gjorde på ön. Och nu är jag orolig, ledsen och dessutom panikslagen.

Jag har ingen plan B längre... 

Jag önskar att jag kunde leva lite mer för stunden och ta livet med ro i själen.

För allt brukar ju ordna sig till slut. Det har det gjort i typ 40 år. 

Men det kan jag inte. Inte just nu. Inte när jag inte vet...

Hamnlös uti havet

Sandöns historia har sin osäkra begynnelse i sagans dunkel

Albert Engström

Min tid på ön:

De flesta av mina måltider åt jag på trappan till vandrarhemmet där jag bodde.

Nyfikna och ganska orädda bofinkar höll mig sällskap. Vi delade på några brödskivor :)

Långa promenader längs stranden...

... och en del misslyckade bildtagningar.

Ta hand om dagens skörd...

... och vila. Låta tankarna flyga fritt. Dagdrömma. Lyssna till havets brus och leka med sanden.

På kvällarna, när solen hade gått ner och det fanns inte så mycket annat att göra då kunde jag gräva ner mig i sängen och läsa.

Trollska Ö, som hjärtat stjäl

Skogens allvar, ljungdofts mildhet

Havets grymhet, stormens vildhet

Sandens glöd, av solen lånad

Vågens smek och Näckens trånad

Skifta, blandas i din själ.

Sandö är ditt namn

Hamnlös uti havet.

(jag vet tyvärr inte vem som har skrivit dikten)

Hej då Gotska Sandön! Vi ses nästa år!

Förtrollad på Gotska Sandön

Igår lät jag den solvarma sanden rinna mellan mina fingrar. Idag har livet slungat in mig i vardagen igen. Ibland är livet riktigt, riktigt grymt. Två dygn på Gotska Sandön är alldeles för kort tid. Men den räcker till att med de vida sandstränderna, havets dån, de trollska skogarna och vindens envishet förtrolla den som kliver ner på ön.

På kvällarna satt jag och tittade på solnedgången. Och sedan, när det blev alldeles mörkt, kunde jag se tusentals stjärnor. Jag låg på stranden, havet dånade och jag stirrade rakt upp. Jag var som i en bubbla utan varken dåtid eller framtid...

Att resa ensam har sina fördelar. Man gör precis vad, när och hur man vill. Men det har också sina nackdelar. Jag har saknat någon att dela mina upplevelser med. Någon som jag kunde flämta till kära nån vad vackert det är. Som tur är har jag bloggen och några trogna läsare. Så jag kommer att flämta här ett tag framöver. För det går inte att flämta färdigt i ett enda inlägg. Gotska Sandön är alldeles för underbar för det.

Mot ett Stilla Äventyr

Äntligen! Vad jag har väntat! Ryggsäcken är packad och kameran är laddad. Imorgon, tidigt på morgonen, ska jag gå ombord på båten som kommer att ta mig till Gotska Sandön.

 Jag, havet och stillheten.

Ett stilla äventyr med andra ord. 

Bilden på mig har min fina kompis Bigge tagit. Jag märkte inte ens att jag var fotograferad...

Gravarna

Kommer ni att slå näven i bordet om jag även idag skriver om utgrävningarna?

Men jag kan inte låta bli. Idag har vi varit där igen och jag har sett dem.

Gravarna från järnåldern! Jag har sett dem med egna ögon!

Kan ni se dem? Här på bilden syns ca fem gravar och arkeologerna tror att det finns cirka 40 stycken på kullen! Varje sådan stensättning är en grav. Tanken på att under dessa stenar ligger det nordmän från vikingatiden (eller snarare sagt deras skelett) är läskig.  

Det här är, enligt vad arkeologerna tror, en bit av en gammal väg.

Och det här en en ryggkota. Det kan vem som helst se. Men jag undrar om den tillhörde en bastant vikingahövding eller kanske den bastante vikingahövdingens lunch...

Det här är kärlek

Igår, precis innan Magnus skulle släcka nattlampan i sovrummet, fick jag ett pratanfall. Jag började prata om utgrävningarna och Magnus berättade att han hade pratat med arkeologerna och sett hur en av dem hittade en rökpipa från 1500-talet. Dessutom hade han sett gravarna. Jag hängde läppen. Fy fasiken, jag ville ju också se gravarna. 

- Fy Magnus, varför berättar du sådant för mig så sent på kvällen?

- Men jag frågade ju om vi skulle dit men du var trött. 

Jag hängde läppen ännu mer. Idag, när jag hade startat datorn då gick det ett bildspel igång. För Magnus gick till utgrävningarna igen och fotograferade gravarna och allt annat som han trodde jag var nyfiken på. Sedan la han bildspelet i autostarten på mitt användarkonto för att jag skulle kunna se det direkt. Den omtanken som han har visat mig fick mig nästan att böla. Jag fattar inte hur den här mannen orkar med att älska mig. För jag har inte mycket att erbjuda. En explosiv blandning av kontrollbehov och obeslutsamhet. Men något är det för han ser något hos mig som väldigt få har upptäckt. Inte ens jag ska jag säga er, inte ens jag... 

Arkeologiska utgrävningar

På min fina kulle pågår just nu arkeologiska utgrävningar. Jag var där igår och tittade lite. Som en vanlig dödlig ser jag bara hur kullen grävs upp och körs sönder. På de stora stenarna runt omkring utgrävningarna ligger diverse föremål som har legat gömda i jorden. Fast inget som ser ut att tillhöra några vikingar. Men arkeologerna har hittat något de tror är gravar från järnåldern. Och husgrunder från olika tidsepoker. Kullen var ett omtyckt ställe, verkar det som. Inte bara av mig...  

Tre spralliga systrar

Att fotografera barn är konst. För barn gör lite som de vill. Och vill de göra som fotografen önskar sig så är det ändå omöjligt. Gång på gång dyker det upp något spännande som stjäl deras uppmärksamhet från modellyrket. En ko, ett ekollon eller en kantarell. Svårslagen konkurrens...

Tjolahop i lingonskogen!

Imorse vaknade jag före solen. Alldeles för tidigt, tyckte jag. Speciellt på en lördag. Men hur jag än ansträngde mig för att somna om så var jag ändå klarvaken så det sved. Det var bara att gå upp. Ut i skogen och plocka lingon! Men där fick jag tji för skogen var rensad på lingonen. Efter ett par timmars ihärdigt plockande rullade det bara några få lingon på korgens botten. Och jag som behövde två liter ju! Däremot svamp var det gott om... Jag hittade årets första trattisar!

Jag vet inte om lingonmängden hänger på något sätt ihop med spindelbeståndet men faktum var att ju färre lingon jag såg desto fler spindlar krockade jag med... Bokstavligen. Min kärlek till naturen blev utsatt för enorma prövningar ska jag säga er.

Till slut var det bara att konstatera, jag såg fler spindlar än det var träd i skogen.

Det var ett skrämmande konstaterande och jag insåg att det enda vettiga var att gå hem.

Dagens skörd:

Av lingon gör jag lingondricka som jag ska sedan göra Vargtass på.

För lite lingon blev det i alla fall. Fast med betoning på lite, så klart.