Godkänt

Efter veckor av pluggandet, hundra kaffekoppar och många oroliga nätter var det dags att åka till Vägverket för att avlägga teoriprovet. Jag har en ganska konstig inställning till saker och ting. Det är antigen eller för mig. Vinna eller förlora. Inga genvägar och chansningar. Jag har velat att klara av provet redan första gången. Och det har jag gjort.

Jag har blivit godkänd!

Men provet var svårt. Mina händer skakade och jag hade svårt att styra musen. Och när programmet räknade mina svar så fick jag lov att blunda. Och när jag fick se resultatet så ville jag vråla av lycka. Jag har klarat det!

Vintertid

Foto: Anna Stilla

Idag har vintertid börjat men det brydde sig inte Nosan om. Tidigt på morgonen kom hon in i vårt sovrum, la hakan på sängen och gnällde lite. Tillräckligt mycket dock för att få mig upp på en morgonpromenad. Höstmorgnar är så fantastiskt fina. Solen hade precis gått upp och dränkte omgivningarna i det behagliga svaga höstljuset.

Foto: Anna Stilla

Änligen har vi hittat trattkantareller!

Jippi jippi jippi!

Framför kameran: trattkantareller i Stillas kök.

Bakom kameran: Stilla

Tjuvar

Igår cyklade jag till min engelska-kurs. Egenligen ville jag inte alls. Jag var trött och hade huvudvärk. Men eftersom vi hade prov så tänkte jag att det är nog lika bra och trampa sig dit. Jag parkerade min cykel på skolgården och gick upp för att skriva provet. Efter en timme var jag klar och gick ner och tänkte att det ska bli skönt och åka hem.

Och min cykel var borta...

Någon har stulit min cykel. Min fina cykel som Magnus satte en extra korg på och som hade en så mjuk och bred sadel. Min fina nostalgicykel. Hur kan man göra så här? Har folk ingen skam i kroppen? Ingen empatiförmåga?

Under en liten timme har någon valt ut min cykel, tagit av min vajer och cyklat iväg. Den där människan förstår inte hur mycket den har ställt till för mig. Magnus sa att vi fixar en ny cykel åt mig.

Men varför ska man äga fina saker om man blir av med dom i alla fall? Varför ska jag ha en fin cykel om någon kommer och bara tar den? Jag vill inte. Hellre vill jag ha en gammal cykel som ingen annan vill ha. Och så ska jag ha fem olika lås på den också. Men inte ens Magnus kan fixa en cykel så där hux flux ju.

Jag är förtvivlad. Vilka hemska äckliga människor som tar andras saker. Och dessa typer finns ju överallt. Jag är nog lite konstig men när jag tänker på att på gator, i affärer och på alla andra ställen rör sig människor som stjäl cyklar, bilar, pengar, idéer så vill jag kräkas.

Det kreativa kaoset

Jag vet att jag är tjatig med kategorien "Filmsekvenser". Det beror på två saker.

För det första har jag nyss lärt mig att infoga filmer i bloggen. Och eftersom övning ger färdighet så övar jag flitigt. Å andra sidan har jag upptäckt You Tube, långt efter alla andra så klart. Men milda makter, vilken skattkammare! Varje dag hittar jag något spännande och då måste jag direkt visa det för er :)

För det andra sitter jag fastklistrad på Etsy och beundrar alla dessa duktiga människor och deras hantverk. Och så deras kreativa rum. Det är faktiskt så att jag kan känna att det kliar i mina fingrar när jag tittar på andras syhörnor, pysselverkstäder osv. Min egen hörna får plats i vardagsrummet. Jag önskar att jag hade ett eget pysselrum men jag är glad att jag i alla fall har råd med ett eget bord.

Så ser det ut för tillfället:

Oj, ganska kaotiskt...

Och eftersom jag sitter på Etsy så på något obeskrivligt sätt fattas det tid att filosoferai bloggen. Vilken tur att Filmsekvenser finns då till hands. Så nu vet ni varför jag är så tjatig...

Förresten, även om jag inte satt på Etsy en enda minut så skulle jag icke vara kapabel till att skriva något vettigt. Mitt huvud är fyllt av alla trafikregler, tjänstevikter och vinterdäck. Nästa vecka ska jag sätta mina kunskaper på prov. Bokstavligt talat.

A wonderful world

Sofia med den vackra rösten

Foto: Magnus Selander

Ikväll har en av mina drömmar gått i uppfyllelse.

