Smällare

För att Nosan ska klara av människors lust att smälla några smällare behöver hon medicin som gör henne rejält groggy. Trots att hon är så drogad hör hon ändå alla skottljud. Hon försöker gräva gropar i golvet och gömma sig. Det gör ont i hjärtat att se hennes rädsla. Vi lägger filtar om henne, sätter på musik på hög volym för att överrösta smälljuden. Det är därför som jag aldrig köper några smällare. Har aldrig gjort det och kommer aldrig att göra det heller.

Det här önskar jag oss...

Om några timmar kliver vi in i en ny tid. År 2010. Egentligen kommer det här tolvslaget att bli precis likadant som gårdagens. Vi kommer att vakna likadana som vi är idag, varken bättre eller sämre, lyckligare eller olyckligare. Men trots det är övergången från ett år till ett annat alltid lite magisk, fylld av förväntningar och löften.

Jag önskar mig själv och Er alla som besöker min blogg att alla Era förväntningar om de kommande 365 dagar kommer att bli uppfyllda. Att alla löften som ni har gett Er själva eller någon annan och löften som andra har gett Er kommer att bli sanna. Jag önskar oss alla ett varmt, färgglatt och alldeles uderbart år 2010.

Bless Our Home...

Jag klev in i butiken mestadels för att värma min stora näsa och tina upp den stora snortappen som hängde under den. Idag har kvicksilvret börjat närma sig de arktiska nivåerna. Brrr... Nåja. Medan jag gnuggade min näsa fick jag syn på den här skylten. Jag var bara tvungen att köpa den. Det luktar mycket danskt, franskt, lantligt och shabby om den men äsch. I mitt obeskrivliga och totalt ostiliga hem gör sig skylten jättebra. Sprider liksom goda energier...

Kallt men ändå varmt. Om händerna.

Jag har fått ärva Magnus gamla vantar. Han köpte dem när han var 15 år. Med tanke på att han själv är rätt så gammal så är även vantarna det. Men han, den där sparsamma smålänningen, har vårdat sina vantar ömt. Och tur det för de är riktigt, riktigt varma. Mina händer nöjer sig inte med vad som helst när temepraturen sjunker så lågt att man blir röd om kinderna. Då behöver händerna något extra. Som Magnus vantar. Vantarna har dock en liten nackdel. De är ruskigt fula. Men med en varm hand på hjärtat, vad spelar det för roll?

Ett litet löfte

Jag var 15 år och gick ut grundskolan. Jag hade klarat antagningsproven till gymnasiet (ja, så var det faktiskt, man kom inte in på enbart fina betyg) och kände mig oerhört vuxen. Jag ville göra något väldigt vuxet också och snodde en cigg från mina rökande föräldrar. Det stora mandomsprovet ägde rum på skolgården. Det var en ljummen junikväll och jag var där alldeles ensam. Jag tände ciggen, tog två bloss och hostade ihjäl mig. Jag hade svårt att förstå hur folk kunde plåga sig på det vidriga sättet.

16 år senare började jag röka själv. Jag var då 31, min värld rasade samman. Jag var på en fest, drack för mycket vin och bestämde mig för att sällskapsröka med min kompis. Från att sällskapsröka till att bli en kedjerökare var vägen kort. Under mina jobbigaste dagar kunde jag röka två paket om dagen.

I tre år rökte jag så här men för tre år sedan, med hjälp av nikotinplåstret, lyckades jag lägga av. Kanske inte helt och hållet för jag feströkte. Jag kunde röka hela kvällen och vakna utan något sug alls. Jag trodde att jag kunde hantera det. Ja, tills en fest i juni i år. Eftersom jag visste att på festen skulle det vara folk som rökte och jag ville inte tigga cigg hela tiden så köpte jag mig ett eget paket. Festen tog slut men inte mina cigaretter. Jag gjorde slut på dem dagen efter och var fast i träsket igen. Från feströkning till kedjerökning var vägen kortare än någonsin annars.

Fast nu håller jag på att sluta, den här gången för gott. Ingen feströkning, inga undantag och undanflykter. Jag vill inte röka, det kostar för mycket, det stinker och jag blir äcklad av tanken att cigaretter har gjort mig till sin slav. Det äcklar mig att jag inte kan hantera det beroendet. Den här gången kör jag hårt, inget nikotinplåster eller tuggummi. Bara min starka vilja att frigöra mig, att vinna över min egen svaghet. Den viljan driver mig. Har jag lyckats med att vara rökfri i en månad då ska jag bjuda mig själv på något lyxigt, något som jag annars snålar med.

