The Bishops Arms

Och vad gör en mamma vars barn har åkt på sin långa resa? Ja, hon tvättar håret, borstar tänderna och besöker en pub. Hon beställer en halvtorr cider och konstaterar att de söta är absolut godare. Sedan kissar hon en del men hon har tur, kön till toaletten är inte så lång. Slutligen cyklar hon hem. Belåten bloggar hon om sitt vilda äventyr :)

BF? Nej tack!

Det där med barnfritt är grovt överskattat tycker jag just nu. Fyra timmar har gått sedan barnen åkte iväg och jag är redan rastlös. Vem ska jag skälla på nu? Vem ska jag vänta på tills sena nattimmar? Vem ska jag tjata på att plocka efter sig? Kom tillbaka barnen och gör mig lite mammig igen!

När barnen var yngre och åkte till sin far någon helg här och där då tänkte jag att jag skulle göra vuxna saker medan de var borta. Gå på bio eller städa utan att någon stökade till direkt efteråt. Kände jag mig riktigt vild då kunde jag planera att till och med ta en cider. Men mina barnfria helger slutade oftast med att jag sov. Sov och sov... Nu kan jag göra alla vuxna saker även när barnen är hemma. De är ju nästan vuxna själva. Begreppet egen tid har tappat sin glans helt enkelt. Kom, snälla ni, med några förslag på vad en riktig hönsmamma kan göra när hon har BF hemma!!!!!

På väg

Jag kramade dem extra hårt. Jag hörde mig säga gång på gång "var försiktiga". Jag krävde mail minst varannan dag. Att allt är bra. Där, i Amerika....

Röda skor

Jag har blivit modig. Vågad. Och galen, verkligen galen. Jag har köpt ett par röda skor. Röda! De lyser som juläpplen en kall decemberkväll. Jag är inte van vid att något hos mig lyser så starkt :)

Stilla On Line

Idag har jag provat något roligt. Slackline! När jag testar nya saker då känner jag att jag lever, att något händer i mitt liv. Det är kanske det som livet består av egentligen, upplevelser. Det sägs att man ska leva i nuet men om ens nu är tråkigt och deppigt? Fyllt med bekymmer? Om man känner sig ledsen och apatisk? Ska man leva då i nuet? Nu är bara ett andetag, en sekund av ens liv, en vindpust som försvinner lika fort som det har kommit. Men upplevelser, de varar länge. Med tiden förvandlas de till minnen som är trevliga att ha när tråkigheter tar över. Så istället för att lova sig själv att fokusera på nuet och ta vara på varje minut så kanske kan man lova sig att uppleva något nytt? Gå på en lina till ex?

Larver vs Humlen

Det är verkligen synd om min humle. En armé hungriga larver gör massor med hål i humlens vackra, stora blad. Det är en verkligen sorglig syn. Skakar man på humlen så regnar det gröna larver också. Så nu ser jag ingen annan utväg än att klippa ner min fina, stolta växt :(

I sagans skog...

Lite försvenskad

För 16 år sedan upplevde jag min allra första midsommar.

Utan att veta att det var midsommar promenerade jag i en park. En märklig syn uppenbarade sig för mig. Ett gäng människor hoppade runt en stång och gjorde märkliga rörelser. Jag gnuggade mig i ögonen och undrade var jag egentligen hade hamnat. Filminspelning? Dolda kameror? Mentalpatienter på utflykt?

Numera tycker jag att midsommar är magisk. Blommor, lekar, jordgubbar. Glädjen som sprider sig mellan människor. Svenskar (generellt sagt) är ett ganska skyggt folkslag. Men på midsommar spricker den fasaden och glädjen bara sprudlar. Och jag känner mig som en del av midsommar...

- Jag har nog blivit lite försvenskad - sa jag till Magnus medan alla sjöng Små grodorna.

