Planer

Jag planerar och det pirrar i hela kroppen. Nattåg, fjällhotel, hundar. Jag har kollat allt. Nu återstår bara att kolla bankkontot men det vill jag inte göra än. Jag vill leva i drömmen ett litet tag till. Fast jag tror att det kan bli en verklighet. Jag hoppas att Magnus vill följa med. Utan honom blir det inte lika roligt. Någon måste ju köra vårt hundspann medan jag sitter i släden och beundrar Jämtlandsfjället :) Jag har tänkt på den resan hela dagen och bara längtat till att få komma hem och kolla alla detaljer. Jag hoppas så innerligt att det hela går hem. 

Något mer, något annat

Bristen på en lite längre ledighet samt den alltför inrutade tillvaron börjar tära på mig. Tröttheten är förlamande och dagarna flyter ihop till en stor, gränslös klump. Jag vill inte ha det så här. Jag orkar inte längre. Jag vill uppleva något mer, något annat. Det lustiga är att jag lever fortfarande som om jag inte hade någon lön. När jag var arbetslös kunde jag bara drömma om att göra vissa saker och tänkte att den dagen jag får ett jobb då ska jag... Ojojoj, då skulle jag göra mycket ska ni veta. Nu har jag ett jobb och vad gör jag? Faller i koma och flämtar av utmattning. Ser ingen skillnad på måndagar och onsdagar. Allt är så grått och tungt. Det plus att jag fyller 40 i år har lett till ett beslut. Jag ska göra något jag aldrig har gjort förut, jag ska åka hundspann! Nu väntar jag bara på att Magnus kommer hem från Göteborg så att vi kan boka resan. Tjoho!   

16.02 i Sunbyholm

Ögonblick från ett födelsedagskalas

Föränderligt

Att tro på att saker är oföränderliga är farligt. Det kan sluta med att man får äta upp sina övertygelser. Se på Nosan. Så länge jag kan minnas så har hon tyckt att snö är ännu ett sätt att förpesta ett hundliv. Fast ikväll har hon ändrat sig radikalt. Hon har nämligen lagt sig i snön. Alldeles självmant. Dessutom har hon tyckt att det var en helt ok upplevelse. Hon ser inte så nöjd ut på bilden men det beror på att hon är sur på mig och kameran. Man brukar säga att man inte lär gamla hundar sitta. Kanske, men även en gammal hund ändrar sin uppfattning om saker och ting. Sedan får den stå ut med sådana som jag som bara måste dokumentera resultatet av förändringsprocessen. Medan jag gör det så kan jag inte låta bli att fundera på hur många av mina egna uppfattningar kommer jag att ändra under resans gång...  

För övrigt är jag skräckslagen. Min myndige sedan igår son gick till en kompis. Kompisen har fått körkort. Idag. Så killarna ska ge sig ut på den första självständiga bilturen. Måste jag skriva mer eller förstår ni varför jag får magknip? Han är mitt hjärtegryn, den lille, barnslige, myndige prinsen. 

Prinsen min

Jag minns den dagen som om den var igår. Jag minns den faktiskt timme för timme. Jag minns hur jag blev skickad till sjukhuset för Dawid slutade röra sig i min stora, tjocka mage. Jag minns hur jag promenerade längs sjukhuskorridorerna och försökte titta på nyfödda bebbar som låg i sina kuvöser. Och min egen bebis var klart på väg. Innan midnatt höll jag honom i mina armar. Min första tanke var att han hade sååå långa naglar. Tanken på att jag blev mamma var så stor att jag lät bli att tänka den. Mamma... mamma till en vacker prins dessutom. Idag fyller prinsen 18 år och jag känner ett sådant enormt vemod. Jag måste sluta blinka annars börjar tårarna forsa.