Borta bra...

Borta bra men hemma bättre!

Nu har vi landat, både bokstavligen och icke bokstavligen. Jag envisas med att påstå att jag lider av jetlag :) Trött är jag som 17. Förvirrad och yr som om jag vore bakis. Men det enda jag häller i mig, nästan hinkvis, är vårt goda, svenska vatten. Man blir lätt bortskämd och vill tro att vatten smakar lika gott överallt i världen. Men icke! Det polska kranvattnet smakar som vatten i någon simhall. Det gick inte att dricka så jag har levt på mineralvatten i en vecka. Kan ni förstå hur lyxigt det känns att bara kunna vrida på kranen och släcka törsten?

Trots det smått äckliga klorvattnet har jag haft en underbar jul. Jag har skrattat så mycket att jag kissade på mig och syrran fick låna mig ett par mjukisbyxor. Jag har ätit så mycket mat att jag tror att mina nerkissade mjukisar har blivit för små för mig i alla fall. Jag är trött men ack så nöjd!

Crazy Christmas... summerade Sara

Den vackra staden Toruń

God Jul

Dagens leende

Livet hos min syster

Resan

Bättre sent...

Det är svårt att leva i nuet när dagarna försvinner ifrån mig i ljushastighet. Det är först på kvällen, när jag går igenom bilder som jag tagit under dagen som jag kan se att jag har haft en dag. Att jag har gjort en del, upplevt något. Att jag har förundrats över vinterns skönhet, bakat bullar, packat kläder. Det är först då. Bättre sent än aldrig...

Gå. Inte köra.

Ikväll, i stundens svaghet, har jag bestämt mig för att ta bilen till klubben där jag skulle äta julbord. I vanliga fall brukar jag promenera dit. Att gå till klubben tar för mig 30 minuter men idag har det varit så kallt att jag trodde att det vore bättre med att köra dit.

Först kämpade jag i 30 minuter för att befria bilen från snömassor, is och imman. När jag väl körde iväg då upptäckte jag att bilen gick oerhört trögt men jag tänkte att det berodde på att bilen hade stått stilla för länge. När jag stannade vid den första korsningen knackade en man på bilrutan och viftade med armarna.

- Kära nån - tänkte jag - har jag kört på honom?

Jag hoppade ur bilen och mannen försökte förklara för mig vad som var fel. Hans svenska var oerhört dålig men hans vilja att hjälpa mig var desto starkare. Det enda ordet jag fattade var däcket. När han insåg att jag inte kunde förstå vad han menade sa han att han skulle hjälpa mig. Och så körde han runt refugen och jag kunde se att ett av de bakre däcken stod helt stilla. Bromsen hade frusit fast. Eller något sådant. Men han lyckades köra igång bilen och jag fortsatte mot klubben. Jag parkerade på vår trånga parkering och där skulle historien kunna sluta. Men icke.

Där börjar den egentligen. Jag ägnade minst en kvart för att senare köra ut bilen från parkeringen. Jag satt fast mellan två snöhögar och kom inte lös. Jag kände hur desperation började krypa ut ur vråna. Med desperationen kom även vilda tankar om att gå tillbaka till klubben och be någon om hjälp. Men jag viftade bort dessa tankar. Jag skulle ta lös bilen på egen hand. Punkt slut. Och jag lyckades till slut. Jag kom hem. Bilen var hel. Jag körde inte över en enda människa. Men nästa gång... ja, nästa gång då går jag till klubben.

Fönstershoppa

Ett av mina stora nöjen är att fönstershoppa på internet. Just nu känner jag för nya skor så jag har stoppat kundvagnen full med de bästaste skorna jag hittade. Många tusenlappar skulle allt kosta men som tur är så kan man backa ur precis i sista stunden. Det skulle jag aldrig göra i en riktig affär. Plocka med varor och sedan stöna i kassan att jag, tyvärr, inte har råd med det jag har valt. Men mina utvalda skor är så snygga att jag börjar fundera om jag inte ska köpa något par ändå. Sedan kan jag leva på ris och vatten men ack, är det inte värt?

