Tillsammans igen

Äntligen har hela min familj kommit hem från sina diverse semesteraktiviteter. Vi har inte varit tillsammans sedan skolavslutningen så jag har saknat familjekaoset en aning. Innan de åkte iväg då tänkte jag att det skulle bli min tid, bara min. Och det var det verkligen. Inga måsten, inga tider att passa. Inte ens några måltider att fixa till mina hungriga munnar. Och vet ni vad? Det var välbehövligt men samtidigt oerhört tråkigt. Så idag har jag lagat middagen med extra mycket glädje. Jag som annars tycker att det är mindre roligt att stå vid spisen. Ibland kan jag tydligen överraska till och med mig själv. Vissa hade dock ingen ork att sätta sig vid matbordet. Sara har varit vaken längre än 24 timmar och när hon hade kommit hem då la hon sig dirket på sängen och var totalt oväckbar. Är det någon som påstår än att sommarlov är för att vila upp sig? Någon har jättefel ska jag säga Er.

Tantvarning

Barnen driver med mig. De påstår att det är bara äldre tanter som gör så här. Jesper frågade mig om jag skulle ut och resa... Magnus som har lärt sig konsten att överleva säger ingenting. Och allt detta för att jag har skaffat mig en sådan dra-mat-väska. Ja, jag måste väl erkänna att lite tantig känner jag mig när jag drar den efter mig. Men det är en härlig känsla att vara så där tantig. Att kunna plocka fram både barnet och tanten inom sig är det det bästa en kvinna kan göra. Punkt slut.

På liv och död

Imorse, när jag vaknade, då var min altan täckt av bevingade myror. Till min kära bloggvän Soffy vill jag säga ett par lugnande ord: det är vanliga trädgårdsmyror, inga hästmyror:) I vilket fall som så krylade det av dem. Förra året hände det precis samma sak och jag trodde att det var några monster som invaderade min uteplats. Så jag fattade vattenslangen och dränkte stackarna. Wrong Stilla! Fy på Dig! För sedan började jag läsa om dessa myror och det visade sig att det var helt ofarliga svarta trädgårdsmyror som svärmade. De parar sig högt uppe i luften. I år lät jag dem svärma ifred. Efter ca 20 minuter hade de flugit iväg allihopa. Så det är mycket älskog nu i luften :)

Men inte alla fick para sig. Vissa flög rakt ner i spindelns hemska fälla. Jag bevittnade kamp på liv och död. Först tänkte jag befria myrorna men nej, det är naturen och dess gång. Spindeln och hennes bebbar (för det har hon, det har jag sett) måste äta ju också så jag blandade mig inte in i handlingen. Det ska spindelfamiljen vara glad för för egentligen är spindlar mina största fiender. Skräckinjagande bestar. Usch!

Livskraften

I det mörkaste hörnet på min altan, mellan två cementplattor kämpar sig Ett Litet Något. Var kommer det ifrån? Varifrån tankar det sin enorma energi? Energi att växa, att överleva... Tänk om jag hade en bråkdel av Ett Litet Någots livskraft! Då skulle jag kunna bli En Stor En. Minst sagt!

Drömmen om ett torp

Jag drömmer om ett torp. Med bär- och svamprika skogar på baksidan och öppna gröna ytor på framsidan. Gärna en liten bäck eller sjö i närheten men det är inte nödvändigt. Men gärna. Mulltoa, höns, ateljé, ett lagom stort trädgårdsland, äppelträd, bevarad inredning från sisådär 30-talet, trägolv, vedspis, kanske ett par getter eller några ullfår. Magnus vill säkert ha en häst så gärna en stallplats, tack. Billigt ska det också vara så att vi slipper ta alltför stora banklån.

Ibland tittar vi bland husannonser och drömmer bort oss. Till vår fina, lilla stuga där vi ska leva resten av våra dagar. Bli gamla tillsammans. Dö tillsammans. Fast det är inte säkert att vi kommer att dö tillsammans för Magnus har planer på att leva 107 år och jag tror att jag kommer att falla ihop vid 62. Men tills dess ska vi bo och arbeta tillsammans.

Planen är att så fort barnen har lämnat hemmet då ska vi leta på allvar efter vårt drömboende. Barnen är nämligen riktiga stadsmänniskor och det vore hemskt att tvinga dem till ett så spartanskt liv. Och om man flyttar ut med barnen då måste man genast köpa ett större hus och det har vi nog inte råd med. Och vad ska vi göra med det stora huset när barnen har flyttat till Stockholm eller Göteborg? Eller Las Vegas för sådana planer har Dawid. Nej, vi väntar snällt.

Och om vi inte hittar det torpet vi drömmer om eller om vi har alldeles för lite pengar för att köpa det så finns det andra möjligheter. Tack och lov....

Den översta bilden kommer från Stugnet. Den andra har jag hittat hos Isabelle Halling McAllister

Hemmagjord glass

I många år har jag varit nyfiken på att göra glass själv. Men jag har varken någon glassmaskin eller tålamod att röra i glassen på bestämda tider. Äntligen har jag hittat ett recept som kräver varken det ena eller det andra. Receptet är så enkelt att till och med jag, den otåliga kocken, har lyckats med det. Och glassen blir himmelskt god. Jag antar att nu är det slut för köpglass i det här hemmet. Ifall någon av Er vill testa själv så här finns receptet.

