Och ibland...

Ibland vill jag vrida klockan tillbaka...

Till tider då mina barn sprang runt mina ben och jag var deras allt.

Till tider då jag var så exalterad, då allt var allt eller inget. Inga genvägar.

Till tider då jag trodde att allt var statiskt.

Så var det och så skulle det förbli.

Men så har framtiden hunnit ikapp mig och lärt mig att allt förändras.

Att barn växer och blir vuxna. Att det trasiga hjärtat läker.

Att även ärr kan göra ont. Att livet kan ändra sin riktning när man minst anar det.

Och att inget, abolut inget är statiskt.

Knasigheter

Ack, jag vet inte var jag ska börja. Den här torsdagen har bjudit på så många knasigheter att det är nästan lite löjligt. Knasigheten nummer ett inträffade utanför Hemköp där jag och Sara skulle träffas. Men ingen Sara dök upp och jag började känna en viss irritation. Så jag ringde upp henne. Hon påstod att hon var utanför Hemköp. Som avtalat. Ni som har varit utanför Hemköp i Gallerian vet att det inte går att missa varandra där. Men det gjorde vi. För vi stod på varsin sida av en pelare. Av alla platser. Jisses. Det gick inte lång tid innan det var dags för nästa knasighet. Den här gången strax före föräldramötet i Saras skola. Jag rusade in i sista stunden och gick fram till Lisas pappa. Honom har jag pratat med på telefon och Sara och Lisa är typ bästisar. Men jag har aldrig träffat pappan så jag tyckte att det var på tiden.

- Hej, jag heter Anna Stilla och jag är mamma till Sara.

- Hej.

Jag räckte fram min hand, log brett och väntade på en reaktion. Men pappan bara stirrade på mig och väntade nog på fortsättningen.

- Ja, för du är väl pappa till Lisa.

- Nej, min son heter Kalle. 

Very, very pinsam situation.

Sedan fick vi titta på ungdomarnas dansuppvisning. Vi fick lite information om vad som gäller när man går det estetiska programmet och så... ja, just det. Sedan sabbade jag skolans nätverk.

För så fort jag klistrade mig vid skolans dator då pajade den.

Suck.

Tornado

Inatt drömde jag om att jag och barnen befann oss i ett höghus och runt omkring oss härjade tornado. Jag var väldigt kluven ifall vi skulle gömma oss under några sängar eller låta bli att gömma oss alls. Väckarklockan ringde när vi var mitt i tornados öga. På något sätt gillar jag när jag drömmer sådana orealistiska drömmar. När jag får uppleva saker som jag, i vaket tillståd, absolut vill inte uppleva. Det där med drömmar fascinerar mig. Som allt annat som jag inte kan sätta fingret på. För hur vet min hjärna hur det är att uppleva ett tornado? Hur kan jag få till ett helt händelseförlopp utan att ens varit i närheten av det? Någonsin. Det måste ha varit alla dessa motvindar som jag har cyklat i på sistone som har inspirerat hjärnan till dessa drömmar.

I någon inspirationsbok för framtida författare läste jag en gång att man ska låta bli att skriva om drömmar. För det är tydligen inte alls intressant. Såvida man inte skriver en bok om drömtydning. Det är nog sant för andras detaljerade blogginlägg om deras nattliga äventyr finner jag mindre roliga. Hellre läser jag om deras dagdrömmar. Så det måste vara likadant för er som besöker min blogg. Men eftersom min blogg är även min personliga dagbok så får ni stå ut ibland med mina knasiga drömmar.

Bromba

Det var på högstadiet. Några lustigkurrar hittade på ett öknamn till mig. Bromba. Bromba är en tecknad kändis i Polen, skapad av den polska regissören och författaren Maciej Wojtyszko. Själva namnet Bromba betyder egentligen ingenting. Lustigkurrarna såg väl en likhet mellan Brombas och mitt ansikte, med den enorma näsan snyggt placerad i mitten. I början var jag ledsen när folk kallade mig Bromba men med tiden växte jag ihop med namnet. Till och med mina närmaste kompisar kallade mig Bromba. Idag, när jag tittar på Bromba-bilder, då ser jag klart och tydligt att jag är just Bromba. Vilken profetia!