Deckarcirkel

Så är det, jag är en skygg människa. På gränsen till sjukligt skygg. Liksom låt mig få vara ifred. Titta inte på mig. Ännu mindre prata med mig. Med varje år som går blir det bara sämre och sämre. När man var ung då var man nog social av sig själv. En liten dos av det får man antagligen via modersmjölken men sedan tar det slut och man får klara sig själv. Vissa gör det med bravur, andra blir sjukligt skygga. Det behövs nog tusen timmar KBT får att lätta på symptomen. Jag kör med min alldeles egen terapi och frivilligt utsätter mig för människor. Jag anmälde mig till deckarcirkeln för att läsa och diskutera böcker. Men också för att slå skyggheten på käften, rått sagt. Idag, direkt efter jobbet, åkte jag till vår första träff. Och vet ni vad? Det gick över förväntan. Trevliga människor, jättetrevliga till och med. De log nästan hela tiden. Och ingen av dem verkade vilja bita mig. Just nu är jag utmattad och fantiserar om sängen. Men jag är nöjd! 

Väntan

Söndagen är som bortblåst. Jag minns inte ens att det fanns en söndag. En ny vecka och nya problem att ta itu med. Samt de gamla, förstås. Att livet kan aldrig låta mig andas lugnt. Men jag intalar mig att lugnet kommer med våren, med värmen och grönskan. Redan nu, på söndag, kommer det att hända en del saker. För vet ni vad? I Eskilstuna kommer solen att gå ner ett par minuter över fyra. Det innebär att det blir ljust redan när jag slutar jobba. Det har jag väntat på sedan oktober. Det ska jag fira har jag tänkt mig. Någonstans vid vatten, med en kopp te. Men känner jag livet väl så skickar det en snöstorm på mig eller något sådant. Vi får se.   

Snöiga, lata söndag

Ingen söndagsutflykt idag. Om man inte räknar den korta promenaden i den vackra, stilla fallande snön. Istället driver jag runt, dricker mängder av te och känner hur musklerna slappnar av.  

Mirakel

För några nätter sedan drömde jag om mirakel. Jag har bara diffusa minnen av den drömmen men jag minns tydligt att jag hörde ordet mirakel. Jag har tuggat på det ordet i dagar nu och undrat varför just mirakel. Ikväll satt jag hos Linda och Sami och bläddrade i en tidning. Det första jag såg i tidningen var ett stort och rött mirakel. Jag tror att livet försöker säga mig någonting just nu. Jag får tugga lite till på ordet så kanske kommer jag på vad det är, det där miraklet.

Guldmorgon

Jag såg solen komma upp imorse. Jag såg hur de första solstrålarna trevade sig mellan träden och kastade guldfläckar på marken. Jag stod vid åkerkanten och kisade med ögonen. 

Det var en magisk morgon. Så mjuk, hoppfull och alldeles stilla...

Omöjligt

För exakt sex år sedan... Jag hade precis lovat mig att ta livet med ro. Inte förhasta mig. Inte göra mer än jag då orkade. Inte bli kär. Absolut inte bli kär. Jag bodde i Göteborg, han i Eskilstuna. 40 mil emellan oss. Ett tryggt avstånd. Jag hade absolut inga planer på att flytta. Att bli kär under dessa omständigheter var helt enkelt praktiskt omöjligt. Idag firar vi 6 år tillsammans.  

På bio

Fortfarande i arbetsbyxor. Med popcorn i den ena handen och cheddarkryddan i den andra. Vi var på bio och såg The Stig Helmer Story. Det var så länge sedan vi gjorde sådant, jag och Mange. Ibland tar vi skogspromenader, det gör vi. Sedan sjunker jag i soffan eller i mina egna tankar och livet springer förbi oss. När vi kom hem då undrade Sara om jag somnade där i biografen. För sådant hör inte till ovanligheter. Men nej, jag har inte somnat... 

Vi var de allra första som satte oss i biosalongen. Jag undrade om så skulle det förbli. För vem går på bio en tisdagskväll egentligen? Svaret fick jag rätt så fort. Vi var ett tiotal par som tittade på filmen och vi var nog det yngsta paret. Det var tyst i salongen, inget irriterande prasslande och inget ohövligt prat i mobilen. Tyst och elegant, precis så som det ska vara när man är på bio. 

På vägen hem tittade jag på hur staden speglade sig i ån. Det var väldigt vackert.

