söndag 30 november 2008

Första advent



Välkommen i mitt kök.

Idag har adventljusstaken kommit fram. Min son gjorde den i träslöjden för några år sedan. "Den är lite sned" sa han när jag ställde den i köksfönstret. Ja, den är faktiskt ganska mycket sned ska ni veta men jag vill inte ha någon annan stake.

För några veckor sedan ville jag överpynta mitt hem men den viljan har svalnat. Jag vill fortfarande ha det så där vintermysigt hemma hos mig men jag vill inte att det ska skrika jul så mycket. Igår plockade jag lite gamla kvistar, eklöv, frökapslar, kottar, nypon och vintergrönt ute i skogen. Tänk, naturen bjuder på det juligaste man kan få. Det är bara att tacka och ta emot!





PS. Soffy och Birgitta frågade efter brödreceptet. Det kommer inom kort, jag lovar!

fredag 28 november 2008

Surdegsbröd



Jag är uppvuxen med bröd bakat på surdeg.

Ett bröd som är befriat från den onödiga sötman. Ett bröd med syrlig smak och något kompakt konsistens. Världens bästa bröd med andra ord. Ett sådant bröd har jag bakat idag.

torsdag 27 november 2008

Och vad önskar jag mig?


Foto: Jan Fleischmann

Det är dags att skriva önskelistor till tomten.

Högst uppe på min önskelista står Svalbard. För några år sedan mötte jag Ola Skinnarmo på Turmässan i Göteborg. Han berättade om sin expedition till Svalbard och jag blev såld. Det var väldigt nära att jag betalade 30 000 kr för att få åka dit då. Det som bromsade mig var inte pengar (eller brist på dem) utan faktum att jag var ensamstående med två små barn utan en minsta möjlighet att kunna lämna dem för resans skull. Jag bestämde mig för att vänta ett tag. I år satte jag en tydlig gräns för hur länge jag tänker vänta. Om fyra år fyller jag 40 och då ska jag ge mig själv Svalbard i present.

Varför just Svalbard? Jag vet inte... Jag vill bara dit. Jag vill få möjligheten att uppleva den storslagna naturen innan den försvinner från oss för gott. Jag vill fylla mitt liv med upplevelser som jag kan njuta av i många år framåt. Att få åka till Svalbard är en sådan. Tror jag.

onsdag 26 november 2008

Kraftvisa



I ögonvrån såg jag eldflammor.

Jag vände huvudet mot fönstret och en otrolig syn uppenbarade sig för mig: en brinnande himmel. Med kameran i handen och bara sockor på fötterna* sprang jag ut. Himlen brann bara i ett par minuter, det fanns ingen tid för att ta på sig några skor.

I vanliga fall är kraftledningar ett trist inslag i landskapet. Men inte ikväll...


* För att undvika några missförstånd måste jag tillägga att förutom sockor hade jag på mig även en tröja samt en kjol.

tisdag 25 november 2008

Konsten att övervintra

Det blåser isiga vindar nu...




Cyklarna drömmer om sommarvarma skogstigar...




Humlen tar vara på snöflingorna och gör dem till små söta mössor...




Katten letar upp varma platser och försöker göra det bästa av situationen...




Och jag? Jag löser korsord, dricker te och lyssnar på Christy Moore...


måndag 24 november 2008

Kärlek



Det har varit väldigt omtumlande dagar för oss. Dawid fick gå igenom ytterligare en operation p.g.a. en blödning. Vi fick stanna några dagar till på sjukhuset. Jag är väldigt tacksam för att nuförtiden får man vara med hela tiden på avdelningen. Trots att min son är på snudd till vuxen tyckte han att det var skönt att ha sin mamma där. Nu är vi hemma igen och han mår bra.

När sådana där allvarliga saker händer då öppnas det dörrar till en djupare värld. Man börjar fråga sig om vad som är meningen med livet, vad som är viktigt och mindre viktigt. Kärlek! Kärlek är viktigast. Jag vet, det låter ju patetiskt, banalt och urtvättat. Men att älska och bli älskad är nog den stora missionen som vi har här på jorden. När jag höll Dawid i handen och lyssnade till hans andetag då kändes det som om kärleken bokstavligen bubblade inom mig.

Nu, när kylan biter sig fast i våra kläder då behövs det mycket mycket kärlek, värme och omtanke. Det önskar jag er alla!

tisdag 18 november 2008

Operation



I söndags opererades min son. Klockan 13 åkte vi till akuten, klockan 15 låg han på operationsbordet. Det tempot chockade honom för han trodde att vi skulle få lite medicin med oss hem. Istället stack de nålar i honom och pratade om narkos. Min stora, tappra lilla Dawid...