***

För övrigt är jag väldigt trött och seg idag. Jag har inte tänkt mer än att jag är hungrig. Eller att jag måste på toa. Eller att jisses, vilken motvind, vad skulle den vara bra för? Kameran har också fått vila sig... Snart är det fredag, jag slutar tidigt och då ska jag hitta på något trevligt. Hoppas jag.  

En andra chans

Dagen var fortfarande väldigt ung. Solen hade inte ens börjat lysa upp horisontlinjen. Dynamon gav ifrån sig ett surrande ljud men för övrigt var det tyst. Jag cyklade till jobbet helt insjunken i mina egna tankar. Plötsligt brakade det i skogsdungen vid cykelvägen och en enorm älg galopperade ut. Rakt framför näsan på mig. Tre meter, mer var det inte mellan oss. Om den där älgen hade bestämt sig för att galoppera ut ett andetag senare då skulle jag inte sitta här och skriva. För antagligen skulle jag vara död. Eller väldigt skadad, i bästa fall. 

Men jag sitter här och skriver. Fortfarande lite chockad över det ytterst oväntade mötet med älgen men någonstans bakom chocken gror en tanke. En tanke som får mig att sväva. Kära nån, idag har jag fått en andra chans. Att leva...  

Art of the streets

Jag har sett fram emot att besöka festivalen. Jag har varit laddad som 17 inför Livegraff (öppen graffitivägg) samt Stickgraffiti. Inte för att jag ville spraya eller sticka utan för att jag ville fotografera. Jag föreställde mig ett multum glada och kreativa ungdomar. Ack, vad jag ville insupa stämningen. När jag och Magnus kom till festivalområdet då var det helt dött. Det pågick någon tävling i att teckna och två kulturtanter satte upp en gipsvägg. Jag trodde att just den väggen var till Livegraff. När ingenting hände så gick Magnus fram till arrangörerna och undrade. Den öppna grafittiväggen blev inställd. Arrangörerna ville ställa ut en buss som ungdomarna skulle få måla på men kommunen samt polisen sa nej till det. Gipsväggen var till en workshop som skulle börja om ett par timmar. Jag kände mig helt snodd på konfekten ska ni veta. Stickgraffitin då? Två kvinnor som satt och stickade i ett rum. Ingen skyltning, inget info, ingenting.

Besviken som jag var så letade jag efter annan gatukonst...

Störningar

Min bodylotion verkade ovanligt tjock och trög imorse. Men jag smorde på tills en av mina hjärnceller piggnade till. Kära nån, jag kletade min kropp med hårschampo. Då var det bara att skölja bort det och börja om hela proceduren. När jag var klar då gick jag, i sällskap av den pigga hjärncellen, till köket för att göra oss en kopp te. En blick på klockan räckte till att skapa kaos. Hjärncellen fick panik som var svår att få stopp på. För klockan var ju tjugo över åtta och plötsligt hade jag väldigt bråttom till mitt värdpass på Friskis.

- Ska du åka? Redan? - undrade Magnus som åt sin frukost i lugn och ro medan han tittade på tv.

- Ja, klockan är 8.20!!!

Magnus blev förvånad för tv visade klart och tydligt att klockan var 8.08.

- Men på sportklockan är det ju 8.20 - flåsade jag medan jag packade ryggsäcken.

- Vilken sportklocka???

- Aaa, jag menar köksklockan. 

Har man sådana beteendestörningar då kan man vara säker på att man är ofantligt trött. Den här tröttheten har följt mig hela dagen, även om jag inte har tagit fel på fler saker. Inte vad jag är medveten om i alla fall. Imorgon är det en ordentlig vilodag som gäller. Den pigga hjärncellen nickar instämmande. 

