Min gröna morgon

Jag är inte känd för att vara den som raskt och glatt hoppar ur sängen tidigt på morgonen.

Iband kan jag dock tycka att det är skönt att gå upp före alla andra och njuta av den sömninga morgontystnaden. Det är väldigt rogivande. Sedan vaknar allt och alla och livet rullar i full fart.

Det är mycket som ska göras idag. Ogräset som börjar bli större än mina plantor måste rensas. Rabarberpajen ska bakas. Sonen har bett om hemmagjord vaniljsås och det har jag lovat honom. Bilderna till utställningen ska ramas in.

Så det gäller att njuta av de lugna och tysta stunderna så länge de varar....

Ordvila

Mamelucker

På loppisar och i second - hand butiker kan man köpa gamla lakan av härlig bomullskvalité. Det brukar kosta kring 20-30 kr. Med tanke på att det handlar om ca 2,5 m tyg så tycker jag att det är hur billigt som helst. Och miljövänligt. Och hur bra som helst på alla punkter.

Jag har sytt mig ett par mamelucker av ett sådant lakan. Jag tycker att det är så fint att bära både kjol/klänning och byxor. Mameluckerna gör sig väldigt somriga till tygskor och en följsam kjol. De är inte alls svåra att sy. Mönster är från vanliga pyjamasbyxor med resår i midjan. Inga krångliga fickor eller blixtlås. Hur enkelt som helst. Jag gjorde byxbenen kortare och slutligen sydde jag på lite spets. Spetsen gör byxorna hela, romantiska och lagom flickiga.

Bäst av allt är känslan att jag cyklar runt på min cykel utan växlar, nynnar på en sång och vet att ingen annan har precis likadana byxor som jag. Och så vet jag också att mellan stygnen har jag "sytt" in min själ.

Den färgglada filten

Jag gillar återanvändning!

Bara tanken på att jag har gjort något av saker som andra har gjort sig av med gör mig så där barnsligt lycklig. Sällan köper jag dyra tyger och sätter saxen i dom. Jag får genast ångest att jag kommer att förstöra hela projektet. Tyger köpta för någon guldpeng befriar mig från den här ångesten.

Av gamla örngott och påslakan har jag sytt en filt. De röda fyrkanterna är från det påslakanet som sedan blev en klänning och en väska.

Det enda som är nytt är faktiskt undersida av filten: en bit av mjukaste prickig fleece. Filten är tänkt som present och jag funderar på att sy en sådan till mig själv.

Att pyssla och skapa är som balsam för min själ. Det har faktiskt helande verkan. Jag sjunker in i en annan värld. Slappnar av och finner min livslust...

Bara vara

Min fina fina kusin har åkt tillbaka till Polen och livet börjar komma tillbaka till sina gamla former. Förutom min misslyckade uppkörning har det varit en underbar vecka. Utflykter, promenader, grillkvällar, cafébesök, mycket skratta och bara vara. Nu får vardagen landa på nytt i mitt liv. Det känns som om jag hade varit på semester...

Tack!

Tusen tack för Era uppmuntrande kommentarer till mitt förra inlägg. Ni är fantastiska. Man skulle kunna tro att bloggvärlden är kall och opersonlig. Och kanske är den det trots allt. Men jag får en känsla av samhörighet och värme. I det här fallet har jag inte fel. Jag har skrivit om mitt misslyckande och ni hejar, klappar och muntrar upp. Det är inte opersonligt, det är inte kallt. Ni är fantastiska bloggvänner. Punkt slut.

Bland svarta moln

Jag hoppades så innerligt på att jag skulle ha körkort idag. Men något i Den Hemska Rondellen har gått snett och jag har blivit underkänd. Efteråt sa min uppkörare att jag hade varit så upptagen med blinkers att jag inte hade koll på trafiken. Jag kan inte minnas själv att jag har tappat kollen på trafiken en enda endaste gång men jag vet att något inte stämde där i rondellen.

Jag har försökt analysera hela rondellsituationen många gånger och antagligen, nervös som jag var, hamnade jag i fel fil och sedan tog jag mig ur den på inte så säkert sätt som jag borde.