För jättelänge sedan berättade en av mina vänner att han skulle skriva ett reportage om Dan Anderssons stuga. Vännen blev OTROLIGT förvånad när det visade sig att jag inte visste vem Dan Andersson var. Till mitt försvar måste jag påminna Er att jag är varken född eller uppvuxen i Sverige. Så på något sätt missade jag Dan Andersson. Vännen tyckte att det var ju hopplöst och han tipsade mig om att försöka fråga folk på jobbet. Så jag åkte från Smedjebacken (där Vännen bor) till Göteborg (där jag bodde) och frågade ett par arbetskollegor om Dan Andersson. Kollegorna började genast sjunga. Och de sjöng och sjöng och jag var fortfarande ovetande om Dan Anderssons person. Så jag styrde min kos mot biblioteket och lånade hans diktsamling. Senare hittade jag "Svarta Ballader - Sofia Karlsson sjunger Dan Andersson".

Jag hade blivit fast. Kär. Förtrollad. Berörd.

Sedan dess har Dan Andersson i Sofia Karsslons utförande varit en inspirationskälla för mig. Jag har gråtit och dansat till musiken. Jag har lyssnat och fotograferat till texterna.

Så kom det en dag när Vännen kom farande hem till oss. Han hade en present åt mig. Jag fick sätta på datorn och Vännen kopplade in sitt USB-minne. Sedan förde han över till min dator en bild på Sofia som han har tagit själv. Han sa till Sofia att han skulle få en kram för den här bilden. Det fick han.

Och idag har jag lyssnat på Sofia Karlsson live. Hon och hennes band fick multipla stående ovationer. Det var dom värda. De har spelat och sjungit så vackert, så vackert... Jag satt helt förtrollad. En så underbar röst, duktiga musiker och en otroligt härlig stämning... Jag är lyrisk.

Bilden på Sofia är hämtad från hennes hemsida

www.sofiakarlsson.com

Morsan med fnatt

Vad gör Stilla medan pastan kokar? Ja, hon får fnatt. Finns det någon räddning för Stillas barn? Knappast!

Sonens kommentar: du är ju galen!

Men vem has sagt att mammor ska vara gravallvarliga?

Medverkande:

Den absoluta stjärnan: Stilla

Den dansande publiken: Dawid

Kamerafolket: Sara

Och vad gör du medan maten står på spisen?????

Totally relaxed

Foto: Anna Stilla

Vi är helt relaxerade. Lucy är så avslappnad att hon inte ens märker att jag kör kameran i nosen på henne. Eller så bryr hon sig inte.

Jag själv känner mig som pånyttfödd efter gårdagens helkroppsmassage. Jag fick ett presentkort från Magnus när jag fyllde år. Det var ju ganska länge sedan och jag har väntat på rätt tillfälle att använda kortet. Det var det som min uppjagade kropp har behövt just nu.

Nu, 24 timmar efter massage, känner jag fortfarande den där behagliga känslan som spred sig då i kroppen.

Jag har mått så gott så jag har struntat i att laga middag.

Foto: Anna Stilla

El Condor Pasa / Simon&Garfunkel

Le papillon

Man mår bra när man tittar på den här filmen. Noll våld, noll action. Istället får man njuta av mycket värme, vackra färger och den underbara stämningen som kännetecknar franska filmer.

Halloween

Jag är inte mycket för att gynna histeriska tillverkare och satsa på Halloween-firandet men... Men för två år sedan ordande jag ett stort Halloween-kalas åt min dotter. Nästan varje kalas som jag har gjort åt mina barn har haft det där lilla extra. Det var under min värdighet att köpa färdiga kalas på McDonalds eller i bowlingshallen. O nej. Men att ordna något party åt Sara har alltid varit lite svårt eftersom hon fyller i augusti och då är alla bortresta. För två år sedan kom vi överens om att vi flyttar på hennes födelsedagsfirande fram till hösten. Hon skulle få ett höstkalas istället.

Från idéen med höstkalaset till ett Halloween-party var inte vägen lång. Jag förvandlade hela vårt hem till en riktig håla. Alla möbler plus tv täckte jag med svarta och vinröda tyger. Överallt spände jag spindelnät, särskilt i hallen. Man fick nästan krypa för att komma in. På golvet monterade jag spootlights som lyste uppåt och belyste spindelnät, spindlar och andra otäcka detaljer. På hallgolvet slängde jag ett tjock lager med löv. Av gamla stora kartonger gjorde jag häxskåp vars dörrarna stod på glänt. Inne kunde man skymta märkliga saker som hör Halloween till. Alla glödlampor som skulle vara tända målade jag grönt med en spritpenna.

