Mardrömsafton

Den värsta dagen på hela året.

För Nosan och för oss som älskar henne.

Hon är skotträdd. Varje gång det smäller darrar hon något oerhört.

Vi lägger över henne handdukar och filtar, det lugnar henne en aning.

Tills hon hör nästa smäll. Mitt hjärta vrider sig av sorg och vanmakt.

Imorgon kommer det att stå i tidningar om människor

som har blivit av med sina fingrar, ögon och hälsa.

Kanske har dem till och med mist livet på grund av alla oförsiktigt smällda fyrverkerier.

Det är inget jag önskar dem men jag kommer aldrig att tycka synd om dem. Aldrig någonsin. 

De har gjort sitt val. Men det har inte min hund.

Den där Nikon...

Det är ett strålande väder idag och jag har fått för mig att en snorig näsa mår bra av att vädras lite. Så jag gick ut en liten stund. Med mig hade jag en Nikon som jag har fått låna av Andreas. Jag ville testa. Innerst inne hoppades jag på att jag skulle upptäcka att min käre Pentax är lika bra som Nikon, milt sagt. Men lilla, lilla Pentax, den förlorar den jämförelsen, tyvärr. Nu tog jag bilder med bara Nikon för jag hade ingen ork att kånka på två tunga kameror. Så jag kan inte visa Er skillnaden men... Men jag kan min kamera och jag vet hur den skulle reagera om jag tog samma bilder med den. Det känns jättesorgligt. Jag tror att jag ska deppa en stund men först måste jag äta något för att i överhuvudtaget orka deppa.  

Tiden

Julen är ett minne blott. Jag har så svårt att förstå att det har gått bara en vecka sedan skinkan griljerades. Usch vad den tiden går och ju äldre jag blir desto fortare tycks den gå. Den springer, rent av. Det känns som jag har allt mindre tid för att uppleva livet. Det stressar mig så pass mycket att jag blir förlamad.

Förresten, det är lite synd om mig just nu. För jag har blivit förkyld och mår inte alls så där på topp. Jag och Magnus har planerat att åka ut i skogen och titta på stjärnorna på nyårsnatten men nu vet jag inte hur det blir. Jag lär ligga på soffan, omgiven av näsdukar, tekoppar och böcker. Snälle Magnus har cyklat till biblioteket för att hämta ut mina reservationer. Bland annat en bok av och om äventyraren och fotografen Fredrik Sträng som jag bara längtar efter att få läsa...

Annars händer det inte så speciellt mycket i min lilla värld. Möjligen planerar jag stora förändringar men det är en annan historia...  

Något

- Hur är det med dig Anna? - frågade en av mina kollegor idag

- Ja tack, det är bara bra.

- Säkert? Du ser bekymrad ut.

Han stannade till och liksom väntade...

- Nej, du behöver inte säga om du inte vill - fortsatte han - men om du vill så finns jag här för dig.

Otroligt snäll kollega, eller hur? Jag har inte kommit så långt att jag pratar förtroligt med mina arbetskamrater. Det skrämmer mig att en av dem har sett igenom mig. Det skrämmer mig att han kan se att jag bär på 500 kg bekymmer. Men det är inte bekymren som tynger ner mitt hjärta så otroligt mycket. Det är en känsla av att Något fattas i mitt liv just nu.

Dagsljuset

Jag vaknade strax före klockan fem imorse och tänkte att det var dags att gå upp och skynda mig till jobbet. Men så kom jag på att det var ju fortfarande jul och att jag inte alls behövde gå upp och skynda mig någonstans. Så jag drog täcket över näsan och sov några timmat till. Och när jag gick i skogen då lyste solen och jag vände ansiktet mot den. Jag badade i dagsljuset och tänkte på hur mycket jag älskade den stunden. Jag finner inga ord som kan beskriva hur mycket jag saknar dagsljuset, den blåa himlen och jordiga doften. Om några timmar är julen väldigt över och vardagen kommer tillbaka. Jag ska ta ett varmt örtbad, titta på en film och dricka te. Eller så kanske ska jag göra något helt annat men vad jag än gör så ska jag njuta av de sista jultimmarna. 

I den bleka vintersolen

Julafton

120 julklappar ligger under julgranen. Nosan letar efter sitt paket.