Något märkligt hände inuti mig. Någonstans under mitt hjärta hittade jag ett par vingar som jag sträckte över mig och Dawid. Jag skapade en liten värld åt oss och stängde ute allt annat. Nu är Dawid hemma igen, han mår relativt bra och vi försöker återgå till det normala livet.

lördag 15 november 2008

Julabstinens



Jag har varit sugen på juligheter. Efter frukosten cyklade jag till stan för att bli så där julmanisk som man ibland kan bli. Men jag kan inte påstå att julen har hittat till vår lilla stad. Väldigt sparsam julskyltning... Vilken synd för jag var inställd på att tokjulshoppa. Min räddning blev Åhlens...



Där köpte jag några julgranskulor. Ju mer krimskrams på årets gran desto bättre. Oh, jag vill ha mycket jul. Tyvärr så får inte mycket jul plats i vår lilla trånga bostad. Jag ska dock göra mitt bästa för att förvandla hemmet till en tomteverkstad. För i år är jag verkligen wild and crazy.



I ett gatuhörn ropade den här affischen på mig! Jul i Folkton med bland annat Sofia Karlsson. Jag sprang hem och bokade biljetter. Festligt, festligt...

torsdag 13 november 2008

Hjälten på granngården

Tvärs över min gata växer det täta slånbärsbuskar. När buskarna har tappat sina löv så händer det något märkligt. Varje vinter växer det nämligen äpplen på buskarna.

Mutation må man tro?

Genmanipulation?

Nej.

De växande äpplen är inget annat än vanlig mänsklig empati som börjar bli alltmer ovanlig i våra råa tider. Någon av mina grannar hänger äpplen på buskarna för att hjälpa rådjuren och fåglarna att klara av vinter.

Att bry sig om andra, oavsett om det är människor eller djur, är en av de finaste egenskaper en människa kan besitta. Sådant griper hårt om mitt hjärta och i mina ögon blir grannen till en hjälte.

onsdag 12 november 2008

Krystvärk



Man kan lätt tro att i all glömska så har jag glömt bloggen. Det har jag inte gjort.

Jag brukar sitta här och läsa alla Era roliga/inspirerande/tankeväckande inlägg men själv kan jag knappt skriva några vettiga ord. Vissa kvällar har jag försökt att krysta fram något inlägg men ojdå... Ni vet hur det är med krystade texter.

Jag är framtidens mest krystande skribent. Amen.

fredag 7 november 2008

Dagen D

Ja.

Dagen med stora D var igår och så typiskt mig att vänta på den och sedan glömma bort. Igår firade min blogg tre år. Grattis bloggen!

Jag har blivit väldigt glömsk. Jag har till ex glömt att jag hade utvecklingssamtal hos min dotter i måndags. När jag kom på det så fick jag enorm hjärtklappning. Som tur är så har hennes mentor varit sjuk hela veckan.

Jag har glömt att skicka tillbaka dotterns skolfoton. De brukar komma hem och sedan har man ett par veckor på sig att skicka dem tillbaks. Jag köper aldrig skolbilder. Men i år fick jag hosta upp 400 kr för att jag hade glömt. Det är dyrt att ha en stressad hjärna.

Jag har säkert glömt något mer men jag minns inte vad...

Diamanter i gräsmattan



Mina grannar måste undra om jag verkligen är som man ska. Jag skulle undra det om jag träffade mig själv. Jag har tillbringat morgonen ålande i vår gegiga gräsmatta. Men jag kunde inte låta bli. Uppifrån ser gräsmattan ut som den brukar göra i november. Halvruttet, blött gräs, bruna skrynkliga löv här och där... Men när man lägger sig ner och tittar i motsol då händer det saker. Det är som att kliva i en annan dimension. Vattendroppar ser ut som diamanter, kvardröjande frost bildar sagolika formationer och speglar av ljuset.

När jag reste mig upp så hade jag leran på hakan, på tröjan och hela undersidan av kameran var jättelerig. Fast det gör inget för det är inte varje dag man får bada i diamanter.


onsdag 5 november 2008

Motgångar

Idag har jag haft en sådan dag då allt har blivit väldigt knasigt.

Egentligen började olyckans olycka redan igår när jag äntligen fick möjlighet att fota en kameravan och otroligt vacker modell, i en studio och med studioblixtar. Eftersom jag fotar mest sniglar och blad så måste ni bara förstå hur stort det kändes för mig.

Jag packade ner kameran, reservbatterier samt extra minneskort och åkte till studion. Min fotokompis presenterade studioblixtar för mig. Jag satte synksladden in i en liten mojäng som man sätter på tillbehörsskon /PC-adapter/, modellen serverade sitt vackra leende, jag fokuserade och... det hände precis ingenting. Vi bytte till en annan adapter, vi testade med en annan kamera och något hemskt uppenbarade sig för mig. Felet ligger i min kära Pentax.
Hela dagen har jag försökt att finna någon förklaring till varför studioblixten inte reagerar på min kamera...

Men ni vet väl att olyckor vandrar sällan ensamma? Och absolut inte mina olyckor...

