Sista vecka

I våras blev jag anställd av ett bemanningsföretag och arbetade på inringning på HM. Innan sommaren fick jag ett sommarvik där, dock fortfarande som en inhyrd konsult. Det här är den sista veckan av sommarvikariatet. Men även den sista veckan inom bemanningsföretaget. Från och med måndag blir jag anställd direkt av HM. De har erbjudit mig ett längre vikariat och jag har tackat ja. Idag har jag skrivit på anställningsavtalet. Tjoho! Jag vet inte vem som är gladast. Jag som får en fast inkomst (dessutom en hyfsat bra sådan) eller Sara som tänker nyttja mina personalrabatter. Nu återstår bara att maila till en annan personalchef och tacka nej till den tjänsten som jag blev erbjuden i samma veva som jag fick erbjudandet om att gå över till HM. Det är märkligt det där... När man söker jobb som en tok så är det helt dött på den fronten. Men så fort man får en anställning så regnar det tjänster över en. Jag förstår mig inte på den ekvationen.  

Stillheten

Strax efter klockan fyra. Då rusar alla till sina bilar och cyklar och skyndar sig hem. Jag brukar sätta mig i solen och vänta några minuter. Efter nio timmar på benen och i ständig rörelse känns det oerhört skönt att bara sätta sig och andas ut. En kollega från kontoret gick ut ur huset.

- Jobbar du sent? - undrade hon

- Nej, jag har slutat men jag varvar ner.

-Jag varvar ner när jag cyklar hem.

Ja, men hon jobbar på kontoret och jag i produktionen. Våra kroppar törstar efter olika saker. Hennes efter rörelse och min efter total stillhet. Kollegan satte sig på sin cykel och jag på min. Jag cyklade vidare till Friskis, till mitt Dans Fuego - pass. Och nu finns det inte mycket kvar av mig. Kroppen är uppe än men själen har somnat för länge sedan. Det är väldigt oklokt att låta kroppen och själen vara så osynkade med varandra. Det straffar sig alltid så nu får även kroppen gå och vila sig. Gonatt på Er.

Den treögda svamptanten

Jag är väl tantig antar jag. När icke-tanter får ett par timmar över så går de och shoppar. Eller fixar sina naglar. Eller bokar en resa till Barcelona. Eller gör något annat världsligt. Jag går ut i skogen och plockar svamp. Det är mitt sätt att koppla av. Jag har svårt att tänka mig icke-tanter i gröna gummistövlar och leriga vildmarksbyxor flämta av upphetsning när de hittar en stolt fjällskivling. Jag flämtar. Dessutom blir jag helt stum av förvåning när jag får veta att vårtiga röksvampar är faktiskt matsvampar, så länge de är helt vita inuti. Det här måste jag testa... 

När jag plockar svamp då måste jag koppla på mitt tredje öga. Ni vet, det i pannan. Mina vardagsögon är nämligen upptagna med att leta efter svamp. Det tredje ögats uppgift är att hålla utkik efter hemska faror. Som den här:

Utan det tredje ögat skulle jag krocka med dessa bestar stup i kvarten.

Brrr, jag får gåshud bara jag tänker på det.

Söndag, icke söndag

Att lämna hemmet medan alla andra sover djupt, att cykla i piskande regnet och tänka på hur skönt och varm de andra har det, att jobba hela dagen och tänka på att det egentligen är söndag... ja, allt detta känns märkligt. Riktigt overkligt. Efter jobbet blev jag hämtad av min familj och vi åkte till svärföräldrarnas stuga, grillade och åt kladdkakan som Sara hade bakat. Jag gick runt bland deras odlingar, åt hösthallon, krusbär och röda vinbär. Andades nere vid ån, fotograferade och försökte hitta en oas mitt i tankesnurret och muskelvärk. Det är just en sådan dag som tankar och känslor inte vill slå sig till ro utan far runt som en flock skrämda kajor. 

Houston, we have a problem

En del av Er skriver väldigt kloka saker i era bloggar. Saker som jag vill kommentera men då dyker det upp problem. Stora problem. Av den typen:

Den här gången har jag försökt lämna en kommentar hos MiaMaria men det gick inte.