Anna

Anna. Jag tycker om mitt namn. Det har jag alltid gjort. Mina flickkompisar tyckte inte om sina namn. De ville heta Veronica. Eller Magdalena. Men jag har alltid tyckt att Anna var fint. Det är nog det mest vanliga namnet i hela världen. Genom tiderna. Men aldrig omodernt. Aldrig gammaldags. Aldrig konstigt.

Egentligen skulle jag heta något helt annat. Nämligen Daria. Men jag föddes med en fosterskada och mina stackars föräldrar hade ingen aning om hur jag skulle bli som stor. Att ge mig ett märkligt namn var att göra mig en björntjänst. Tyckte dem. Därför döptes jag till Anna.

I min familj är namnsdagar mer firade än födelsedagar. Varför? Jag vet inte, det är bara så. Igår var det min namnsdag. De enda som kommer ihåg det än är nog faktiskt föräldrarna. Ibland glömmer jag det själv, till och med. Men så kommer det ett kort med varma lyckoönskningar och så vet jag.

Om jag fick ett flickebarn till då skulle hon få heta Julia. Ett namn som jag tycker är vackert. Men jag kommer inte att få fler barn. Jag har min Sara och Dawid som börjar bli vuxna. Det är dags för mig att börja åldras...

Fjärilstavlor

Insekter i färg är mitt senaste loppisfynd. Boken är från 1969, fylld med många vackra bilder på våra vanliga insekter. Eftersom vår naturintresserade familj har redan en bunt med bra insektsböcker så syftet med mitt inköp var helt annat. Jag har ramat in några av de finaste sidorna i boken och hängt tavlorna i köket. De påminner mig lite om gamla skolplancher. Jag hade lite svårt att riva ut sidorna. Mina föräldrar är sanna bokälskare och de behandlar böcker med ömhet och respekt. Sådan uppfostran fick även jag och det tar lite emot att förstöra boken på det här viset som jag har gjort. Men jag muntrar upp mig med att nu får boken hänga på en synlig plats i köket istället för att trängas med andra böcker i bokhyllan. Ja, i alla fall delar av boken. Resten av den kan jag ju använda i framtida projekt.

Avslutat

Idag har jag avslutat ett stort bildarbete. I lördags fotograferade jag ett bröllop. Inte som en gäst utan som en officiell fotograf. Jag har aldrig någonsin känt så stort ansvar som just under den här dagen. Att föreviga ens kanske viktigaste ögonblick är enormt stort. Större än jag kunde ana. Det går ju aldrig i repris. Man kan inte ta om misslyckade bilder... Jag hoppas så innerligt att paret blir nöjt med resultatet. Nu ska jag se till att brudtärnan får skivan och ger den vidare till de nygifta. Håll tummarna för mig.

Fiholm

En liten utflykt. Eller kanske flykt från vardagen. Det har jag unnat mig idag. Mossiga stenar och morotskakan gav mig en härlig semesterkänsla. Turist i sin egen stad. Så okomplicerat.

Du vet väl om...

Du vet väl om att du är värdefull

Att du är viktig här och nu

Att du är älskad för din egen skull

För ingen annan är som du.

Det finns alltför många som vill tala om

Att du bör vara si och så

Gud Fader själv, han accepterar dej ändå

Och det kan du lita på.

Du passar in i själva skapelsen

Det finns en uppgift just för dej

Men du är fri att göra vad du vill med den

Säga ja eller nej.

Du vet väl om att du är värdefull

Att du är viktig här och nu

Att du är älskad för din egen skull

För ingen annan är som du.

Text: Ingemar Olsson

Det är en vacker text som har följt mig hela dagen, gett mig styrka och ett obeskrivligt lugn ändå in i själen. Ibland behöver jag höra sådana vackra ord...

En sådan fluffig dag

Känslan

En känsla, en vemodig sådan, har hållit fast mig idag. Att sommaren har vänt. Att hösten är på väg. Kanske för att det har blåst hårda vindar idag. Kanske för att jag har suttit hela dagen framför datorn och jobbat. Men kanske för att hösten är verkligen på väg... Plötsligt har jag så bråttom med att hinna uppleva sommaren. Stoppa tiden. Förtränga känslan.

Magnus

Magnus har fyllt år. Ingen vet riktigt hur många. Varenda år påstår han att han fyller 22 och det får han gärna övertyga sig själv om. Jag sydde ett flaggspel och bakade kladdiga brownies för att göra hans dag lite festligare. Han var nöjd. Och jag var nöjd för att han var nöjd. När alla gäster hade gått då la vi oss i soffan och tittade på en film. Skrattade tillsammans. Det är så befriande att få skratta med någon man älskar. Verkligen...

Eric och Fran

Efter regnet

Världen blir alltid så dramatisk efter en hastig och kraftfull regnskur...

Flower Power i mitt blomsterträsk

Urskog, mossa och våtmarker

Sakleteriet

Jag har bott i Eskilstuna i över tre år nu.

Jag har gått förbi den där skattkistan, det där magiska rummet, det där.... ack, jag saknar ord! Men jag har gått förbi Sakleteriet hundratals gånger. Och inte sett det. Hur? Hur kunde det ske?

Sakleteriet är ett mellanting mellan loppis och en antikaffär. Men dessa ord räcker inte att förklara, inte ens i grova drag. Att kliva genom dörren är som att kliva in i en sagovärld. Sådant älskar jag lika mycket såsom jag älskar paljettprydda klänningar, speglar i tunga guldramar och gamla parfymflaskor. Tomma men med en svag, kvardröjande doft...

Sakleteriet ligger på Careliigatan 7 b.