Första dyket...

Andra dyket... Vissa tar dock det hela med ro :)

Vid tredje dyket rasar granen.

Min fina, lite galna familj.

Vi spelar het potatis.

Sara är glad för sina paket.

Bytesmarknad.

Det som finns kvar är ett pappersberg och massor med fina minnen.

För det har varit en helt perfekt julafton.

God Jul

Jag trodde att arbetsdagen aldrig skulle ta slut. Jag tittade på klockan minst miljon gånger idag. Men till slut var allt klart och jag körde hem. För idag har jag varit djärv och tagit bilen. Magnus och barnen har städat, bakat och griljerat. Nu är nästan allt klart. Snart kan jag lägga mig i soffan och lämna den först på tisdag. Årets julhelg är för min del tre långa, sköna sovmorgonar. Ingen väckarklocka ska dra mig ur sängen och ingen kyla ska svepa om mig tidigt på morgonen. 

Jag önskar Er alla som besöker min blogg en fin julhelg.

Ta den med ro, pyssla om er själva och se till att ladda era mentala batterier.

Det tänker jag göra i alla fall.

En jättestor, gnistrande, julig kram till Er. 

Knack, knack...

Julen närmar sig. Utan att jag har behövt göra mer än att öppna mig för den. Jag låter julen komma till mig precis som den är. Med glittrande gran, julkort från familjen, vänner, bloggbästisar och saffransbröd som Anna och Sören har bakat.

- Vilken tur att de kom oanmälda - sa jag till Magnus

- Annars hade du hunnit jaga upp dig - instämde han.

Ja, det hade jag hunnit. Men istället fick jag en fin kväll i ljusens varma sken.

Flickan som vävde sidenmattor

Jag önskar mig en lugn vrå, en öronlappsfåtölj och en läslampa med behagligt sken. Några få men egna kvadratmeter på jorden. Eftersom jag inte har en given läsvrå då läser jag lite överallt, på toan, på bussen och i HMs matsal medan jag dricker te. Jag skulle förstås kunna läsa hemma i soffan men alla som har barn och en man vet att man sällan får läsa ostörd. Jag skulle så klart kunna lägga mig i sovrummet och läsa där men det slutar alltid med att jag faller i koma så fort jag lägger mig på sängen. På toan håller jag mig åtminstone vaken. Än så länge.

Nyligen har jag läst klart Flickan som vävde sidenmattor av Anita Amirrezvani. En vacker historia som har fått mitt sagoälskande hjärta att hoppa av förtjusning varje gång jag som har öppnat boken. Jag har en viss svaghet för historier som utspelar sig i Iran. Berättelsen om den persiska mattväverskan har matat min själ med tusen vackra bilder och en önska att någon gång se Iran med mina egna ögon. 

När jag började läsa den inbunda upplagan gick det lite segt. Men när jag köpte pocketupplagan då hände det saker. Jag kunde ha den i fickan och läsa lite var som helst. Oj, vad jag var nyfiken på om Fereidon skulle till slut ta mattväverskan till sin fullvärdiga hustru eller på vilka grymheter den snåla Gordieh skulle hitta på härnäst. Varje gång jag läste några rader ur boken förflyttade jag mig till Esfahan, till 1620-talet och var helt uppslukad. Ack, jag älskar dessa färder mellan verkligheten och den magiska världen som existerar mellan bokpärmar...

Orange curd

Jag är i sjunde himlen just nu. Där lyser det varmt, det doftar vanilj och apelsin.

En riktigt lyckad julkombination enligt mig. Den heter orange curd. Receptet hittade jag i någon tidning för många år sedan och tänkte att någon gång måste jag testa det. Idag har jag köpt fina apelsiner och vanilla bourbon hade jag redan hemma. Med bravur som kännetecknar tokiga kockar har jag vispat, kokat och grejat. Resultatet är en otroligt god apelsinkräm som smakar helt gudomligt. Tanken är att jag ska ha den till julfikat på julafton men jag vet inte. Jag kanske inte kan behärska mig och vänta så länge. Julen, fina julen, kom till mig så fort du bara kan. 

