Tårtan

Igår fyllde jag år. När jag kom från jobbet då väntade en tårta på mig och det var inte vilken tårta som helst. Magnus gjorde den alldeles själv och fyllde den med massor av sådant som jag gillar. Energydrink, gräddkola och mjölkchoklad! Mina laster i ett nötskal. Eller ja, i en tårta. Och vad önskar man sig när man lite motvilligt har klivit över till den andra sidan av livet? Inte mycket ska jag säga er. Inte alls mycket. Att man ska förbli frisk. Att ens nära och kära ska ha det bra. Att våren ska komma snart. Och så en resa till Seychellerna... 

Böcker

Böcker är märkliga varelser. Vid första anblicken kan man få för sig att böcker är döda ting bestående av papper samt bokstäver. Men den människan som kan se bortom ytan vet att böcker är ytterst levande livsformer. När jag kommer hem till någon som har en fullproppad bokhylla då känner jag hur livet vibrerar där.

En blick på bokhyllan räcker till att bilda sig en första uppfattning om dess ägare. Jaha, här bor en naturälskare. Och där en som slukar deckare såsom jag slukar choklad. Titta där, där bor en språknörd! I ett hem fyllt med böcker finns det alltid något intressant att prata om. Utan att behöva tvinga fram det ursvenska: Vad kallt det är! Eller varmt, om man träffas den dagen under den korta sommaren då temperaturen stiger lite över 20 grader.

Min största skräck är att hamna på ett mingelparty i ett hem som är totalt bokbefriat. För böcker är så mycket mer än bara givna källor till samtalsämnen. Är mingelpartyt, familjemiddagen eller någon annan sammankomst svår att ta sig igenom då kan man alltid bläddra i en bok och glömma bort tid och rum, tills det är dags att gå hem.

Därför läser jag med fasa om de nya trenderna inom bokvärlden, om läsplattor och e-böcker och hur deras försäljning bara ökar. Men jag hoppas att det är bara för stunden ty jag kan inte föreställa mig livet utan den trygga doften av böcker, utan den speciella känslan som jag får när jag vänder sidan...

Jag är övertygad om att livet går i cirklar och att vi alltid kommer tillbaka till utgångspunkten.

Om 50 år är nog inbundna böcker rena rama rariteter och om 100 år är vi tillbaka till tider före Gutenberg.

Farfars mor

När min farfar dog då fick jag ta med mig vad jag ville i hans hem. Jag valde ett gammalt fotoalbum. Farfar visade mig albumet bara några veckor innan han dog. Bilder på hans föräldrar och syskon och andra människor som jag inte vet något om. Ibland tar jag fram albumet och tittar och förundras... 

Ett foto från Wien. Det är farfars föräldrar och hans farfar. Året var 1909. Bilden är över 100 år gammal. Jag kan inte låta bli att undra hur många av mina bilder kommer att leva i 100 år till. De flesta bilder som jag har tagit har redan försvunnit i olika datahaverier. Många ligger på olika skivor. Är det någon i framtiden som kommer att bry sig om att läsa av en skiva som är 100 år gammal? Knappast. 

Det har är min farfars mor. Jag tycker att hon är jättevacker. Det är något värdigt och vemodigt som glänser i hennes ögon. Jag önskar att jag hade ärvt hennes poetiska skönhet.

- Men du är ju lik henne - sa Magnus när han fick syn på fotot. Speciellt när du är allvarlig.

Söndagsfriden

Där ute är det kallt. Vintern har tydligen glömt att det är mars och öser på med minusgrader. Fast solen vet sitt och värmer ömt den frusna jorden. Solstrålarna har hittat till och med till min soffa. Men det har min katt gjort hon med. Jag har försökt övertala katten att maka på sig men icke. Just idag verkar hon inte fatta ett enda ord av det jag säger. Så jag har tagit till ett tyngre vapen och prasslat med hennes favoritmat. Det knepet gick kattskrället på. Medan hon smaskade på kycklingsbitar i gelé så bredde jag mig ut i soffan och lät solstrålarna smeka mina kinder. Plötsligt hörde jag ett förfärligt krasch i köket. En stackars krukväxt har ramlat ner och spridit jord över köksgolvet. Jag städade upp eländet och gick tillbaka till soffan. Men ack, där låg den belåtna katten och på min fråga om krukväxten svarade hon koncist: gäsp.  

Kassören och grobianen

- Din jävla gris, sa han till kassören. Det är vad du är, en jävla gris.

Stackars killen i kassan, han tappade hakan totalt. Det skulle jag också göra om någon främmande människa slängde dessa ord i ansiktet på mig. Det var något i den otrevliga kunden, något som talade om att där kom en översittare, ett rötägg som man ska hålla sig på avstånd från. Tyvärr, en kassör kan inte hålla sig på avstånd från sina kunder, inte ens sådana. Det är väl tur att jag inte jobbar i någon kassa för om jag mötte en sådan kund då skulle jag definitivt kasta kassaapparaten efter honom. Eller åtminstone en träsko.

Jag kan inte föreställa mig att jag kallar andra människor för sådant. För det första så tycker jag om grisar och för det andra så kastar jag inte skit i ansikte på människor. Inte ens i mina vildaste, hatiska tankar. Människor som gör det är primitiva grobianer som måste sänka andra för att höja upp sig själva en aning. Vad de inte förstår är de faller bara lägre och lägre för varje otrevlighet de vräker ur sig.  

***

Jag pratade senare med kassören och han berättade att sådant händer så gott som varje dag.

Dagens Hjälte

Jag hittade en handväska på ICA. Någon stressad kvinna måste ha lagt den ifrån sig och sedan glömt bort den. Min första tanke var att ta väskan och leta efter någon personal för att lämna tillbaka den. Men hujedamej, att gå runt med någon annans handväska i handen verkade ganska riskfyllt. Att lämna väskan där den låg och ge sig iväg för att leta efter personalen verkade också lite sådär. Tänk om väskan skulle försvinna under den tiden? Otäcka tanken. Så jag tog väskan och började febrilt leta efter någon personalmänniska. Där, långt borta, var hon! Jag sprang (nästan) fram till henne och förklarade läget.

- Jag tar väskan, sa personalmänniskan lite för barskt för min smak. Och sedan var hon borta. 

Så behandlar man inte Dagens Hjältar, tänkte jag lite besviket. Men sedan kom jag på att personalmänniskan hade säkert skyndat sig iväg för att meddela pressen att här minnsan, här har vi alldeles hederliga kunder. För hederlighet börjar bli en bristvara i vårt samhälle. Men nej, inga ivriga journalister väntade på mig. Inte ens någon futtig orkester som spelade för mig när jag gick ut genom den stora éntren. Inga blommor, inga tacktal, ingenting. Mitt enda hopp ligger nu i händerna på Karma. 

Men just nu... just nu...

Jag tänker på den människan som blev av med sin handväska och sedan fick tillbaka den, hon är nog glad för det. När jag tänker på hennes glädje då blir jag själv glad. Just nu sitter jag här och ler djupt inom mig.