Midsommarglädje

Allt vi gör

Jag tror starkt på att allt vi gör kommer tillbaka till oss; förr eller senare. Tankar, handlingar, ord. Det är som ett kretslopp där allt cirkulerar i en bestämd rikting. För några dagar sedan släppte jag en människa före mig i kassakön. Jag storhandlade och han höll i en liten brödlimpa. Igår var det en kvinna som gjorde samma sak för mig. Hon storhandlade och jag höll i två gullökar. Jag blev så paff när hon erbjöd mig sin plats vid kassan. Och lycklig. Ännu finns det empati på vår jord.

Idag har en bilist nästan kört på mig. Han struntade i att han korsade min väg; att jag, trots att jag cyklade, hade faktiskt företräde. Vi fick till och med ögonkontakt. Men han bara ökade farten, som om han absolut ville hinna före mig. Och det gjorde han i för sig. Det vore jättedumt av mig att slänga mig framför hans bil.

Men då tänkte jag på att allt vi gör...

Den hänsynslösheten som han har visat idag, den kommer tillbaka till honom. Det kommer att slå honom när han minst anar det. Jag tycker faktiskt synd om den korken.

Den långa vandringen

Jag och Magnus packade ner tältet, lite mat och sovsäckar och gav oss ut på en liten vandring. Vädret var ju strålande. Allt liksom ropade efter oss. Vi var på väg. Natten i tältet var kall, jag frös nästan hela tiden. Min sovsäck från Biltema klarar tydligen inte +7 grader. Saknaden av mina fluffiga kuddar var mer än påtaglig. Och liggunderlaget kunde lika gärna vara av sten, så mjukt var det.

Jag försökte tänka positivt. Där utanför hörde jag fåglarna sjunga de första morgonvisorna. Det var ju härligt. Egentligen. När man tänker lite efter.

Men det går nog inte att tvinga sig till positivt tänkande. Fågeljävlar gjorde ju svårare för mig att sova!!! För att inte tala om den insekten som bet mig i kinden och bedövade hela ansiktet på köpet. Jag intalade mig att det var en elak myra. För om det var en spindel då måste jag fly. Jag räknade timmar till soluppgången. För då skulle tältet förvandlas till bastu. Men tältet blev aldrig någon bastu. Om vi hade slagit upp det ca 1 m till höger då skulle vi pricka rätt. Men solen räckte aldrig till den platsen där vi sov.

På morgonen insåg jag att jag inte var någon friluftsmänniska. Jag grät för det gjorde så ont att upptäcka det. I 38 år gjore jag allt för att bli det men mitt innersta väsen är inte skapat för att frilufta. När man försöker tvinga det till ett sådant liv så blir det helt fel. Då sticker myggen mer än vanligt och liggunderlaget blir hårdare än annars. Så för min del var det ingen liten vandring egentligen. Det var en insiktsfull resa som jag har gjort.

Blomstertider

Efter regnet

Idag har det regnat hos oss. Det har sina fördelar. Efter regnet kan man dra på sig sina gummistövlar, ge sig ut och fotografera alla fina regndroppar. Det finns inget dåligt väder, sägs det :)

Vi, föräldrar

Att vara förälder är ett tufft jobb. Ibland går det som på räls (oftast när ens barn sover sött) men för det mesta får man slita hårt. Jag har dragit in dotterns barnbidrag och det har jag haft tunga skäl till. Men då får jag dagligen svara på hennes fråga: När får jag MITT barnbidrag tillbaka? Men tösen min, det är inte ditt, det är ju mina pengar. Jag brukar förvandlas till en hemsk moder när jag inte fattar att som roligast har man efter midnatt. Då ska man vara på torget och inte hemma. Alla förklaringar att stan är farligast då och 15-åriga tjejer har inget att göra där efter midnatt gör situationen bara värre. Det är nog att bita ihop och vänta ut alla frigörelseförsök och hormonkrig. Och be till högre makter om lite mammapower!