Samma Anna

Jag gick in på ett av våra kontor för att leta efter en försvunnen order. Förutom ordern fann jag även en bild på en liten, söt flicka med vetefärgat hår.

- Vems flicka är den här? - frågade jag.

- Hon är min - svarade en kollega och våra blickar möttes.

- Då har hon samma sak som jag - sa jag och nuddade vid mitt ansikte.

Vi började prata, mamman och jag. Om operationerna, svårigheterna och det underbara, stora leendet som endast barn födda med LKG kan bjuda på. Vi hängde över kopiatorn och länkades samman. Det är väldigt sällan som jag känner den direkta samhörigheten med en annan människa. När jag var 14 år genomgick jag en av mina många operationer. Jag tillbringade 10 dagar på sjukhuset och var omgiven av många andra ungdomar. Ingen av dem skrattade, retade, pekade. För alla vi satt i samma båt. Vi var födda med LKG. Där kände jag mig som en normal tonåring, inte en fuling med missbildning. Än idag minns jag det lugnet som jag kände där, trots att det har gått 26 år sedan dess. Idag har jag snuddat vid den häftiga känslan igen, när jag och mamman berättade om våra erfarenheter. För bortom mina ärr finns det mitt sanna jag som önskar inget mer än att bli förstådd och accepterad.

För några år sedan bestämde jag mig för att genomgå den allra sista operationen som skulle ge mig en helt vanlig näsa och läppar. Allt var klappat och klart. Den enda som visste om det var en kollega som jag tyckte väldigt mycket om. När hon fick höra vad jag planerade då sa hon:

- Men Anna, operera inte dig för då blir du en annan Anna.

Jag har inte opererat mig.

Julgranen

När jag kom tillbaka från jobbet (oja, den fjärde advent har jag jobbar hårt och länge) stod det en naken gran i vårt vardagsrum. Den skulle göras fin. Och fin blev den också, tack vare Sara. Jag skuttade mest runt, tog bilder och sjöng Jag såg mamma kyssa tomten. Ett tag var jag väldigt orolig för julen. I år har jag ingen tid att göra den i ordning ju. Men på något fantastiskt sätt vecklar julen ut sig, som en vacker ros vars knopp har precis spruckit. Det kommer nog att bli bra...   

Relativt

Snöflingor stora som enkronor föll ner från himlen. En hamnade under min krage och smälte på ryggen. Jag rös till. En annan träffade mig i ögat och det gjorde ont. Hemska, elaka snöflingor. Jag skyndade mig hem och innan jag hann öppna dörren förvandlades snön till en regnblandad sörja. Då tänkte jag att det var bättre med snön, trots allt. Ibland blir det hemska inte så hemskt längre när det kommer något som är värre. Allt är så relativt...

Goodbye Max!

Jag har alltid gillat att äta på Max. För att det brukar vara mindre folk där än på andra ställen och för att jag gillar deras Friscomål. Jag vet, jag vet, inte speciellt nyttigt, inte ens speciellt gott när man smakar efter. Men en fredagskväll, när man är frusen och trött efter veckans slit då är det skönt att stoppa i sig en hamburgare. Så vi åkte dit. 

- Men min hamburgare är kall - gnydde jag efter första tuggan.

- Men gå och klaga - uppmuntrade Magnus.

Jag? Klaga? O nej, att klaga på maten förekommer ju bara i engelska komedier. Mitt liv är varken engelskt eller komediskt. Jag tog en tugga till för att försäkra mig att hamburgaren var verkligen kall. Jag kanske bara inbillade mig det. Den var absolut kall.

- Men ät inte upp den. Gå och säg att den är kall - tryckte Magnus på.

Och vet ni vad? Jag gick till kassan och sa, om ens lite ursäktande, att hamburgaren var kall.

- Det är klart att du ska få en ny - sa tjejen i kassan.

 Hon lovade att hon skulle komma ut med den till mig.

Två minuter senare hade jag en ny hamburgare. Jag vecklade ut pappret och kände på brödet. Hamburgaren var varm men den som gjorde hamburgaren i ordning var nog väldigt irriterad. En hamburgare ska liksom sitta ihop men min var i bitar som fladdrade runt. Salladen hamnade helt utanför brödet och för att se dressingen skulle jag behöva ett förstoringsglas. Om jag vore lite mer kaxig då skulle jag gå till kassan igen och be att få prata med den som gjorde min hamburgare. Om jag bara var lite mer kaxig. Men mina kaxreserver räckte till att klaga enbart en gång. Inte fler. Jag åt upp hamburgaren men det dröjer väldigt länge innan jag besöker Max igen.  