Buffén fullbordade verket. Vad sägs om tarmar, häxans bajs, likets tårar och Frankensteins tänder (popcorn)? Som antidot mot det allra giftigaste serverades det nyttiga mackor. Mackor fick jag göra på lopande band eftersom det var det som gick mest åt.

Jag själv var utklädd till Häxa. Mitt i kalaset samlade jag alla ungar och berättade spökhistorier. Här måste ni förstå, dessa barn var då 11-12 år gamla och kände mig väl. Ändå var dom rädda att sätta sig bredvid Häxan. Ha! Det var ett väldigt lyckat kalas.

Som ni kan lista ut blev det en del städning men kalaset var värt det.

Jag vill gärna göra om det, någon gång.

Foto: Anna Stilla

Min bohemiska tröja

Jag har piffat upp min vanligatråkiga tröja. Enligt bohostilens grundprinciper.

Alltså...

För att öka mysfaktor fick tröjan en skön polokrage i fleece.

På ärmarna har jag sytt ett sammatsband med paljetter och dekorstenar på.

På den ena ärmen sydde jag en virkad duk. Duken hittade jag på en loppis för länge sedan. Jag gillade den direkt. På duken har jag sytt pärlor och paljetter.

Och så ser tröjan ut i sin helhet...

Jag kan inte hjälpa det men jag är en obotlig bohem.

På jakt efter trattkantareller

Jag har letat. Och letat. Oj vad jag har letat. Men jag har inte hittat några trattkantareller.

Foto (alla): Anna Stilla

Vi var på teater igår

Foto(absolut blixtfritt): Anna Stilla

Teaterupplevelser är som näring för mig. Det är först när jag går igenom portarna så vet jag varför jag lever. Till och med en tom teaterscen kan ge mig gåshud. Jag älskar den mystiken som utspelar sig på scenen. För det är visst något mystiskt när vanliga människor kliver ur sina trygga sköldar och agerar.

Igår agerade Peppe, vår 18-åring. Det var fröjd för ögat och mums för själen att se både honom och alla andra.

Fast det är en sak som irriterar mig. Alla dessa människor som fotar föreställningar med BLIXTEN påslagen. Sådant dödar stämningen. Och någon gång måste man ju lära sig att den inbyggda blixten har inte så stor räckvidd att nå till scenen från 10 raden. Inte ens från 5.

Om jag fick bestämma så skulle jag förbjuda blixtar på teater. Likasom påslagen display. Det ska vara mörkt och tyst bland publiken. Inga störande moment. Men tyvärr, jag bestämmer inte och dessvärre måste jag förlita mig på folkets bristande vett.

Ja, jag erkänner, jag fotar själv. Men utan blixt och jag använder mig av sökaren.

Frostigt

Foto: Anna Stilla (alla bilder)

Helghälsning

Foto: Anna Stilla

Trött

Bild: John Bauer "Sagan om älgtjuren Skutt och lilla prinsessan Tuvstarr"

Jag känner mig trött. Jättetrött. Så trött att jag inte orkar. Jag är nog inte skapad för att hålla 100 bollar i luften. Jag vill ju så gärna men det går inte. En sak i taget. Inte allt på en gång. Att jag aldrig lär mig. För varje gång jag drar med olika projekt då händer det precis samma sak. Jag slocknar helt utmattad innan jag har nått mitt mål. Även den här gången känner jag dessa hemska signaler. Trött, hängig och benägen till att stirra in i intet framför mig. Sist det hände mig så bestämde jag mig för att nästa gång det ska ske så ska jag göra något åt det i tid. Vet ni vad jag tror går fel? Att man tappar fotfäste och att man inte längre kan se sitt mål.

Jag ser på det så här: tänk er en löpare som ska springa norrut. Han har kartan och allt och han börjar springa. I början stämmer han med kartan så att han är på rätt väg men med tiden blir hans steg nästan automatiska och han slutar med att titta på kartan. Han tror att han springer norrut i alla fall. I själva verket springer han i cirklar.

Jag springer i cirklar känns det som. Så nu ska jag försöka synka mig med min karta och mina mål.

Hemma hos Stilla på riktigt!