Mitt håriga problem

Julafton 2003. Jag hade svart, kort hår. Nu har jag min egen färg, d. v. s en väldigt obestämd nyans. Dessutom slutar håret under skulderbladen. I månader har jag funderat på att klippa mig. Jag vill ha förändring. Och förenkling. Långt, tjockt hår är krävande. Det kan ta timmar innan det blir torrt, det trasslar sig ihop och jag trasslar mig i det om nätterna. Varje morgon, när jag borstar håret, då är jag på gränsen till ett nervsammanbrott. Vissa dagar springer jag iväg till frisören, i alla fall nästan. Andra dagar är jag tacksam för att jag inte har gjort det. För långt, tjockt hår är ju vackert. Trots allt. När det är långt till lönen då tänker jag bestämt att så fort pengarna kommer då ska jag, banne mig, klippa det långa, besvärliga håret. Men när lönen finns på kontot, då velar jag. Ska jag? Ska jag? Ska jag? Hmm, ja, kanske, jag vet inte. Tänk om jag ångrar det, hm, ja... Och så håller jag på i slutet av varje månad ska ni veta. Vilka bekymmer jag har, va? Ser ni förresten Saras lugg? Hon klippte den själv, till min stora fasa.

Fokus

Den här arbetsveckan har försvunnit i ett nafs. Nyligen var det ju måndag och jag släpade benen efter mig till jobbet. Nu är det torsdag och då betyder det att imorgon är det fredag. Relativt logiskt. Den här fredagen har jag dock ängslat mig lite för. För det är inte vilken fredag som helst utan en sådan då jag slutar jobba sent på kvällen. Kan ni tänka er känslan när alla andra stämplar ut och jag har några timmar kvar att avverka? På en fredag? Surt. Men... det finns alltid ett men. Eller två sidor av samma mynt. En arbetsdag som slutar på kvällen innebär ju en sovmorgon. Tre extra timmar i sängen! Istället för att tänka på det där med kvällen försöker jag föreställa mig hur skönt det kommer att bli att få sova ut. Att fokusera på det positiva är dock väldigt krävande och gör mig snurrig och trött. Sådant skriver dem inte om i självhjälpsböcker...

Höstskogen

Idag slapp jag cykla hem från jobbet. Min familj överraskade mig och hämtade mig med bilen. Bara det lilla har gjort att orken har räckt lite längre än den brukar göra. Jag har haft så pass mycket ork kvar att jag har dragit på mig gummistövlarna och försvunnit i skogen. Den doftar så fint så här årstid. Jag blir alldeles lugn och harmonisk av höstskogen.

Tjejen med kryckor

- Sara och Magnus är på akuten - meddelade sonen när jag kom hem. Sedan följde en väldigt invecklad historia om vad som hade hänt. Sonen avslutade berättelsen med att han egentligen inte visste så mycket. Tonåringar, säger jag bara. Jag ringde upp Sara och fick veta att hon skadade sig på danslektionen. Hon kunde inte röra på höften och det gjorde ont. Magnus hämtade henne på skolan. Han fick bära henne ner för alla trappor och köra raka vägen till akuten. Sara fick muskelbristning i höftböjaren. Nu går hon runt med kryckor. Och med ett leende, trots allt.

Tuffa dagar

Imorse, när jag cyklade till jobbet, då var det kolsvart. Jag hade cykellysen på. Det var länge sedan sist. När lönen kommer då ska jag köpa en reflexväst. Annars lär jag bli överkörd av någon ouppmärksam bilist som tror att han är ensam på vägarna så här dags. Jag cyklade i regnet och tänkte på hösten. Jag tänkte på hur jag vill ha det för att kunna njuta av den. Det är lätt hänt att man blir sur och bitter för det regnar, blåser och har sig. Eller... så kanske är det inte för alla men jag kan lätt falla i melankoli och dysterhet. Därför måste jag hitta ljusa punkter i min höstliga tillvaro. Här är några saker som jag vill uppleva under hösten:

• Testa så många olika träningspass som mitt arbetsschema tillåter mig. Gärna kundaliniyoga, core, simning och Tai Chi.
• Sitta i bubbelpoolen och bara slappna av.
• Bjuda mig själv på en ansiktsbehandling.
• Hälsa på Elin, för det var väldigt länge sedan vi träffades och jag saknar henne.
• Tvinga boknörden Viktoria att spela Rappakalja med mig för jag är sugen på att ljuga lite. Dessutom har Viktoria ett sådant härligt sätt att vara...
• Gå ut på krogen med Magnus och dansa tills jag svimmar.