Jag får veta att jag inte är medlem av min egen blogg och blir nekad att lämna kommentarer. Jag har försökt med både Google-konto och OpenID men det funkar inte. Och inte bara hos MiaMaria utan hos alla Er där man lämnar kommentarer på ett likadant sätt. Jag förstår inte vad jag gör för fel men något väldigt knasigt är det.

Stressad

Ibland vill jag för mycket och försöker pressa in alldeles för många saker i alldeles för få timmar. Som idag. Imorgon ska jag jobba så min ledighet har krympt till en liten lördag. Den lilla dagen har jag fyllt med för många måste göras. Jag har glömt bort att ledigheter är till för att vila. Just nu sitter jag i en enorm röra som måste ordnas innan jag kan lägga mig. Det är nästan som att jag längtar till att få cykla till jobbet. För där är allt ordnat på ett bestämt sätt och jag slipper fundera och grubbla. Ibland är det skönt att få kliva in i min egen lagerbubbla.

Solhälsningar i solen

Solen kikade genom molnen och jag övade på mina Solhälsningar. För även om ashtangapasset har gjort mig frustrerad så vill jag inte ge upp. Jag vill inte ge efter min egen svaghet. Det skulle göra mig ännu svagare. Jag vill ge ashtangan en chans att göra mig starkare, både fysiskt och mentalt. Jag ser fram emot att gå till min nästa ashtangaklass. Verkligen. 

Och efter Solhälsningarna acrade vi lite. Det var ett tag sedan sist, tyvärr.

Förresten, ser ni hur våra djur håller oss sällskap?

Väldigt rart tycker jag :)

Funderingar efter Ashtangan

Jag stod på yogamattan och var alldeles förtvivlad. Jag hängde inte alls med i Solhälsning B. Solhälsning A kan jag göra utan att någon leder mig. Jag är medveten om att jag gör en del fel men jag vet hur de olika positionena hänger ihop. Däremot Solhälsning B är min Akilleshäl. Jag tappar bort mig i flödet och det gör jag gång på gång. Jag har tappat bort mig så pass många gånger att nu vågar jag inte ens göra solhälsningar B. Inte om jag måste göra dem på egen hand.

Och där, på yogamattan, tänkte jag att hujedamej, det där var ingenting för mig. Inte nog med att jag var stel och klumpig så var jag dessutom dum som inte kunde utföra Solhälsningen B. Alla andra kunde ju. Jag ville springa därifrån och bara rädslan att det skulle göra mig till ännu större miffo fick mig att hålla mig kvar på mattan.

När jag skriver att alla andra kan då menar jag det också. Jag har valt nybörjarklass i ashtanga och i min vilda fantasi har jag föreställt mig att de flesta som kommer dit är nybörjare. Faktum är att de flesta där har utövat yoga i många år. De känner sig antagligen ännu som nybörjare och därför går de nybörjarklassen. Jag är en väldigt ny nybörjare inom yoga och min kunskap och förmåga är inte alls på samma nivå som de andras. 

Min Magnus, som är en duktig yogi, försöker förklara för mig att i yoga befinner man sig var och en på sin egen nivå. Att man utvecklas i sin egen takt och efter sina egna förutsättningar. Han har säkert rätt men att stå på sin yogamatta och kämpa mot gråten för att man inte kan (och alla andra kan) är nog inget som främjar det yogiska tänkandet. 

Helt egoistiskt blev jag väldigt störd av några andras andning. De körde sitt eget race, helt oberoende av vad vi andra gjorde. Och så andades dem. I yoga talar man om ujjayiandning. Och den andningen låter, väldigt mycket. Jag får en känsla att de som andas ujjayi har en turbofläkt inbyggd i halsen. Jag, den hopplösa nybörjaren, kan inte ujjayiandas. De andra antigen kan eller tror att de kan, överröstar läraren och får mig helt ur balans. 