Pepparkakor

Att baka pepparkakor hör julen till, tycker min dotter. Jag har lovat henne att göra lite pepparkaksdeg men dagarna gick, tröttheten hade tagit över och pepparkaksdegen fanns bara i mina planer. Inte i kylskåpet där den egentligen borde finnas. Så en dag bestämde sig Magnus för att göra degen. Och det gjorde han. Med råge, minst sagt. Medan jag tänkte halvera receptet så dubblade Magnus det. Vi hade degen till... 600 pepparkakor! Jag var svimfärdig ett tag tills jag upptäckte att den här familjen äter degen mer gärna än själva pepparkakor. Så dem åt och åt och kvar fanns bara en liten degstump som idag har förvandlats till pepparkakor. Sara och hennes kompis står i köket och bakar. Det är så himla lyxigt med att ha nästan vuxna barn...   

Lucia

Årets taskigaste Lucia-bild antar jag. Men den får vara med i bloggen för idag är det Luciadagen och på jobbet har vi haft ett alldeles eget och speciellt Luciatåg. Det syns inte på bilden hur speciellt det är men tro mig, killar utklädda till tärnor som försöker sjunga så ljust de bara kan... det är en upplevelse. Det var helt kolsvart på lagret när jag tog bilden. Att bilden är relativt ljus beror på att jag har försökt trycka på avtryckaren medan andras blixtar lyste upp hallen.

Tillbaka i tiden

Det är inte varje kväll det händer men ikväll, kors i taket, har min knasiga familj gett sig iväg. Vad jag har väntat på en sådan kväll! För hur ska jag annars slå in mina julklappar när alla är hemma och kretsar runt som en satelit? Omöjligt säger jag bara, omöjligt.

Det är något magiskt med att slå in julklappar. Jag förflyttar mig tillbaka i tiden. Länge trodde jag på Sankt Nikolaus. För det är han som besöker polska barn. Jag tror att jag var så pass gammal som åtta år när jag fortfarande trodde på honom. Och ju närmare jul desto starkare var min tro. Jag förökte hålla magin länge vid livet och tutade i mina barn att Santa fanns. Livet är tillräckligt verkligt alla andra dagar så julen fick vara sagolik helt enkelt. Och det är den lite overkliga känslan som jag upplever när jag viker julpapper och knyter rosetter.

Punka

Ibland tycker Livet att man har det alldeles för lugnt och ser till att Något händer. Och när det händer då är det minst sagt dramatiskt och väldigt oförutsägbart. Lyssna bara...

Imorse satte jag mig på cykeln för att cykla till jobbet. Jag hann cykla kanske 50 m när mitt morgontrötta öra började uppfatta ett mystiskt ljud. Slafs, slafs, slafs lät det i samma takt som jag trampade. Jag stannade till och lyssnade men då var det tyst. Slafs, slafs, slafs lät det så fort jag började trampa igen. Jag gick av cykeln och upptäckte världens största punka i bakdäcket. Däcket hade lossnat helt och hållet från fälgen. Jag tog cykeln under armen, gick hem och bytte den mot bilen. Nu ska ni veta att bilkörning är inget nöje för mig. Det är ett måste, något jag gör när jag blir tvungen till det.   

Jag trodde att det där med punkan var dagens största äventyr. Men icke, det var bara ett smakprov på vad som komma skulle. På hemvägen blev jag stoppad av polisen. För första gången i mitt liv blev jag fast i en poliskontroll. När han vinkade in mig då bad jag till högre makter om att få svänga av vägen tillräckligt graciöst och absolut låta bli att köra över polismannens fötter. Han bad om mitt körkort och jag kom på att jag inte hade plånboken med mig. Han rynkade på näsan och ställde massor med frågor. Sedan ringde han någonstans för att få bekräftat att jag var jag.