Fönstershoppat har jag gjort hos Brandos.

The Day After Tomorrow

Jag får The Day After Tomorrow - känslor. Det blåser, det är kallt och vi är nästan insnöade. Vilken tur - tänker jag - att sommaren kommer tillbaka till oss. För det vore förskräckligt om vi blev tvungna att leva i en evig vinter. En istid skulle driva mig till vansinne om den inte hade dödat mig först. Men tänk om det händer på riktigt, om snön slutar smälta och fåglarna orkar inte sjunga sina vårsånger? Tänk om det blir bara kallare och kallare? Hur ska vi skaffa oss mat då? När överlevnadsinstinkten tar över livslusten, vad händer med mänskligheten då?

Nej, jag vet ju att ni har inga svar. Jag sitter bara här och tänker lite för mig själv...

Flickan och hennes elaka mor

Ibland gör man det man tycker är rätt men det innebär inte att man gör andra glada. Tvärtom. Det rätta är ofta det mest smärtsamma som man kan göra. Tänk Er en flicka på 14 år som vill gå på ett ungdomsparty mitt i stan. Tänk Er att partyt börjar klockan 21 och slutar efter middnatt. Tänk Er att tidigt nästa dag ska flickan tillsammans med sin familj ta ett flyg och passera rikets gränser.

Flickans mamma säger nej till festen. Hon nämner inte ens några argument av typen du är för liten, det är för farligt... Nej, nej, nej. Sådana argument känns bara förnedrande i de 14-åriga öronen. Flickans mamma är orolig för att något ska hända, något som gör att de inte kan ta det där flyget dagen efter.

Att flickan kan bli skadad och man får tillbringa många timmar på sjukhuset. Att flickan kan råka blanda sig i något bråk och man får tillbringa tiden hos polisen. Att något händer bilen när flickans mamma plockar upp henne efter festen. Då kan de inte köra senare till flygplatsen...

Ja, sådant säger mamma när hon förklarar varför man inte ska festa några timmar före resan. Men flickan tycker bara att mamma är ett monster och det är bäst att rymma hemifrån.

Snälla, säg att jag INTE är något monster...

Vill man vara fin...

Det är märkligt hur mycket hjärnan hinner registrera under en bråkdel av en sekund. Jag såg hur min matkasse gled iväg. Snyggt och elegant. Jag tänkte på att det var tur att jag inte köpte ägg för då skulle det bli äggröra av dem. Jag hann se att bilen framför mig var tom och mitt i eländet kändes det skönt att ingen kunde se mig i backspegeln.

Jag har halkat, ramlat och slagit mig blå. Det skulle nog ej inträffa om jag hade mina grova kängor på mig. Men nej, jag ville prompt vara fin och gick ut i mina supersnygga stövlar. Hux flux så låg jag nere på marken och liknade en sjöelefant snarare än en välklädd tant. Väldigt pinsamt. På ostadiga ben reste jag mig upp, hann ikapp matkassen, skakade av mig snön och kröp hem.

Snön och vad den har med sig...

Jag vet att jag börjar bli tjatig men titta bara vad katten gör! Hon tycker att snön är läskig, ingenting en katt bör beblanda sig med. Så hon sitter hemma och hittar på konstigheter. Hon har tydligen bestämt sig för att lära sig sy.

Jag äter clementiner

Lucy lägger sig bakom symaskinen och försöker leka med övertråden och nålen. Det blir omöjligt att sy något när hon gör så här. Men det är också omöjligt att ta bort henne från sybordet. Så vi sitter på varsin sida av symaskinen och tittar på varandra.

Jag äter clementiner och hoppas att de kan muntra upp mig en aning. Jag känner mig lite tom och ledsen. För att julstämningen inte vill infinna sig. Helst vill jag att julen ska vara över nu så jag slipper bli ängslig över sådant. Och så är jag ledsen för att jag har läst klart boken om Dewey Readmore Books. Deweys historia slutar med att han dör och sådant blir jag alltid ledsen över. För sådant river upp minnen av min älskade katt Tusse. Han dog faktiskt samma år som Dewey, 2006. Och det spelar ingen roll hur många år det har gått och hur många det ska gå än, smärtan är alltid den samma och bränner i bröstet.