Jag är så ledsen och frustrerad. För mitt första yogapass har varit så långt ifrån det yogiska som jag kan bara tänka mig. Jag är intresserad av yoga på både det fysiska och mentala planet. Men när jag inte får utrymme att forma varken kroppen eller själen då blir jag taggig och agressiv. Jag vill inte stå på yogamattan och gråta av frustration. Jag vill finna min egen väg genom yogan men jag vet inte om jag kan göra det i min nybörjarklass. 

Ashtanga

Igår gav jag järnet på Dans Fuego-passet. Idag har jag svettats mig igenom mitt allra första Ashtanga-pass. Imorgon kommer jag nog att behöva en lyftkran för att ta mig ur sängen.

Jag är rörlig. Antagligen är jag rörligare än de flesta i min ålder. Dessvärre har jag noll balans och ännu mindre styrka. Surt, väldigt surt. Men jag jobbar på det och jag gör det hårt. 

Dimman

Så såg världen ut vid 6-tiden imorse. Vackert, poetiskt, spöklikt.

Någonstans uppe i luften hördes det kråkans vemodiga rop. Jag fick rysningar.

Dimman var så tjock att den bildade stora droppar som hängde tungt på mina ögonfransar.

Det är livets kompensation för mina tidiga, alldeles för tidiga, morgonar.

Hösten

Jag tror inte att sommaren orkar harkla upp sig och bjuda på lite mer riktig sommarvärme i år. Men vet ni vad, det gör mig inget. För just nu mår jag så himla skönt. Jag är liksom nöjd. Så hutlöst nöjd. Fast jag är rädd för att tala öppet om det. Jag är rädd för att Någon Där Uppe ska tycka att jag har det alldeles för bra och ger mig några nya problem. Eller gör de gamla aktuella igen. Den kommande hösten verkar så lovande för mig. Mycket jobb, en del träning, en och annan ansiktsbehandling som jag ska bjuda mig på, lyxchoklad på fredagar, utflykter till vackra platser och kärlek. Mycket kärlek. Kan en höst bli bättre än så här?

Dans Fuego

Jag sitter här och ler stort. Väldigt stort. Så stort att munnen inte får plats mellan öronen.

Idag har jag varit på ett Dans Fuego-pass på Friskis & Svettis. Jag minns inte att jag någonsin har haft så roligt som jag har haft det idag. Jag längtar redan till tisdag för då ska jag dit igen. Jag svettades något oerhört men ack, vilken härlig känsla. Det adrenalinpåslaget som jag har fått på passet kommer att räcka ett bra tag framöver. Rekommenderas starkt!

Lyx på mackan



Nu plockar jag svamp med all den ödmjukhet som jag har fått lära mig.

Jag vet inte om det är min blick efter mitt senaste äventyr eller om det är ett sådant år men gallsoppar växer överallt. Dessutom i stora grupper. Man flämtar av upphetsning och kastar sig fram. Jisses, så många karljohan! Lite närmare upptäcker man att det är gallsoppar. Usch och tfi.

Gallsopp

Men som tur är så finns det lite annan svamp också. Som plåster på såret. Eller lyx på mackan.

Den här något ovanliga svampen heter blomkålssvamp och är en fantastisk matsvamp.

Så ser den ut när man delar skär den itu:

En svamp som inte hör svampkorgen till men som har ett fantasieggande utseende och namn:

Trollsmör:

Trollsmör i vår nordiska folktro är mjölk som bjäran har stulit från kor och spillt den sedan i skogen. 

Loppis

Vi har varit på loppis. Första gången på väldigt länge. Jag plockade korgen full med superbra fynd. Sedan ställde jag mig lite på sidan, lyfte upp varenda grej och tittade, granskade, funderade. Behövde jag den där filten? Och den fina skålen? Kuddfodralen? De rara virkade dukarna? Och svaret var nej, nej, nej. Och återigen nej. Fynd efter fynd la jag dem tillbaka på hyllorna. Vid kassan var min kundkorg alldeles tom. Vilken skandal.