- Det verkar stämma - sa han - men nästa gång får du ha körkortet med dig. Det är egentligen 800 kr i böter om man kör utan körkort. Men idag slipper du.

Tack!

Med tid och lust kan man mycket...

Det har varit en behaglig söndag. Vi har skrattat ofta. Jag har gjort kåldolmar. För att jag har haft tid och lust och ork och allt detta som behövs för att kunna stå i köket i många timmar.  

Julklappsmatematik

Puh, nu är alla julklappar inhandlade. 21 stycken har det blivit.

I år kör vi dykpaket igen, d.v.s. en helt galen julklappsutdelning. Så här går den till:

Man köper samma antal julklappar som det är nära och kära som man ska fira julafton med, inklusive sig själv. Hos oss blir vi sju trevliga människor och alla får köpa sju julklappar. Man slår in dessa men skriver inget namn på paketen. Sedan lägger man allt under julgranen och gör sig klar för första dyket. På ett två tre kastar sig alla till pakethögen och försöker fiska fram just det paketet man har spanat efter. Samtidigt som man försöker hindra andra meddykare att ta det de vill. När alla har ett paket i handen så öppnar man det och beundrar vad man har haft turen (eller kanske oturen) att få. Sedan fikar man en stund, umgås lite och gör sig klar för nästa dyk. Så här fortsätter man hela dagen. När alla paket under granen har tagit slut då är det dags för att köra julklappsbyte. Man byter med varandra, köpslår och förhandlar tills alla är nöjda. En viktig regel i en sådan lek är att julklappar inte ska vara dyra men däremot roliga eller användbara. Det kan vara till ex en mjuk handuk, en liten ficklampa eller handcreme.

Hos oss kommer det att ligga 105 julklappar under granen i år. Det känns dock lite orättvist att ungdomar, som inte har så stora inkomster, ska behöva köpa lika många paket som dem som har lite mer pengar att röra sig med. Så vissa kommer att köpa 7 paket medan andra köper 21. Och ju fler paket desto fler dyk och mer lek.

Han är ung och jag är gammal

När jag kommer hem från jobbet då är jag mer eller mindre medvetslös. Jag vill bara ligga i soffan och äta praliner. Om jag känner mig lite piggare då orkar jag fixa en kopp te och läsa Fotoguiden.

Min son har kommit hem sent ikväll. Han har jobbat sin allra första övertid (väldigt långa övertid dessutom) och jag har väntat på honom. Jag vet ju hur man känner sig efter en övertid. Jag tänkte värma maten åt honom och tycka lite synd om honom. Ni vet, det är sådant som medlidande mödrar gör. Och vad gör då min snart 18-årige son när han kommer hem? Ligger han i soffan? Nej! Ojar sig över sin trötthet? Absolut inte! Han hoppar in i duschen och en kvart senare drar han ut.

- Men det är ju fredagskväll, mamma!

Den oförglömliga julstämningen

Det finns nog ingenting som ger mig djupare julkänslor än doften av torkad skogsvamp. Jag minns så väl när min mamma kokade svamp till en fyllning och doften spred sig över hela hemmet. Då visste vi att julen knackade på dörren. Samma doft sprider sig just nu i mitt hem. Jag blir så förundrad över det hur min mamma lyckades skapa julstämning. Utan några adventsljusstakar, tomtar eller röda dukar. Det var dofter som gjorde julen. Det doftade golvpolish, julmat och gran. 

Världens modigaste Stilla

Det är kallt, mörkt och dessutom väldigt halt. Att cykla under sådana omständigheter känns en aning motbjudande ska jag säga er. Men att ta bilen är ännu läskigare. Tänk om jag får en sladd? Eller om jag kör över en oskyldig varelse? Det vore ju hemskt. Helst vill jag ha en privat chaufför som lämnar och hämtar mig på jobbet i någon mysig, uppvärmd bil. Och dessutom bjuder på choklad. Om jag vinner massor med miljoner då ska jag nog anställa en sådan. Men i dagens läge får jag väl nöja mig med min luriga sambo. Vet ni vad han har hittat på? Han har föreslagit att han skjutsar mig till jobbet idag och lämnar bilen på HMs parkering så att jag kan köra hem själv. Jag har min stolthet så jag sa ok medan jag egentligen kissade på mig av rädsla. Jag? Köra? Själv? Efter jobbet dröjde jag extra länge innan jag gick ut. Och jag skrapade isen extra noggrannt. Oj, vad jag var petig. Allt för att skjuta upp den stundande körningen. Men till slut fanns det inget mer att göra på parkeringen så det var bara att börja köra. Jag kom hem med en okvaddad bil och dessutom har jag inte kört på ett enda liv. Inte vad jag har märkt i alla fall.