Vem kunde ana att tisdagar kan vara så trevliga? Inte jag ska jag säga Er. 

De pyttesmå sakerna

På jobbet har vi diskuterat bakmaskiner. En av mina kollegor hade svårt att föreställa sig bröd bakat i en sådan. Så igår bakade jag och idag bjöd jag mina kollegor på frukost. En osjälvisk handling som har gjort mig så glad att jag sjöng mig igenom arbetsdagen.  

Klockan var strax över fyra och himlen var fortfarande grå. Inte kolsvart som för bara någon vecka sedan utan grå! Bara en sådan sak! Vi går mot ljusare tider och jag vill vråla av glädje!

Nu, när dagsverket är avklarat, näsan har tinat upp och fötterna sitter i varma sockor då ska jag äta choklad. Lördagsgodis finns nämligen inte med i min vokabulär. Livet är för kort, alldeles för kort, för att spara det roliga till enbart lördagar. Ack, detta liv... Ibland är det så härligt enkelt att leva. Plötsligt kan man se de pyttesmå sakerna som man kan glädja sig åt.

Längs Knoppån

I en turistbroschyr hittade jag en bild på en kanal sprängd genom ett berg. Över kanalen går en stenvalvsbro. Bron är över 100 år gammal och jag har velat se den. Idag har vi åkt dit. 

Novellen

Jag vill förstås komma i mål. Men det är ju som med vilken annan tävling som helst. Man kommer inte i mål om man inte tar sig i kragen och ger sig ut på sitt första träningspass. Så jag tränar. Att hitta de rätta orden, att sätta dem i meningar och att få texten att vibrera. Och jag är ringrostig som tusan. Det var så länge sedan jag skrev att jag har nästan glömt hur man gör. Allra helst vill jag vinna men jantelagen tar ett strypgrepp om mig och säger de elakaste saker den bara kan. Fast jag har bestämt mig för att inte lyssna på det och skriva min novell. Råtexten är skriven, nu är det bara finslipet kvar. Sedan får det bära eller brista. Jag hoppas på det första.

Mörk jord

Jag visste det! Jag visste att precis så skulle det bli! Man behöver inte vara speciellt smart för att lista ut sådant. Lägger man sig okristligt sent en kväll så vaknar man med sand mellan ögonlocken morgonen därpå. Men ni måste förstå, jag kunde inte gå och lägga mig som ingenting hade hänt. Inte igår. Inte när den hemska pedofilen härjade som värst, inte när Steven svävade i den allra, allra största av alla livsfaror. Jag läste Mörk jord av Belinda Bauer. En bok om en pojke vars största dröm var att lappa ihop sin familj. Han bad om om hjälp den mannen som en gång i tiden splittrade familjen. Han bad om hjälp självaste djävulen, pedofilen, barnmördaren. 

När jag väl la mig då dunkade mitt hjärta så pass mycket att jag hade svårt att somna. Jag tvingade mig till att tänka på annat men bilder som jag skapade med hjälp av boken återvände hela tiden. Jag sparade de sista sidorna till idag. För att ha något att läsa på lunchrasten men jag kunde inte vänta så länge. Det var ju evigheter dit. Jag var tvungen att få veta så imorse läste jag klart boken. I gatulyktans kalla sken, när jag väntade på bussen.  

Glädje on

Det här känns pinsamt, väldigt pinsamt. För igår höll jag på att drunkna i melankolins mörka hav och idag är jag glad. Bara så där... Dagen började precis som den brukar göra. Väckarklockan tjöt i minst en minut innan det skoningslösa ljudet lyckades tränga sig genom mina öronproppar. Jag gick upp, vinglade, frös, åt lite yoghurt. Jag åkte buss och stämplade in på jobbet. Min favoritvakt jobbade inte idag så min uppåt-känsla beror nog inte på honom. Annars brukar han säga något skojigt när jag kliver in genom porten.

Och plötsligt hände det. Molnen på min inre himmel skingrades och solen lyste upp hela min tillvaro. Jag blev så enormt glad att jag skuttade runt när jag egentligen borde stå still.