Nu, när jag har skrivit ner mina önskningar, så verkar höstrusket inte alls lika hotfullt som det gjorde imorse.

Danspasset

Imorse vaknade jag med träningsvärk i hela bålen. Jag trodde faktiskt inte att det skulle drabba mig men det är mycket jag inte tror och sedan får jag ta tillbaka allt. Men oj, oj, oj, jag som skulle senare på dagen på ett danspass till Friskis. Hur skulle det gå? Det gick jättebra. Det var ett nytt danspass för mig och det var jättetufft. Jag hade noll koll på mina armar och ben. De for åt alla håll och levde sitt eget liv. Svetten rann och med varje låt blev ansiktet rödare och rödare. Men att dansa, det är den roligaste träningsformen enligt mig. Det är inte bara kroppen som får sin dos av rörelse. Själen får en rejäl injektion av glädje och självförtroende. Det är nog det som är det allra viktigaste när jag tränar. Jag är en blyg och tillbakadragen person. Jag låter alla andra ta plats och ställer mig alltid sist i kön till det som livet har att erbjuda. Men där, på dansgolvet, där känner jag mig stark, glad och på hugget. Efter danspasset åkte vi till Burger King. Perfekt avslutning på helgen. Nu är det soffan och en kopp te som väntar...

Full kontroll

Nyss hemkommen från gymmet. Jag övade på solhälsningar och sedan acrade vi, jag och Mange. Och jag tänkte, jisses vad bra det gick. Helt stabilt och tryggt. Saker, som jag tidigare kunde bara vingla mig in i, utförde jag idag med full kontroll. Jag fattar fortfarande inte vad som har hänt med min kropp. I några månader har jag cyklat till och från jobbet, jag har varit på några danspass, jag har lyft många tunga kartonger, jag har slutat med att småäta (sådant funkar inte på mitt jobb) och istället äter jag regelbundna måltider (bara sådant funkar på mitt jobb). Jag tar pausgympan på jobbet på högsta allvar och utför våra stretch- och balansövningar som om dem vore livsavgörande. Dessutom har jag gått ner 12 kg.  

Och allt detta utan att jag har lidit på något sätt (bortsett från svett och träningsvärk) eller missunnat mig saker. Som choklad, bland annat.

Stöldgodskakan

I mina blogginställningar står det att innehållet i bloggen är barntillåtet. Efter det jag har gjort idag bör jag dock ändra den inställningen. För vet ni vad jag har gjort? Ni kommer inte att tro det men jag har pallat äpplen. En av mina bonusdöttrar samt hennes man har köpt ett hus på landet. De har inte flyttat in än men huset står tomt. Så jag och Mange åkte dit för att kolla utsikten. Liksom, ja, ni vet. Nyfikna föräldrar. Vi knackade fint på dörren men ingen öppnade. Det förväntade vi oss inte heller men praxis kräver sådant. Vi gick runt huset och jag hittade två äppelträd. Ni vet hur det brukar se ut runt äppelträden på hösten. Falläpplen ligger ju överallt. Så jag plockade några och tog dem hem. Jag tror inte att Linda kommer att sakna dessa äpplen men ändå... Jag har bakat en stöldgodskaka med Lindas äpplen i. Äppelbitarna vänder man först i socker och kanel. Sedan steker man de sockriga äpplen i smör innan man vänder dem ner i kaksmeten. Jag åt några av de stekta äppelbitarna och de var jättegoda som de var. Lite vaniljglass till det och man svävar i den kulinariska himlen.

Och vet ni vad? Historien slutar inte här. Inte alls. Jag har nämligen hittat en fin karljohan på Lindas tomt. Den tog jag med hem, kriminell som jag är.

Hon Den På

Idag har jag fått besök av Hon Den Sömniga. Efter maten började hon tjata på mig att vila.

- Såja Anna, lägg dig i soffan. Du har all rätt till det, så hårt som du har arbetat idag.

Men då la sig Hon Den På i. Var hon kom ifrån, det förbli en gåta för mig.

