Ett hem

Jag har en inspirationsbok. Boken är fylld med bilder som på olika sätt inspirerar mig. Natur, mat, inredning, hantverk, kläder. Några av Er minns kanske min stora lycka när jag hittade i somras en kjol. Bilden på kjolen hade jag i inspirationsboken och funderade på att sy en likadan kjol själv. 

Igår fick jag le igen. Jag besökte Persiljas blogg, Persiljas Hus. Hon är en av mina äldsta bloggvänner och jag har följt hennes blogg i åratal. Så gissa vad glad jag blev när jag såg att hon bloggade om ett hem. Samma hem som jag har i inspirationsboken. Ett hem där jag skulle känna mig hemma på momangen.  

Rekordkorta livslängd

Idag har jag utfört en viktig test.

Anta att du har en laptop.

Anta att laptopen har ett batteri.

Anta att batteriet är fulladdat.

Hur länge räcker batteriet då?

Svar:

Stillas batteri räcker i tre hela långa....

MINUTER

Jag tror att det är värt att skriva in i Guinness Rekordbok.

Eller åtminstone här i bloggen.

Pyssla hela dagen

Idag har jag varit Världens Mest Upptagna Människa. Så upptagen har jag inte varit på evigheter. Så gott som hela dagen har jag jobbat i min Sagoverkstad. Jag tog en lunchrast (oja) och på den välförtjänta rasten tog jag en promenad (oja). Men oj vad jag tycker om min upptagna dag! Igår kväll hade jag till och med svårt att somna. Jag visste att jag skulle pyssla idag och jag ville bara att natten skulle gå så jag kunde sätta igåg. Och imorgon ska jag också pyssla :)))

Snödroppar och tulpaner

Idag har jag planterat några lökar. Nu har jag något att vänta på med spänning som lägger sig runt skuldrorna. Skira snödroppar och krispiga tulpaner.  Jag hoppas att de klarar av vinter som enligt kvällspressen blir svår att härda ut i år. Den dagen mina snödroppar börjar lova våren blir jag nog jordens lyckligaste människa.

Hösten som spelar på sin fjol

Häromdagen läste jag en notis i Metro att många drabbas av depression under hösten. Jag hör till den skaran som vet exakt hur det känns att vara deprimerad. Hösten är dock min favorit bland årstider. Den ger mig kraft att leva, att njuta, att skratta. Solen som lyser mellan träden är inte längre lika självklar som den brukade vara under sommaren. Varje solglimt är anledning till att känna en obeskrivlig tacksamhet. Och när det regnar då kan man gräva ner sig i soffan och andas, vila sina sinnen, rena sina tankar.

Det finns en vacker dikt på polska som heter just Hösten. Jag vågar inte översätta den till svenska. Jag vill inte beröva dikten dess vackra stämning. Men om ni bara kunde läsa om dimmorna som på morgonen gick ut på åkern och om vindarna som drog i dimmorna. Om ni bara kunde höra den rasslande, sjungande skogen som tappade sina gyllene löv och regnet som blötte ner varje skymning.

Jag tror att just i den dikten föddes min kärlek till hösten.

Till hösten som spelar fjol vackrast av alla årstider.  

Inre Doktor har talat

Min Inre Doktor har sagt att det är dags att sjukskriva sig. Från vardagen. En sådan inre doktor har vi alla. Den bor någonstans bakom örat på oss och säger till när han tycker att vi börjar missköta oss.

Jag är fortfarande rejält förkyld. Min krpp vrålar efter syrliga juicer. Det är nog vitaminbrist som kroppen vill göra något åt. Så Inre Doktorn har talat precis i rätt tid. Jag lyder hans råd och dricker apelsinjuice i mängder, vilar hjärnan från ansträngande aktiviteter och struntar i att laga mat. Istället har jag testat pizza online och nu väntar jag på att vår näringsrik middag knackar på dörren.  

Min dröm är...

...att jobba som sagotant.

Och idag kan man läsa lite om mig i Folket.

En frostig morgon

En sista septembermorgon. Nu börjar hösten på allvar. Här hemma har vi slagit vad om när den första snön kommer. Magnus tror att det ska börja snöa redan i oktober. Dawid satsar på november. Jag, den naiva i familjen, hoppas på december.

 Vi får se vem som har rätt.  

Den begränsade hjärnan

Jag har inte varit förkyld på evigheter så jag har glömt hur det känns. Nu vet jag det för jag har blivit dunderförkyld. Min hjärna är så insnorad att inget vettigt kommer ur den ikväll.

Vitamin C och näsdukar är det enda hjärnan kan fokusera på just nu.

Kanske är det bara en dröm?

Ibland händer det saker när man minst anar det. Ibland tänds det ett ljus i slutet av den mörka tunneln. Ibland blir ens böner besvarade. Jag tror att det händer mig, just nu. Men jag är rädd för att bli alltför glad. Tänk om jag bara drömmer?

Stensöta

Hösten bjuder på många härliga skogspromenader men skogen är så mycket mer än bara det. Skogen gör sig bäst om den upplevs med alla sinnen. Att blåbär, lingon och många svampar går att äta, det vet många. Men visste ni att man kan tugga på stensöta? 

Stensöta växer på bl.a mossiga stenar. Bladen ska man låta bli. Det är roten som är smakrik.