Så det dröjer nog ett tag innan jag kör upp igen. Har man misslyckats första gången då får man vänta länge innan man får en ny tid. Man kan se på det positivt, jag får ju ännu mera tid på mig att öva innan jag ger mig ut på vägarna på egen hand. Men just idag är det omöjligt att se något positivt i mitt misslyckande. Jag känner vrede, uppgivenhet och skam om vart annat.

Men det finns något annat som är som en solglimt mitt på min svarta himmel. Jag har fått en fin bloggutmärkelse av Elins tittskåp. Tusen tack! Jag ska skicka utmärkelsen vidare men först måste jag skaka av mig det obehagliga av dagens uppkörning.

Möten

Min kusin har kommit. Tårarna satt i halsen på mig när jag väntade på henne i ankomsthallen. Det var ett kärt återseende. Båda två har vi blivit så mycket äldre. Bakom våra rynkor finns det dock de barnansikten vi minns. Vi har så mycket att berätta om, så många minnen kommer tillbaka. Vi visste inte var vi skulle börja. Det ena minnet öppnar vägen till ett annat. Våra munnar har gått på fullt varv. Nu är kusinen helt slut och sover sött.

Sverige har visat en av sina svenskaste sidor för henne. Precis vid vägkanten fick vi syn på en älg. Förvisso var det en kalv, men ändå...

Återfunnen kontakt

Länge leve internet!!!!

Jag och min kusin Kamilla tappade kontakten med varandra för 14 år sedan. Innan dess lekte vi mycket tillsammans och många av mina barndomsminnen är förknippade med henne. Men sedan gick vi skilda vägar, tiden gick och kontakten upphörde. Tills för några månader sedan då vi hittade varandra på nytt, via internet. Och imorgon ska jag hämta henne på flygplatsen!!! Hon kommer hit från Polen och stannar en vecka.

***

Jag har suttit hela kvällen, lyssnat på polska sånger som min käre svåger har skickat till mig och försökt hitta den underbara polska själen i mig själv. Jag har bott så länge i Sverige att ibland får jag en känsla att jag har anpassat mig så pass mycket att jag har tappat min polska själ.

Jag minns doften och smaken av brödet som då var bakat på surdeg. Nuförtiden kan man köpa alla möjliga brödsorter. När jag var liten brukade jag och hunden gå till bageriet tidigt på morgonen och köpa en varm surdegslimpa till frukost. Det var svårt att hålla sig ifrån det doftande undret så jag nästan alltid åt upp en del innan jag hann hem. För det fick jag utskällning. När jag kom till Sverige tyckte jag att allt bröd smakade sött. Det tycker jag än idag och jag äter sällan mackor.

Och så minns jag gästfriheten och hjälpsamheten som är typisk för det polska folket. Min ex-make glömde ofta stänga av billysen och då blev batteriet urladdat. Jätteirriterande när man skulle iväg någonstans. Så hände det också ett antal gånger när vi var på besök i Polen. Vid ett tillfälle fick jag verkligen nog. Lämnade ex-maken med en harklande sig bil och gick iväg. Min syster som var då med oss var orolig för ex-maken. Hon tyckte att jag var hemsk som lämnade honom mitt på torget. Han kunde inte polska och på den tiden kunde inte polacker engelska. Inte maken heller för den delen. Men jag var oerhört uppretad och struntade i maken. Efter en kvart fick jag dåligt samvete och vände. Jag blev så snopen ska ni veta. En främmande karl hjälpte exet med startkablar och allt. 5 minuter senare kunde vi åka iväg. Än idag vet jag inte hur de fixade kommunikationen.

Det sägs att polacker dricker. Jajamen. I Polen snapsar man livligt. Man sjunger nostalgiska visor. Slår någon på käften. Sedan kramas man och dricker igen. För att kunna vara bland det svenska folket har jag blivit tvungen att lära mig att dricka cider och vin. Här snapsar man inte och snapsa ensam är som att dricka ensam. Ibland, dock otroligt sällan, har jag tur och hamnar i sällskapet där någon snapsar och sjunger "Nu tar vi den..." Då får man passa på och hänga med i farten. Polen är vacker. Än så länge ganska orörd. Om några år kommer den att likna vilket annat land som helst. Tyvärr. Men för att besöka mitt fina land måste man vara utrustad i öppna sinnen.