- Men Anna, ryck upp dig! Se bara på himlen, det blir vacker solnedgång. Ut och fota.

- Nä, nä, nä - suckade Hon Den Sömninga - är det inte skönt att ligga under yllefilten och känna hur du börjar dregla av behag? Stanna där, det kommer fler solnedgångar. Såja Anna, vila dig.

Och så tjatade dem. Och tjatade. Och jag fick nog.

- Ok - sa jag - jag går upp och kollar himlen. Om den är något att hänga i granen så fotar jag. Annars lägger jag mig i soffan igen. Punkt slut.

Jag gick ut på altanen och tittade över ängen. Man behöver inte vara Einstein för att förstå att en solig eftermiddag, nordanvind och moln brukar ge otroligt vackra solnedgångar. Men jag var så himla less på att fota där jag står. Jag ville något mer. Så jag satte mig i bilen och stack till sjön. Hon Den Sömniga blev sur på mig och försvann. Och jag njöt. Så totalt och fullständigt. Av vinden, vågskvalpet, ensamheten (för jag hade hela stranden för mig själv) och de otroliga färgerna på himlen.

Kläder

Kläder är vårt signum. Med hjälp av kläder talar vi för omgivningen vilka vi är, vad vi värdesätter och tycker om. Även om man påstår att man inte bryr sig om kläder så tror jag att man gör det i alla fall. Man kanske inte bryr sig om trender, färger, prislappen, var kläderna kommer ifrån osv. Men då lägger man vikten på klädernas funktionalitet istället. Eller något annat. Så... man bryr sig i slutändan om vad man sätter på sig. Jag har alltid gillat den bohemiska stilen. Ni vet, volangkjolar, sjalar, lager på lager osv. Numera kan jag dock aldrig klä mig på det sättet. Det saknas tillfällen till det liksom. Jag jobbar åt ett av världens största modeföretag men jag går runt iklädd arbetsbyxor och unisex t-shirtar. På min arbetsplats har vi ingen klädpolicy men det är praktiskt med ett par brallor från Blue Wear helt enkelt. 

Med varje vecka som går blir mitt behov att klä mig på mitt sätt starkare och starkare. Så idag har jag bränt 135 kr på Myrorna och köpt färgglada tröjor och en volangkjol. Nu gäller det att bli riktigt modig och ha dem faktiskt på sig i en annars så färglös miljö.   

Det blåser

Den första stormiga höstvinden är här. Den blåser hårt, bryter grenar och skriker ute på gärden.

Den tänkte välta omkull min cykel också när jag cyklade hem från jobbet. I total motvind. Det skulle nog gå fortare att komma hem om jag gick istället för att cykla. När jag väl parkerade cykeln ute på altanen då kände jag mig stark. Helt obesegrad. Kunde jag cykla i den här blåsten då kunde jag göra vad som helst, precis vad som helst. Ingenting var omöjligt.

Fast nu, nu måste jag gå ut med hunden och det vill sig inte riktigt. 

Det är ju rena stormen där ute. Den tidigare segersmaken har liksom dunstat bort.

Bara måndag

Eftersom jag jobbade igår så känns hela måndagen som en tisdag. Så många gånger idag har jag blivit överraskad av att det är ju bara måndag. Jag kan dock inte bestämma mig

om det är bläh eller tjoho.

Om det är jisses, det är bara måndag. Så många dagar kvar till nästa sovmorgon.

Eller om det är jippi, det är bara måndag. Så jag hinner med en del innan nästa sovmorgon.

Så jag sitter här och känner mig en aning kluven. Jag lyssnar på Depeche Mode (minns ni dem?) och spelar luftsynth. Och vet ni vad, det lutar mot tjoho. Tänk vad lite musik kan göra... 