- Fryser du? - undrade min kollega

- Nej, jag är bara glad - förklarade jag medan jag viftade med armarna.

Det har varit en trevlig dag på jobbet. Vi hade roligt, arbetet flöt på, magen var snäll och jag frös inte. Inte ens det envisa regnet lyckades förstöra känslan. Jag är övertygad om att det måste finnas en knapp inom oss. Glädje off, glädje on. Jag vet bara inte hur man trycker på den knappen och jag vill gärna veta det. För då kan jag själv trycka glädje on när livet envist trycker på glädje off.

Svackan

Jag tror att jag just nu befinner mig i något otäck känslosvacka. Jag känner... inte mycket så att säga. Trötthet och jag vet inte, jag kan inte beskriva... men något som liknar besvikelse. Eller uppgivenhet. Jag tror att det har med mörkret att göra. Eller kanske med de kyliga vindarna som drar i min jacka när jag, tidigt på morgonarna, väntar på bussen. Eller kanske med mitt pms... 

Om någon av Er råkar ha vunnit (ärvt går också bra) några miljoner och vill göra en god gärning då känns en solresa för den stackars Stilla väldigt läglig just nu.  

Sibirisk kyla

Milda makter vad det har varit kallt på jobbet. Värmesystemet har fått spader och hela lagret har blivit totalt nerkylt. Igår hade vi 10 grader. Idag har det varit varmare men långt ifrån varmt. Jag har haft på mig två par byxor och tre stickade tröjor. Och ändå frusit. Händerna har varit så stela att jag kunde knappt hålla pennan i dem. Det går åt mycket mer energi än man tror för att hålla sig varm och dessutom på relativt bra humor. Helst har jag velat sätta mig i något hörn och grina men det blir man varken varmare eller rikare av. Jag måste nog förtydliga att jag fryser i vanliga fall. När mina kollegor jobbar i t-shirt då jag går runt i tjock polotröja. Så när alla andra tar på sig lite mer kläder, till och med jackor, då är jag faktiskt på gränsen till nervsammanbrott. Det här med att frysa har bland annat tagit kål på min karriär som friluftsmänniska. Jag skulle kunna bestiga Mount Everest, varje dag, om det inte var så förbaskat kallt där uppe. Vid några tillfällen har kylan nästan lett till skilsmässa. Men kylan har inte sagt sitt sista ord än för när jag och Magnus pratar inköp av vårt drömtorp då upprepar jag maniskt: golvvärme, handduksvärmare och bubbelpool. Jag anar att det kan medföra en del problem... 

Priset

För ett par dagar sedan köpte jag en påse rökta mandlar, sesamcrackers, chilinötter och lite annat saltat och kryddat. Big mistage! Magen sa direkt ifrån. Hur dum kunde jag egentligen vara och tro att jag skulle klara mig? Jag borde ha vetat bättre för magkatarr är inget nytt för mig. Jag finner inga ord som kan beskriva den huggande känslan i magen som får en att vrida sig av smärtan. Det värsta av allt är att det inte finns något som lindrar på momangen. Man får helt enkelt vänta ut det onda. Jag har haft ont i två dagar nu och smärtan tilltar på kvällen och kulminerar på natten. Jag har köpt medicin som lindrar på sikt, istället för te dricker jag en fusion på egenplockad mynta och ber till högre makter om en lugn natt. Så att jag kan gå upp imorgon bitti och ta mig till jobbet. Det är ett högt pris jag får betala för en påse kryddat snacks...

Söndagspromenaden

Vi tog en promenad. En helt vanlig sådan. Vi gick sakta, försjunkna i våra egna tankar. Jag tittade på frusna vattenpölar och förundrades över isformationer. De runda, mjuka och de strikt linjära. Hur kommer det sig att vatten fryser just på det sättet? Jag frågade Magnus om han visste det. Jag vet inte hur men plötsligt pratade han om sandkorn, variabler, fjärilseffekten och fraktaler. 

Som sagt, en helt vanlig söndagspromenad.