Lugnt och stabilt

Jag har skickat mina polska gymnasiebetyg till VHS för bedömning. Ifall jag någon gång bestämmer mig för att plugga så vill jag veta hur det står till för min del. Igår fick jag resultatet och så här står det till: jag har ett betygsmedelvärde på 5,50 i betygskala 2-6. Jag är lite osäker på vad det egentligen innebär men jag antar att det är bra. Dessutom ger min gymnasieutbildning särskild behörighet i många ämnen, bland annat Matematik C, Naturkunskap B, Idrott och Hälsa A. Jag minns att jag pluggade en del :) Och vem vet, det är kanske inte alls färdigpluggat för mig än. Fast just nu har jag helt andra framtidsplaner som inkluderar hårt jobb och trygg inkomst. Jag inleder en lugn och stabil fas i mitt liv. Det behövs efter år av ovisshet, oro och knaper ekonomi. 

Sara

Hon kan göra ett klöverblad av sin tunga. Hon har riktiga aphänder som hon kan vrida på de mest märkliga sätt. Men den största konsten hon kan är att göra mig alldeles mjuk av all den kärlek som finns mellan oss. Idag fyller hon 16 år, min lilla stora dotter.

Smartphone

Någon prylnörd, det har jag aldrig varit. Tekniken har hunnit springa ifrån mig många ljusår. Numera förstår jag inte ens vad reklamfilmer handlar om. Allt det där med android, smartphone, appar och sådant. Men eftersom jag betraktar reklamfilmer som elakt och onödigt straff för att jag äger en tv så är det ingen större förlust egentligen. Ibland undrar jag dock om människor är verkligen som de ska eller om de har blivit hjärntvättade. Idag har jag undrat det väldigt mycket.

På fikarasten läste jag nämligen ett gammalt Amelia-nummer. För att vara lite mer exakt så läste jag en artikel om prylar som besparar vår tid, bland annat smartphone. Hon som skrev artikeln prislovade sin smartphone för att tack vare den har hon kunnat spara oceaner av tid. Numera jobbar hon på skräptider, dvs när hon väntar på något eller någon, när hon transporteras någonstans eller när hon sitter på toa. Den där stackars människa stressar ju ihjäl sig! Det som hon kallar för skräptider är ju mikropauser i vardagen. Dessa ska man njuta av. Andas ut. Tänka vackra tankar. Luta sig bakåt och tillåta sig själv att inte göra något alls. Men nej, nu ska vi prompt jobba även när vi bajsar. Och det kallas för tidsbesparing. Fy och fasa.

Enligt människan som skrev artikeln sparar hon mellan 7-10 timmar per vecka.

Vad gör hon med dessa timmar? Ligger hon i hammocken och pimplar vin? Läser? Tar en ledig dag mitt i veckan bara för att hon har gott om tid? Det tror jag inte. Jag tror att hon fyller den tiden med nya måsten, nya möten, nya uppgifter. Sedan måste hon skaffa sig nya prylar som ska underlätta för henne och bespara ännu mera tid som hon kan fylla med ännu mera arbete.

Det bästa sättet att få mer tid är att låta bli att fylla den med olika saker.

Inte att köpa en smartphone.

Men vad vet jag? Jag är ju bara en livsnjutare. Dessutom använder jag inte ens någon mobil... 

Kaos är bara förnamnet

Dagen började minst sagt jobbigt.

Jag blev väckt av ett ljud som var så hemskt att det är svårt att beskriva det. Jag försökte somna om men det gick inte. Redan på vägen till jobbet kände jag att de ynka fyra koma fem timmar som jag har fått sova var alldeles för få. Men, men, det skulle nog ordna sig. Tänkte ja, dumt nog.

På vägen till jobbet cyklade jag förbi Isstadion och där, bakom stängslet, på den asfalterade ytan, sprang en orolig fasantupp. Han tog sig nog in men kunde inte hitta ut. Jag kunde inte stanna och försöka hjälpa honom. Då skulle jag komma för sent till jobbet. Så jag cyklade vidare och bad till högre makter om hjälp till tuppen.

