Nosan, den 50kg tunga, blodtörstiga skräckinjagande bullmastiffen är rädd för min djembe. Magnus har fått för sig att han vill spela och tog fram trumman. Då fick Nosan fnatt. På avstånd skällde hon på trumman och ville inte komma fram och bekanta sig med monstret. I många minuter fick Magnus locka henne till att sniffa lite på trumman. Först när Magnus stoppade trumman i fodralet blev Nosan ivrig och modig. Det är nog getskinnet som sitter på trumman som får Nosan att vara misstänksam.
En gång blev hon rädd för en golvkudde som M&D hade med sig från Egypten. Länge undrade vi vad hon var rädd för tills vi kom fram att det måste varit kudden som var sydd i kamelskinn. Men det märkligaste var när jag stekte halloumi. Då blev hunden ifrån sig igen, lyfte på nosen och sprang fram och tillbaka med svansen mellan benen. Man kan undra vad som rör sig i hennes huvud ibland.
5 kommentarer:
Så himla fin hund du har! Och mycket rolig. Det är det bästa när de har såna här saker för sig! Det gör som att de blir ännu mer Personer. Ha en fin söndag.
Får mig att tänka på min katt Moses som jag hade när jag var barn, den blev som tokig när min mamma la' sig ner med sitt lockiga ljusa hår på golvet, hoppade runt hennes huvud alldeles vild, men rörde henne inte...
Jag hade bla stekt halloumi till vår tapasbricka igår, vet inte om det egentligen hör dit, men vi blandade bara en massa salt och gott! Men jissus vad jag var törtsig igår kväll...
Haha ja djur kan vara lite småtokiga ibland. Bullmastiffer är riktigt fina. Brorsan har en mastiffvalp hemma som växer så det knakar. Kram Sandra
Så rart! En kompis hund är väldigt intresserad av min mans tablas, samma sak där - nämligen getskinnet! Det är nog en speciell doft!
Jag brukar också steka klart kotletter i ugnen, de blir mkt saftigare då. För urk för torra kotletter...
Bullmastiffer är verkligen en skön ras. Och det stämmer som Kafferepet skriver, alla dessa små underliga saker gör våra husdjur till stora personligheter som blire mera personer än djur.
Tack för att Ni tittade in, både mina gamla bloggkompisar och de alldeles nya.
Skicka en kommentar