Gå. Inte köra.

Ikväll, i stundens svaghet, har jag bestämt mig för att ta bilen till klubben där jag skulle äta julbord. I vanliga fall brukar jag promenera dit. Att gå till klubben tar för mig 30 minuter men idag har det varit så kallt att jag trodde att det vore bättre med att köra dit.

Först kämpade jag i 30 minuter för att befria bilen från snömassor, is och imman. När jag väl körde iväg då upptäckte jag att bilen gick oerhört trögt men jag tänkte att det berodde på att bilen hade stått stilla för länge. När jag stannade vid den första korsningen knackade en man på bilrutan och viftade med armarna.

- Kära nån - tänkte jag - har jag kört på honom?

Jag hoppade ur bilen och mannen försökte förklara för mig vad som var fel. Hans svenska var oerhört dålig men hans vilja att hjälpa mig var desto starkare. Det enda ordet jag fattade var däcket. När han insåg att jag inte kunde förstå vad han menade sa han att han skulle hjälpa mig. Och så körde han runt refugen och jag kunde se att ett av de bakre däcken stod helt stilla. Bromsen hade frusit fast. Eller något sådant. Men han lyckades köra igång bilen och jag fortsatte mot klubben. Jag parkerade på vår trånga parkering och där skulle historien kunna sluta. Men icke.

Där börjar den egentligen. Jag ägnade minst en kvart för att senare köra ut bilen från parkeringen. Jag satt fast mellan två snöhögar och kom inte lös. Jag kände hur desperation började krypa ut ur vråna. Med desperationen kom även vilda tankar om att gå tillbaka till klubben och be någon om hjälp. Men jag viftade bort dessa tankar. Jag skulle ta lös bilen på egen hand. Punkt slut. Och jag lyckades till slut. Jag kom hem. Bilen var hel. Jag körde inte över en enda människa. Men nästa gång... ja, nästa gång då går jag till klubben.