Kram på Er alla där ute!

Månadspengen

Pengar är orsaken till många krig här i världen.

Månadspengar är orsaken till ett aldrig upphörande tjat här hemma. Jag får höra att barnen har för lite, att alla andra har mycket mer, att jag är orättvis. Och så vidare...

Så jag måste få veta om jag verkligen är en sådan hemsk förälder som det verkar. Vi är en familj som lever sparsamt. Köper sällan nytt, återvinner en del, har ingen fräck bil, ingen terragigad datamaskin. Vi har inte heller några krediter, lån och återbetalningar. Det dyraste vi har är faktiskt min fotoutrustning och Magnus kajaker. Till kameran och objektiv har jag sparat i månader. Kajaker har Magnus byggt själv. En sådan livsstil präglar även barnens ekonomi. 19-åringen får hela sitt studiebidrag och han måste bekosta själv sina nöjen och kläder. Han fixar det jättebra. 13- och 14-åringen får 230 kr var. De får köpa underkläder och strumpor själva. Om man tänker efter så inser man att det köper man ett par gånger om året. Vi har räknat att om de sparar 30 kr i månaden så kan de köpa storpack strumpor och underkläder utan problem. De får även extra pengar om de har presterat något utöver det vanliga. Till ex om de har kommit med jättebra provresultat, varje efter sin egen förmåga. Det brukar röra sig om 20 kr. De har även möjlighet att tjäna några tior om de gör ett extra jobb. Går kvällspromenader med hunden till ex. Anledningen till det är att vi vill lära barnen att spara, att uppskatta pengars värde. Jag förstår inte varför det egentligen har blivit så självklart att barn ska ha månadspeng i överhuvudtaget. Att barn får sina slantar är just för att de ska lära sig hantera pengar, inte för att det är ens plikt att betala sina barn. Eller har jag fel?

Nåja. Jag hade tänkt kolla på nätet hur andra föräldrar tänker och tycker och googlade runt. Jag hamnade på en sida som heter Familjelycka och fann ett diskussionforum just kring månadspengsfrågan. En mamma frågade om hur mycket en 12-åring skulle få och vad det skulle räcka till. Hon fick tre svar på sin fråga. 300 kr, 400-500 kr och 250 kr. Men mammor som föreslog summor mellan 300-500 kr har barn i blöjåldern och behöver inte bekymra sig för något så svårt som månadspeng. Inte än.

Enligt Swedbankens riktlinjer ska en 13-åring få 360 kr i månaden. Sedan ska man öka med 100 kr per år. Jag tycker att det låter helt vansinnigt. Det slutar med att ens barn är rikare än dess föräldrar. Å andra sidan så riktar vi oss på att i slutändan ge barnen hela barnbidraget med då ska dom köpa sina egna kläder själva. Innan vi gör det så måste vi ju få veta att de fixar det. Det handlar ju om att hitta billiga alternativ och att kunna spara till sina inköp. Därför har vi börjat mjukt med strumpor och underkläder.

Hur gör ni alla mammor och pappor?

Sniglar och inbjudningar

Jag vet egentligen inte hur man gör när man ska ha sin första utställning. Så jag går lite på känslan. Jag vill till ex meddela min familj och vänner på ett fint sätt om utställningen. De flesta vet iaf men jag vill ändå bjuda in dom med omtanke. Så idag har jag gjort några personliga inbjudningskort. Jag har absolut ingen aning om man gör på det här sättet. Men om jag ska ha en liten vernissage så vill jag ju att vännerna och familjen ska vara med.

Alla ni som läser min blogg och har möjlighet att vara med så är ni så klart hjärtligt välkomna!