Skatmamman verkar också ha fullt upp med sitt skrikande tonårsbarn :)

Stora fynddagen

Mitt hjärta slår volter av glädje. Äntligen har jag hittat det jag har letat efter i åratal. En fårskinnsfäll till Nosan. Hon älskar allt som är fluffigt. Om vi är på besök hos någon och denne äger en fäll, en ryamatta eller något annat med lite fluff i då lägger Nosan beslag på det direkt. Hon har blivit en äldre dam nu som får ont i sina leder. Hon förtjänar lite lyx på sin madrass. Ett nytt fårskinn kostar alldeles för mycket, tyvärr, så jag har tittat efter begagnade istället. De jag brukade hitta var alltid alldeles för toviga, slitna och rent av snuskiga.

Idag är dock min lyckodag. På loppisen har jag nämligen hittat en alldeles fräsch fårskinnsfäll för 20 kr! Jag har hoppat av glädje och blev extremt kissnödig på köpet. Men äsch, vår älskade bullmastiff är värd det.

Magnus har hittat ett riktigt retrotält för 50 kr. Sara ska på ett läger och behöver ett tält. Det får gärna vara stort för om det regnar då sitter man ju inne och de moderna tälten som vi har är rätt så små. Ett helt gäng ungdomar får inte plats i ett sådant litet tält. Magnus och Sara har slagit upp tältet på vår uteplats för att kolla fyndet. Det luktar min barndom där inne. Jag är uppvuxen i sådana tält ju! Kära nån vad lyrisk jag känner mig just nu.

Noomi

Idag har jag hälsat på Noomi i hennes nya blåa hus. Vi pratade om hur det är att vara en egen företagare. För Noomi är det, hon driver Inspirerad. Men hon stämmer inte alls med den bilden av egen företagare som man kan lätt få när man läser alla starta eget - böcker. Jag är ju rätt så påläst när det gäller den typen av litteratur. Nästan alla böcker börjar med att fråga sina läsare om de verkligen passar för att driva ett företag. Eget företagande framställs som en evig jakt och kamp. Och så är det säkert i många fall. Men inte i Noomis. Hon är verkligen en lycklig företagare som bevisar att man inte behöver armbågar, klor och fula knep för att uppnå sina mål.

USA

Jag har hämtat barnens pass. De ska åka, tillsammans med sin far, till USA. En resa de har pratat länge om. Jag vill glädja mig åt deras lycka men jag kan inte. Jag är för rädd. Jag har sett för många amerikanska filmer antar jag. För mig är Amerika ett land där bomber exploderar i samma fart som finnar i ansiktet på en tonåring. Vapen är en del av amerikanernas vardagliga outfits. Butiksrån och knivmord sker oftare än toalettbesök för den diarredrabbade. Och kokain sniffar man till frukost. Kanske är det fördomar i samma klass som att det går isbjörnar på våra svenska gator. Jag vet. Men det hjälper inte. Jag är rädd i alla fall. Varför kan de inte nöja sig med en hederlig stugsemester i Sverige?

Naturlig healing

En underbar dag för en pulshöjande långpromenad. Det kommer att låta patetiskt eller åtminstone flummigt men när jag går då fylls jag av en oförklarlig kärlek. Till mig själv, till träden och jorden. Jag känner mig... hur ska jag förklara det... harmonisk. Hel. Ren. Stark.

Besök i himlen

Jag somnade på soffan. Jag drömde att vi köpte ett hus. En kompis till oss inredde det åt oss, i inflyttningspresent. Hon gjorde allt så vackert. Jag tror att jag, mitt i drömmen, upplevde nirvana. Men sedan vaknade jag. Bland våra gamla, välbekanta möbler och ting. Det var ett hårt uppvaknande. Det gjorde ont att inse att allt var bara en dröm.

- Men jag gillar våra saker - sa Magnus efter att jag berättade om vårt vackra hus.

- Har man en gång varit i himlen då vill man inte ner till jorden igen!

Tidigt på morgonen