Bloggkänslor

Livet är inte alltid så färglatt som jag önskar mig. Livet är faktiskt ganska grått, dag efter dag. Jobb, middag, kvällste och sova. Samma visa om och om igen och så rullar det på. Men när jag sätter mig vid datorn för att skriva i bloggen då försöker jag tänka efter en stund. För mitt i det gråa då har jag ändå upplevt ljusglimtar. Det är just dessa glimtar som jag vill fånga upp och spara här med hjälp av ord och bild. Ibland lyckas jag, ibland inte. Men jag försöker. Därför hoppas jag att min blogg är inte någon klagomur. Att ni som besöker mig inte möts av alltför mycket gnäll och dysterhet. Men jag kanske har fel. Jag kanske ser det jag vill se och inte verkligheten. 

Hur upplever ni min blogg? Tycker ni att jag är negativ och gnällig?

Tycker ni att det  råder en dyster stämning i min vrå på nätet?

Mötet

Sara har bakat cookies, hon är en riktig fena på det.

Hon letade efter en lämplig duk för att lägga kakorna på.

- Är du rädd om den? - undrade hon.

I handen höll hon en vit duk. Den med engelskt broderi på.

- Ja, det är jag. Det är mormor som har broderat den.

- För hand?

Saras ögon blev enorma, nästan större än Sara själv.

- Ja, för hand.

- Menar du bara kanter eller har hon broderat allt?

- Hon har broderat allt.

Sara la duken tillbaka i skåpet. Med stor beundran och vördnad.

Det har varit ett kort möte mellan en kaxig tonåring och ett äkta hantverk.

Men jag gissar att det mötet kommer att lämna bestående avtryck hos henne.

Idag, när det mesta är billigt, ja, på gränsen till skräpigt så har sådana möten enormt värde.

Morgonen

Jag var tidigt i stan. Gatorna var fortfarande fulla av spår efter nattlivet. Jag skulle till Friskis. Men inte som motionär utan som funkis. På lördagsmorgonar står jag nämligen där och välkomnar alla som vill träna. Det är full rulle hela tiden och jag gör bort mig gång på gång. 

- Känner du igen mig? - frågade en kvinna och jag stirrade med stum blick på henne.

- Nej - svarade jag och kände mig hemsk.

Kvinnan sa platsen där vi brukade träffas och plötsligt la sig hela puzzlet till rätta i huvudet på mig. Jag mindes allt, hennes namn, vad vi brukade prata om och till och med hennes arbetsplats. Vi skrattade och kramades.

Efter värdpasset gick jag till sportaffären för att titta efter regnbyxor. Sådant är bra att ha när man cyklar i spöregn till jobbet. Jag hittade ett par riktigt bra som passade perfekt och fick dem för 24 kr, tack vare rean och mina funkisförmåner på Friskis. Så jag är nöjd.

När jag gick ut ur affären då var gatorna rena och allt skräp var bortrollat.

När, var, hur, av vem?

Då tänkte jag på att det finns en hel armé osynliga människor runt omkring oss vars enda uppgift är att göra livet bättre för andra. Utan dem skulle vi drunkna i vår egen sk.t. 

Nu har jag några lediga lördagstimmar kvar innan det är dags att cykla till jobbet.

Jag ska försöka förvalta dem väl.

På vägen

Jag är en helt vanlig kvinna. Ändå hamnar jag i situationer som helt vanliga kvinnor inte brukar hamna i. Mitt liv består av helt osannolika historier. Som dessutom är så pinsamma att jag gör bäst att inte ens låtsas om att jag är skyldig till deras uppkomst.

Idag har jag kommit för sent till jobbet. Inte för att jag har försovit mig. Att försova mig finns nämligen inte på min världskarta. Men att missa avfarten på motorvägen, det är helt normalt om jag kör bil. För idag har jag tagit bilen till jobbet eftersom det regnade så våldsamt imorse. När jag förstod att jag borde ha svängt av E20-n så var det så klart alldeles för sent. Jag var på väg mot Stockholm och bad till högre makter om en ny avfart. Efter sisådär 20 minuter fick jag vad jag bad om. Jag svängde av, fick syn på en påfart, ökade farten och snart var jag på motorvägen. Problemet var att jag körde fortfarande mot Stockholm. Och det var väldigt fel. Så jag bönade igen och ett tag senare fick jag en ny avfart/påfart och vände mot Eskilstuna. 