Ikväll har jag och Magnus gått en liten runda i den närliggande skogen. Från början kände jag mig trött och lat och ville inte alls gå men Magnus övertalade mig att göra honom sällskap. Jag håller på och testar mitt nya macroobjektiv. Att tro att det räcker med att bara sätta på objektivet och ta fantastiska bilder är helt fel. Den minsta rörelsen gör att jag tappar skärpan så det gäller att vara stadig. Men kameran är tung och händerna skakar. Så jag tar många bilder och försöker förstå hur objektivet fungerar.

Kvällens modell sniglade sig upp för en torr stjälk. När han insåg att den vägen ledde ingenstans vände han och började snigla sig neråt. Och där nere....

... höll två andra sniglar ett möte. Vinbergssnäckan såg ut som en gammal farbror när den tittade på sin kompis. Jag stannade en stund för att se hur dom kommer att reagera när de väl möter varandra. Men efter några minuter bestämde sig Farbrorn för en annan väg. Så vi traskade vidare.

Bredvid ett träd hittade jag ett fågelbo som ramlade ner. Inga fågelungar i närheten, bara ett äggskal. Boet var byggt mestadeles av mossa. Vilket konstverk! Om det bodde några fågelungar i det så hade dom det varmt och mysigt där inne.

Det var en gång...

Jag älskar gamla gårdar. En del har ju 500-årig historia inbäddad i väggarna. Idag har jag besökt en sådan gård. Jag fascineras av gamla beslag, tapeter och vardagsdetaljer. Stora, pampiga målningar i tunga gyllene ramar i all ära. Men ännu bättre är böcker, pyttesmå barnträskor, gamla kaffepannor eller broderade dukar som vittnar om gårdsfolkets liv.

Jag kan inte sluta tänka på vad vi ska lämna efter oss. Vilka av våra vardagsting kommer att förtrolla människor om 100 år? Förr var männsikor rädda om sina saker. Man lagade och lappade så länge det gick. Det är därför vi har möjlighet att få insikt i deras liv. Men vi lappar inte längre. Vi sliter och slänger. Oftast slänger vi innan vi har hunnit slita. Jag tror inte att vi kommer att lämna något fint efter oss. Berg med använda mobiltelefoner och dataskärmar. Vad kommer det att säga om vår livsstil?

Min nya klänning

Minns Ni påslakan som jag köpte för några inlägg sedan?

Det blev en klänning av det. Och en väska. Fortfarande har jag massor av tyget över.

Hela projektet har kostat mig 25 kr plus en nål som gick av.

Körsbärsväskan

Bloggvärlden är underbar! Så mycket värme och vänlighet på en sådan diffus plats som internet!

Idag har jag fått en väska som Soffy har virkat alldeles själv. Trots sin onda hand har hon suttit och virkat denna underbara skapelse för att senare skicka den iväg till mig! En sådan gest får mig att sväva bland rosa moln. Den får mig att återfå tron på den vanliga, mänskliga vänligheten.

När jag tittar på väskan så tänker jag på blommande japanska körsbärsträd med dess skira, rosa blommor. Tack Soffy!

Mod att förändra

Ilska, som jag kände igår, har tömt mig på den positiva energin. Idag, efter att jag har läst mitt eget inlägg, kan jag inte sluta att förundras över kraften med vilken andras dumhet kan slå mig.

Gud

Ge mig mod att förändra det jag kan.

Sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra

Och förstånd att inse skillnaden.

Jag bör skriva ut dessa ord och hänga på kylskapsdörren. Och upprepa dom på samma sätt som man upprepar en mantra. Jag kan faktiskt inte stoppa alla dumma klottrare. Det enda jag kan göra är att ge mina egna barn förutsättningar att inte bli så respektlösa. Det är bara att acceptera det.

Problemet uppstår dock när jag börjar undra om jag verkligen inte kan stoppa alla dumma klottrare. Genom mitt eget fönster är det så klart omöjligt. Men om man skulle se till att dessa ungdomar har bättre saker för sig än att klottra. Man skulle kunna erbjuda dom attraktiv fritid. Jag skulle kunna bli en sådan brinnande själ som ställer världen till rätta. Men jag kanske saknar det, modet att förändra...