På jobbet körde det ihop sig med några listor och jag försökte reda ut problemet. Samtidigt som jag fick uppdrag att under dagen faddra för ett par framtida konsulter. När det var dags att stämpla ut då stod jag mitt i smeten och kunde bara inte lämna allt och ge mig iväg. Jag försökte ordna röran så gott det gick och klockan tickade iväg. Och jag som hade väldigt ont om tid.

Äntligen i omklädningsrummet. Duscha, springa ut, knöla in ryggsäcken och yogamattan i cykelkorgen och tramapa det fortaste jag kunde till sjukhuset där min dotter hade ett möte och jag skulle vara med på det. 

Efter sjukhusbesöket cyklade jag till torget för att ta ut pengar som jag skulle betala yogapasset med. För ikväll skulle jag på mitt allra första ashtangapass. Men där på torget upptäckte jag att jag inte hade bankkortet med mig. Alltså, inga pengar att betala yogan för. Yogini är en vän till familjen och just därför var jag väldigt ovillig att komma till hennes klass och inte ha pengar med mig. Så jag slängde mig på cykeln och skyndade mig hem. Med lite tur skulle jag hinna.

Och hemma väntade en ny överraskning på mig. Vår bil var borta. Magnus var också borta men det var enligt planerna. Att han skulle ta bilen verkade väldigt långsökt. För han gav sig iväg på mopeden och den var ju också borta. Hade han lånat ut bilen? Varför lämnade han ingen lapp då? Blev bilen stulen? Skulle jag ringa polisen? Vad hände? 

Jag hade 10 minuter på mig att cykla till yogan. Men jag kom aldrig dit.

Stressen tömde mig på all energi och jag bara föll ner i soffan. Katten lyckades öppna altandörren (hon är proffs på det) och den kyliga luften svepte om mina bara ben. Jag frös men orkade inte ens stänga altandörren. En kopp te skulle sitta bra men det orkade jag inte heller.

Allt blev plötsligt grått.

Hoppas morgondagen blir bättre. Jag hoppas att jag får sova minst sex timmar och att inga fasantuppar behöver en hjälpande hand. Jag hoppas att arbetet flyter på och att bilen kommer till rätta. Jag hoppas att jag får uppleva en riktigt tråkdag imorgon.  

***

I början orkade jag inte ens skriva av mig i bloggen så jag la ut Sommarfolket.

Bara namnet, Sommarfolket, gör mig glad.

Fast nu känner jag ett enormt behov att skriva av mig och lägga min stress på era axlar.

En liten aning, ni märker det knappt men för mig betyder det väldigt mycket.

Sommarfolket

Funkiskvällen

Jag trodde faktiskt inte att jag skulle orka. Jag trodde att jag hade tagit mig vatten över huvudet. Att träna hårt efter att ha jobbat hela dagen är ju liksom något jag inte ger mig på i vanliga fall. Men jag gjorde det i alla fall. Efter jobbet cyklade jag till Friskis för att vara med på funkiskvällen. Vi testade nya träningsformer, bland annat Dans Fuego. Fy vad svettigt det var, fy vad stel och otränad jag kände mig. Men jag blev såld, helt såld. Mina endorfiner satt i fångeskap alltför länge. Nu rusade de genom kroppen och fyllde varenda cell. Jag upplevde ren rörelseglädje. Jag såg mig i spegeln i träningssalen. Röda kinder, plaskblöta kläder och ett stort leende. Jag log genom hela passet! Och sedan åt vi lite mat och jag tänkte att något nytt är på väg till mig.

En gång i tiden...

En gång i tiden målade jag köket blått och färgade håret blont. Att jag orkade...

En gång i tiden var jag en ambitiös småbarnsmamma.

Jag ordnade barnkalas, tog med de på teater och gjorde läxor med dem.

Hur orkade jag? Det är dock bara två barn av hela den skaran som är mina.

En gång i tiden var jag modig och tog mig igenom livet på mina egna sätt.

Hur vågade jag?

En gång i tiden... och det var länge sedan. Det är roligt att titta på gamla bilder och minnas.

Annars skulle jag tro att jag har alltid varit den jag är idag.