Jag har beställt några julkort med mina bilder som motiv hos ett fotolabb. I mina vilda fantasier föreställde jag mig julkort som tja... julkort. Men mina julkort har blivit levererade på ett vanligt fotopapper med dess logga på baksidan. Släng Er i väggen julkorten! Jag som hade tänkt sälja mina julkort på en julmarknad...

tisdag 4 november 2008

Ärliga veckan



För några dagar sedan skrev jag om konsten att vara ärlig mot sig själv. Någon dag senare snubblade jag över en artikel om Kierkegaard. Den kom som på beställning, som bekräftelse på mina egna tankar och funderingar. Eller snarare sagt som bränsle för tankarna!

"Kierkegaards filosofi går ut på att man ska hitta sin egen mening med livet och lyssna efter vad man själv känner och tycker i stället för att stelna i en form"

Och idag... Idag har jag varit extremt ärlig, så ärlig att tårarna rann på mig. Jag har levt med en lögn halva mitt liv. Det började för ganska många år sedan då jag utbildade mig till Pedagog. Redan under min första praktik på en förskola kände jag att fy fasen, det är inte jag. Jag ville avbryta utbildningen. Det berättade jag för min handledare samt min lärare och båda två tyckte att var naturligt att känna så här! Att jag hade så bra kontakt med barnen och att jag var allmänt så duktig, hade enorm kapacitet. Istället för att lyssna på mig själv, lyssnade jag på dem. Jag fullföljde utbildningen, fick en fast tjänst på en förskola och jobbade där i ganska många år. Under de åren mådde jag fruktansvärt. Jag fick anstränga mig för att låtsas att jag trivdes med jobbet när jag i själva verket fick feber av att bara titta på barn. Det gick så långt att jag började avsky barn men sådant ska man inte säga högt. Det är tabubelagt i vårt samhälle. En människa, framför allt en kvinna, förväntas älska dessa små liv annars är hon, tfi, en häxa.

Situationen blev ohållbar och jag tog friår för att reda ut den och fly mitt obehagliga arbete. När friåret tog slut så sa jag upp mig och lovade mig själv att aldrig mer jobba med barn. Eftersom jag hade sagt upp mig då blev jag så klart arbetslös och tvungen att söka nytt jobb. Men det enda jag kan göra är faktiskt att pedagoga. Arbetsförmedelingen tyckte det också och jag blev tvungen att söka den ena tjänsten efter den andra.

Idag har jag varit på ett möte med Arbetsförmedlingen. Jag gick dit med en isklump i magen. Jag var så rädd för att min handläggare skulle visa några översittarfasoner, gnälla på mig att jag inte har sökt tillräckligt många tjänster. Men inget att detta hade hänt. Någonstans under mötet, med skam på kinderna, berättade jag om hur jag avskyr att arbeta med barn. Och vet ni vad han sa? Att det var synd att jag inte sa det tidigare för då skulle han låta bli att skicka lediga tjänster till mig. Jag började lipa och han kom med näsdukar.

Nu behöver jag inte låtsas längre om hur mycket jag tycker om att jobba med barn. Nu har jag sagt det, nu kan jag andas ut. Ärligheten är ibland så smärtsam men ack så befriande. Att gå med saker undanstoppade någonstans i själen är väldigt utplånande. Det är ett stort steg för mig men jag hoppas att det är början på något positivt i mitt liv.

Min familj



Egentligen bör jag göra Något Helt Annat men eftersom Något Helt Annat är oerhört tråkigt så "leker" jag med min familj. Till hjälp har jag VistaPrint.

söndag 2 november 2008

November



Först och främst: tack!

Tack till Er alla som besöker min blogg och lämnar så rara kommentarer. Jag blir faktiskt väldigt tagen av faktum att någon tar sin tid för att läsa det jag har skrivit. Det känns underbart, jag får vingar och känner mig som ett litet dunfjäder.

Hos den väldigt trevliga Lady Stalker har jag hittat en liten utmaning som går ut på att berätta sju knasiga saker om sig själv. Jag hade dock haft ett svagt minne av att jag har gjort det någon gång tidigare. Jag började leta febrilt i bloggen och visst! Jag har redan skrivit om några av mina myskoegenskaper i det här inlägget.

***

- Jag vill ha snö - suckade min dotter djupt

- Och jag vill ha sommar och sol - Magnus suckade ännu djupare

- Men det har vi redan haft! - svarade dottern

***


Något har hänt med mig i år. Jag har slutat hata vinter. Varje år har jag varit rädd för november, den längsta, mörkaste, slaskigaste månaden. Det är någonstans i början av november som vintern brukar uppenbara sig för mig. Långa månader av längtan till varmare dagar. Men i år känner jag inte något alls av den rädslan. November kommer och november ska gå. Likasom december och alla andra månader. Timmar, dagar, veckor... Allt rullar i precis samma ordning som det alltid har gjort. Det finns ingen anledning att frukta november. Den kommer ju att ta slut. Och börja igen...