Husbilen

En av mina grannar har en husbil. Den liknar ingen annan husbil jag har sett. Jag tror att grannen har sytt ihop den själv. Han brukar putsa den, rostbehandla, måla om, putsa på nytt, meka och allt annat man kan göra med en sådan skapelse. Det finns människor som har bättre, finare och lyxigare husbilar än grannen. Jag misstänker dock starkt att få är lika stolta över sin husbil som just grannen.

Imorse, när grannen kom fram till bilen, så måste hans hjärta ha vridit sig av förtvivlan.

Någon snorunge* har klottrat på hans husbil. Jag fattar inte det här... Vilka krafter driver dessa idiotmänniskor som måste spreja på och förstöra andras saker? Är man ond eller är man så korkad att man inte inser vad man gör? Jag tror inte att det är ondskan som driver folk. Jag tror att det är infödd idiotism. Egoism, respektlöshet och brist på hjärnceller.

* Jag har skrivit snorunge för jag tror att det är ungdomar som roar sig på det här sättet. Men man ska aldrig vara för fördomsfull. En gång såg jag två fullvuxna karlar som sparkade sönder en lyktstolpe.

Påslakan

Ibland köper jag saker som jag inte visste att jag behövde. När jag fick syn på det här begagnade påslakanet (nyskick, i fin bomullskvalité) då föll jag pladask direkt. Att lakanet kostade 25kr gör inte saken sämre ju.

Jag ser framför mig en fin klänning med empireskärning och vita detaljer. Jag passar nog inte i rött men jag kan inte sluta tänka på den fina klänningen.

Eftersom macroobjektivet inte har kommit än så kan jag ägna mig åt symaskinen. Ni får hålla tummarna för mig!

Trädgårdsarbete

Idag har jag trädgårdsarbetat. Arbetet inleddes med ett långsamt fika.

Förra våren bestämde jag mig att jag skulle ha blomsterhav på min uteplats. Jag sådde, pysslade om och väntade på att blommorna skulle sätta igång och överträffa sig själva. När juni hade tagit slut och rabatten invaderades av okända växter ( en del brukar kalla dom för ogräs ) då konstaterade Magnus att jag skapade blomsterträsk istället för blomsterhav. I år sänkte jag ribban väldigt mycket. Jag har petat in i jorden några perenner och sådde flitiga lisa som lär klara det mesta. Jag hoppas att det kommer att se skapligt ut.

Men Magnus, han har fått riktiga problem. Han är den som odlar kryddor och örter. Här nedan ser ni hans lilla avdelning. Citronmeliss, persilja, mynta och ett frågatecken. Vad kan det vara för något? Ha! Ett örtträsk!

Titta lite närmare... kan ni gissa vad Magnus har misslyckats med?

Ja, brännässlor!

De flesta misslyckas med att bli av med nässlorna. Men eftersom min Magnus går alltid mot strömmen så har han misslyckats med att få nässlorna att trivas. Inte illa, vad? Jag hoppas dock att nässlorna, trots allt, kommer igång. Magnus brukar nämligen dricka nässelte.

Som jag sa tidigare så har jag sått flitiga lisa och idag har jag omplanterat henne. Varje lilla planta fick sin egen kruka. Hoppas att de ska trivas. Jag räknar med att de ska blomma. Det enda som blommar för tillfället i blomsterträsket är en ensam tulpan.

Nytt optik

Oj kära nån...

Jag har gjort det! Jag har spenderat en himla massa pengar.

Jag hoppas att jag inte kommer att ångra det.

Jag har köpt ett macroobjektiv. Ett Tamron AF SP 90/2,8. Jag är inte van vid att spendera så mycket pengar på något som inte har med överlevnad att göra (som mat eller kläder). Jag brukar lägga undan de pengarna som jag har kvar när månaden är slut. Det känns oerhört bra att ha sådana besparingar. Å andra sidan så har ett macroobjektiv toppat min önskelista i 100 år!

Så ikväll har jag gjort en beställning:


Bilden kommer från Cyberphoto, där jag gjorde beställningen.