Världens modigaste Stilla, det är jag det! 

En kväll i soffan

Jag gör allt jag kan för att inte hamna i soffan. För om jag hamnar i den då somnar jag fortare än jag hinner räkna till fem. Så trött är jag. Men ikväll har jag varit jättefrusen och grävde mig ner bland filtar och kuddar. Jag borde inte utmana ödet. Jag somnade och vaknade först när jag hörde ringsignalen. Sakna öppnade jag ögonen och tänkte att ojojoj, den natten, den gick fort. Upp och jobba då! Det dröjde en bra stund innan jag förstod att det var telefonen som ringde. Fortfarande yrvaken svarade jag och vet ni vad? Det var felringning. Nu är jag tillbaka i soffan igen. Jag gör tappra försök för att vinna över mig själv och ta den raka vägen till sängen.

Fort, innan jag somnar igen.

Julbord

Jag har ätit årets första julbord! Det är min arbetsgivare som har bjudit på det. Och så en extra lång lunchrast har vi fått också. Hur trevligt, mysigt och gott som helst. Jag är så himla nöjd med mitt jobb. Rolig stämning, fin lön och dessutom massor med förmåner på det. Om man har jobbat på en arbetsplats en längre tid så glömmer man ofta hur bra man har det. Jag kan fortfarande inte fatta vilken tur jag har haft som har fått mitt jobb. I tider då ett jobb inte alls hör till självklarheter! Förra året vid den tiden var jag väldigt arbetslös och såg ingen ljusning i den arbetslösa tillvaron. Idag äter jag ett gott julbord på HM! Jag har det bra med andra ord!

Första snön

Hur naiv kunde jag vara som hoppades på att snön inte skulle drabba mig i år?

Väldigt naiv har det visat sig.

Drömbilden

Att vara mor till en 16-årig flicka är som att åka berg- och dalbana. Den ena dagen färdas man genom mörka, skrämmande skogar och man undrar om den där gåtfulla tonåringen är egentligen en bortbyting. Den andra dagen når man svindlande höjder när bortbytingen visar sig vara en ung kvinna med ett stort hjärta och djupa tankar. Jag och Sara satt imorse vid köksbordet och pratade. Om livet och kärleken. Om våra svagheter och besvikelser. När jag blev mamma för den allra första gången då visste jag vilken sorts mamma jag ville bli. Inte en kompis-mamma som man kan supa ihop med. Inte heller en polis-mamma som går runt med regelboken i handen och vaktar varenda steg mina barn tar. Genom alla mina år som mor har jag önskat mig två saker: att barnen ska vara lyckliga och att de ska känna sig trygga med mig. De ska alltid veta att jag finns för dem, de ska aldrig tveka att be om hjälp. De ska alltid kunna öppna sig för mig och finna tryggheten. Det är en drömbild, jag vet. Tonåringar är ju rätt så knasiga och gör saker som man får hicka av. Mina barn är inget undantag och jag själv är inte någon perfekt mamma heller. Men när jag och Sara pratade där vid köksbordet då kändes det som att jag kom drömbilden ganska nära. 

En magisk julkonsert

När lamporna släcks och scenbelysningen tänds, när symfoniorkestern börjar spela de första tonerna då händer det. Något griper tag om min hals och ögonen blir blankare och blankare. Till slut får det blanka inte plats mellan ögonlocken och tårarna börjar rinna nedför kinder mina. För att inte tala om snoret som samlas under näsan. Jisses, jag känner inte till en annan plats än teater som får mig så berörd att jag gråter. Och när mitt eget barn medverkar i föreställningen då är det kört. Jag lämnar teatern med svullna ögon och snoriga tröjärmar. För näsdukarna, de glömde jag i jackfickan. Det var verkligen En magisk julkonsert.