Imorse, när jag vaknade, då var min altan täckt av bevingade myror. Till min kära bloggvän Soffy vill jag säga ett par lugnande ord: det är vanliga trädgårdsmyror, inga hästmyror:) I vilket fall som så krylade det av dem. Förra året hände det precis samma sak och jag trodde att det var några monster som invaderade min uteplats. Så jag fattade vattenslangen och dränkte stackarna. Wrong Stilla! Fy på Dig! För sedan började jag läsa om dessa myror och det visade sig att det var helt ofarliga svarta trädgårdsmyror som svärmade. De parar sig högt uppe i luften. I år lät jag dem svärma ifred. Efter ca 20 minuter hade de flugit iväg allihopa. Så det är mycket älskog nu i luften :)
Men inte alla fick para sig. Vissa flög rakt ner i spindelns hemska fälla. Jag bevittnade kamp på liv och död. Först tänkte jag befria myrorna men nej, det är naturen och dess gång. Spindeln och hennes bebbar (för det har hon, det har jag sett) måste äta ju också så jag blandade mig inte in i handlingen. Det ska spindelfamiljen vara glad för för egentligen är spindlar mina största fiender. Skräckinjagande bestar. Usch!
3 kommentarer:
Haha, så skönt att det inte var hästmyror! Det är otäckt när de svärmar...Jag gillar ju inte heller spindlar, men nuförtiden skulle jag nästan välja dem framför myror...blä!
Jag har såna flygmyror under mina stenplattor jag med. Dom svärmar som tur är bara typ en dag. Är inte så förtjust i dom...
Visst är det lite äckligt när de kommer och svärmar, men samtidigt är det fort över, precis som du skriver. Det är bra om man kan låta naturen ha sin gilla gång, fast det är inte alltid man kan det... jag hade nog dödat spindeln och spindelungarna...
Skicka en kommentar