Dra ut (försiktigt) en stjälk med en bit rot.

Rensa bort det yttersta lagret på roten. Stoppa roten i munnen och smaka!

Stensöta smakar ganska starkt. För mig smakar det xylitol blandat med sötningsmedel.

Stensöta är en medicinalväxt och kan användas vid hosta, gallbesvär och förstoppning.

Så ut med er på en promenad!

Ludenben

Mitt i skogen i en sten, bodde trollet Ludenben.

Och idag har jag tovat honom klart. Han ingår i en sagopåse som Ewa, min bloggvän, väntar så tålmodigt på. Men snart, alldeles snart, kommer han att träffa henne och massor med barn. 

Min egen stresshantering

Dagen började så bra. Med en äggmacka, varm choklad och en promenad i den tidiga höstsolen. Men sedan hände det något. Ju fler timmar dagen slukade desto mer stressad kände jag mig. Jag gjorde många saker samtidigt (rullade köttbullar, gjorde trattkantarellsås och hjälpte sonen att göra en nätbeställning) och jag blev alltmer onårbar (prata inte med mig nu, jag hör dig ändå inte) och glömsk. Jag glömde mitt eget personnummer! Jag klarar inte av stress. Jag ser den som ett monster som suger energi ur mig och gör mig till en oengagerad person. 

Kroppen och sinnen bad om nåd. Jag har lärt mig hur viktigt det är att lyssna på sin egen kropp så jag stannade upp, avslutade allt jag höll på med, gjorde mig en kopp te och andades. 

Andades tills min snurrande värld stannade. Sedan tog jag med Nosan på en promenad och lovade mig att ta ett bad när jag kommer hem.

Firefox vs Explorer

 

Jag har inte stickat en enda millimeter på min halsduk.

Jag har nämligen somnat och sovit så gott som hela kvällen. 

Nu är jag tillbaka vid datorn för att vänja mina ögon vid Firefox. Magnus har nämligen bytt webbläsaren och jag och foxen känner oss inte så bekanta med varandra än. Men jag blir irriterad på de små ändringarna som den nya webbläsaren har med sig. Jag är en vanemänniska.

Har någon av Er Firefox? Det sägs att den är bättre än Explorer men varför? Själv kan jag inte se någon förbättring alls.  

En sådan dag

Det är en sådan dag då man vill gräva ner sig i soffan och inte röra så mycket som på lilltån ens.

Dricka mycket te, äta kladdkaka och kanske, kanske sticka lite på sin halsduk. Om man orkar. Om händerna och hjärnan är med på noterna. Hur klarade jag av sådana dagar när barnen var små? När de krävde 239% uppmärksamhet? När jag jobbade långa dagar och timmarna räckte inte till allt och absolut inte till mig själv? Jag förstår faktiskt inte.

...och nu väntar soffan på mig...

 

Äntligen kan jag se dem!

Jag har sagt att jag är en duktig svampplockare. Det finns nog fläckar på min svampsol och de heter trattkantareller. Jag kan inte se dem. Även om jag ålar mig genom skogen. Till och med en sådan svampanalfabet som min Magnus hittar trattkantareller men jag kan stå mitt i dem och fråga: var är dem?

Varje höst ger jag mig ut i skogen för att hitta trattisar. Jag har liksom tänkt att jag inte är någon fullfjädrad svampplockare om jag inte kommer hem med trattkantareller. Jag kommer hem med alla tänkbara svampar men inga trattisar. Väldigt frustrerande.

Idag, på hundpromenaden, hittade jag massor med trattisar. Jag plockade och plockade och de tog aldrig slut. Eftersom jag inte räknade med någon svamplockning så hade jag ingen korg med mig. Jag fick plocka svamp i hundbajspåsen.

Äntligen kan jag se trattkantareller!

Livet vid köksbordet

De inre vingarna

En liten mygga landade på ett gult björklöv. Hon satt där hela fem långa minuter. För en människa som lever i 60 år är fem minuter ett litet ögonblick. Men för en mygga som lever bara en sommar är fem minuter lika länge som fem månader för oss människor. Så den här lilla myggan hade tillbringat en bra stund på björkövet.  

Till slut var det dags att lämna lövet och gå vidare i livet. Myggan kom fram till kanten, hoppade av lövet och började sin vandring. Det gick ganska bra för henne. Ändå fram tills... 

Tills hon stötte på ett hinder. En djup avgrund. Myggan ställde sig på kanten och tittade ner. Ojojoj, det där såg inte alls bra ut. Hon funderade på hur hon skulle lösa problemet. Hon funderade och funderade och funderade... Hon var så fokuserad på problemet att hon glömde att hon hade faktiskt ett par vingar.

Vi har också ett par vingar men våra vingar sitter mest på insidan av oss. Våra inre vingar är vävda av intuition och fantasi. Det glömmer vi så ofta.

Hon vet hur man gör

Jag känner mig liiiite stressad. Jag önskar att jag kunde ta livet med ett sådant lugn som Lucy gör. Hon är en mästare på att slappa. 

Fotoglädje

Idag har vi hämtat min kamera. Den har varit hos en kameradoktor och nu är den som pånyttfödd. Jag gick ut i rusket för att ta några bilder. Bara så där. Sikta och tryck. Inget mer. En ren fotoglädje.