Jag och Magnus packade ner tältet, lite mat och sovsäckar och gav oss ut på en liten vandring. Vädret var ju strålande. Allt liksom ropade efter oss. Vi var på väg. Natten i tältet var kall, jag frös nästan hela tiden. Min sovsäck från Biltema klarar tydligen inte +7 grader. Saknaden av mina fluffiga kuddar var mer än påtaglig. Och liggunderlaget kunde lika gärna vara av sten, så mjukt var det.
Jag försökte tänka positivt. Där utanför hörde jag fåglarna sjunga de första morgonvisorna. Det var ju härligt. Egentligen. När man tänker lite efter.
Men det går nog inte att tvinga sig till positivt tänkande. Fågeljävlar gjorde ju svårare för mig att sova!!! För att inte tala om den insekten som bet mig i kinden och bedövade hela ansiktet på köpet. Jag intalade mig att det var en elak myra. För om det var en spindel då måste jag fly. Jag räknade timmar till soluppgången. För då skulle tältet förvandlas till bastu. Men tältet blev aldrig någon bastu. Om vi hade slagit upp det ca 1 m till höger då skulle vi pricka rätt. Men solen räckte aldrig till den platsen där vi sov.
På morgonen insåg jag att jag inte var någon friluftsmänniska. Jag grät för det gjorde så ont att upptäcka det. I 38 år gjore jag allt för att bli det men mitt innersta väsen är inte skapat för att frilufta. När man försöker tvinga det till ett sådant liv så blir det helt fel. Då sticker myggen mer än vanligt och liggunderlaget blir hårdare än annars. Så för min del var det ingen liten vandring egentligen. Det var en insiktsfull resa som jag har gjort.
3 kommentarer:
Dina ord får mig att inse varför jag aldrig tyckt om att tälta//Kram
viktig insikt. precis samma här - jag är ingen frilufts- utan en ytterst bekväm människa! och det är bäst att anpassa verkligheten efter det...
Haha, förstår precis! Jag är inte heller nån friluftsmänniska.
Men två tips: öronproppar och ett uppblåsbart, mjukt liggunderlag. Och campinglivet blir genast lättare!
Kram,
Lady S
Skicka en kommentar