Hur lever två bohemer (en praktisk och en estetisk sådan), tre icke bohemiska tonåringar, en 50kg bullmastiff och en kaxig katt på 76 kvm?

Här kommer svaren:

Stora soffan och pagajer

Magnus (den praktiska bohemen i familjen) har gjort pagajerna alldeles själv. För icke invigda, pagajer är ett slags kajakpaddlar. Funktion och estetik i en ren förening, det älskar min käre Magnus. Mera handmade: på soffryggen ligger en ihoprullad stickad pläd. Det är jag som har stickat den! och bredvid pläden ligger en svartröd kudde. Peppe har sytt den för några år sedan.

Mellan stora soffan och lilla soffan

Där har Nosan sin madrass. Mot väggen kan ni se en skiva. Det är inte snyggt men praktiskt. Annars skulle väggen vara lika svart som skivan. Nosan gillar sin madrass.

Mitt kreativa skrivbord

Just nu gör jag om min tråkiga gröna tröja. Ser ni de broderade blommorna? För några år sedan broderade jag en gardin. I tvätten dock färgade broderigarnet av sig och allt såg så hemskt ut. Det gick inte att använda gardinen så jag klippte ut blommorna och nu väntar dom på att återupplivas.

Bildsamling

Jag samlar mina bilder på en skåpvägg.

Köket

Hyllan med kokböcker.

Under hyllan kan ni se en lina med svarta pluppar på. Det är en karljohan som Sara har hittat som hänger på tork.

Mer av hyllan

Bredvid kokböckerna står en skål som Sara har gjort i skolan.

Goda tankar

Den här tavlan har Magnus farmor broderat. Jag gillar tavlans budskap.

Sovkammaren

Vårt sovrum är 120 cm brett. Förut var det en garderob men Magnus har ljudisolerat den, dragit in ventilation och slutligen har vi målat om den. På hyllorna står några kära saker: en gammal knap som barnen hittade på stranden, ett ljusstake som Magnus har gjort själv, en adventljustake som Dawid har gjort i träslöjden för ett par år sedan, en låda som Magnus gjorde när han var liten och en annan som hans dotter gjorde. På den nedre hyllan står det ett får som kom till mig ändå från New York.

Hallen

Vår telefon

Innan du går ut...

Make lov, not war - står det på våran dörr.

Så nu vet du hur en salig blandning av människor samsas på en begränsad yta.

Slit och släng

Ibland, eller rättare sagt, alltför ofta faller jag för frestelsen och köper en tidning. Det är ganska skönt att äta en sen frukost och bläddra i någon färgglad tidning. Sist köpte jag "Tove Hem & Trädgård". Jag åt varma mackor, drack te och läste. Jag började gilla tidningen tills jag kom till Isabelles Hörna.

Så skriver hon:

"Många tror att bara för att vi gör om måste det vara så i all evighet framöver. Men så är det ju inte. Även om färgen håller i en massa herrans år kanske smaktycket ändras. Förr i tiden var en inrednings/måla om-cykel på kanske 40 år och nu är vi nere i runt fem. Det är billigare och enklare att fixa och dona nu för tiden, vilket gör att jag tycker att man borde våga mer och oftare!"

Horribelt!

För några inlägg sedan skrev jag om det manipulativa modet. Det här är en exempel på vad trender gör med människor. Det är inte ens slit och släng- mentaliteten. Det är snarare köp och släng direkt. Det måste peka på en otrolig oro som råder i ens inre. Man har satsat på lilafärgade kuddar för det är så inne men redan nästa år köper man oranga. Och har man oranga kuddar så kan man inte ha rosa gardiner. Vi måste byta ut gardiner. Och vaser, och ljusstakar. Glöm inte dukar och krukväxter. Cyklamen ska bort. In med japansk lykta istället. När man har samlat på sig detaljer i orange så är dom redan ute ur bilden. Nu satsar vi på brunt istället.

Kan det aldrig ta slut?

Idag har jag städat vårt hem. Tvättat filtar och kuddar. Dammsugit och våttorkat golv. Sedan gjorde jag mig en kopp te, satte mig i den soldränkta soffan och beundrade mitt jobb. Trots att vårt hem är icke färgkoordinerat, filtar är utslitna, soffor är nog äldre än mina farföräldrar och det är trångt så är mitt hem härligt. Under ett villkor, att det är städat.

Foto: Kaffe Fassett Studio