Regnet öste ner. Vindrutetorkarna orkade inte med. Jag höll på att få vattenplaning. Tårarna bubblade under ögonlocken och klockan tickade iväg. Jag var i upplösningstillstånd. Men jag fortsatte med att köra tills jag hamnade på parkeringen. Hemma.

- Jag måste ringa och säga att jag inte kommer till jobbet - sa jag till Magnus. 

- Men jag kör dig dit - sa han och en kvart senare drog jag mitt passeringskort genom porten.  

Svaret

Frågor, massor med frågor. Eller nej, bara en. Men den återkommer varje kväll.

Och varje morgon. Och när jag badar. Eller fotograferar kvällshimlar.

Jag söker ett svar även om jag vet att jag har det inom mig.

Men jag slår dövörat till. Och sedan blir jag ledsen. 

Det blev bra i alla fall...

Jag tänkte gå på ett danspass men jag avbokade det i sista stunden. Jag tänkte gå milspåret och se vad som händer i höstskogen men jag somnade i soffan. När jag vaknade då fick jag panik. Neeej, inte en sådan grå dag till. Ok, jag var fortfarande för trött för att gå milspåret men jag ville inte jäsa längre. Jag tänkte att jag skulle gå till skogen, sätta mig på en mossig sten, äta choklad och bara vila hjärnan en stund. Men så blev det inte alls. Jag hade inte ens hunnit gå in i skogen när jag hittade en hel koloni med tallblodriskor. Jag är en svampnörd, jag vet. Men ni måste förstå, i min mun smäller en tallblodriska hundra gånger högre än världens alla karljohan och kantareller. Förra året hittade jag inte en enda tallblodriska så det var ett sorgår när det gäller svamp. Och idag... massor. Alltså, ett hav med tallblodriskor. Gå och göm er alla mossiga stenar, jag hade inte tid med att vila hjärnan längre. Dessvärre hade jag ingen svampkorg eller kniv med mig så jag fick plocka svamp i en plastpåse, aj aj aj.

Och sedan rensade jag mitt svampiga guld, stekte det i smör och åt det med lite flingsalt på.

Summa summarum... dagen kan kalla sig fin, utan tvekan.

En försvunnen dag

Och så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter...

Det är väl en roman av Gardell om jag minns rätt. Jag sitter här och undrar vart min dag har tagit vägen. Den har liksom försvunnit någonstans utan att jag ens märkt det. Det enda som finns kvar av den är en formidabel trötthet. Det är inte själva tröttheten som är det värsta utan faktum att jag inte ens kan komma på vad som har tröttat ut mig. Den tidiga, mörka morgonen? Jobbet? Kanske badet? Eller oron för något jag inte behöver oroa mig för? Jag gillar inte dagar jag inte märker, inte minns, inte känner. Imorgon är det en ny dag, förhoppningsvis mindre grå.   

Rosa

Det lyser rosa i vårt kök just nu. Rosa tröja, rosa iPhone och muffins med rosa glasyr på.

Sara bakar och jag äter, fast inte mycket. För när jag vill ha en muffins till så ropar Sara

- Ta inte alla! Spara till Magnus!

Det jag behöver

Egentligen skulle jag gå på ett danspass idag. Jag fick dock ge upp dessa planer för den enda sport-bh jag äger var otvättad. Och jag vägrar skumpa runt i en vanlig bh. Sådant slutar alltid i en pinsam katastrof. Nu vet jag vad jag behöver, fler träningsunderkläder. Det känns enormt roligt att veta vad jag egentligen behöver. Så där på riktigt. För det är en stor skillnad på vad man tror att man behöver och det man verkligen behöver. Nästa gång jag får lite tid över då ska jag köpa mig en sport-bh. Kanske till och med två. Om jag blir vild eller så.

Sara, skogen och iPhone

Sara har fått ett jag vill umgås med dig - anfall. Så pass starkt att stadsbarnet själv har föreslagit att vi kan gå till skogen, plocka svamp (som hon varken känner igen eller gillar att äta) och så kan vi ha trevligt tillsammans. Så vi var ute, hon och jag. Sara har börjat visa intresse för foto så vi bytte våra kameror. Hon fotograferade med min Pentax; jag med hennes iPhone.