Naturlig förändring



Ibland kommer man till en viss punkt i livet då man känner ett stort behov av förändring. Jag kom till den punkten för några månader sedan. Eftersom den här bloggen är numera en stor del av mitt liv så påverkas även den av förändringar. Har ni till ex märkt att jag numera bloggar otroligt sällan om till ex handarbete? Eller mitt hem? Då och då slinker det in ett och annat inlägg om mitt familjeliv men för det mesta handlar bloggen om naturen. Om humlor, spindlar, promenader och årstider. För naturen har tagit större och större plats i mitt liv. Därför har jag bestämt mig för att helt enkelt skaffa en renodlad natur- och friluftsblogg. En annan viktig anledning till mitt beslut är faktum att jag vill ha en blogg som jag kan använda som ett arbetsprov och kunna visa upp den för framtida uppdragsgivare. Därför kommer jag inte att blogga om till ex mina barn (såvida de inte följer med mig på mina äventyr) eller om maten (såvida den är inte tillagad ute i det fria). Men humlor, vackra stigar, vandrigsleder, nätter i tältet, havets brus och skogens skönhet kommer att få plats där. Jag hoppas att ni vill följa mig på den nya bloggen. Välkommen till

Stilla Natur

Dessa knasbollar...

I syrénträdet har jag hängt två små talgklockor. Trädet är för klent för att hänga något tyngre i det. En flock blåmesar och talgoxar har hittat maten. Men oj vilka problem de hade med att äta den.

De såg maten och gjorde olika konster för att närma sig den. Jag trodde att de skulle använda sig av det snöret som hänger under men icke. Kanske för att snöret fladdrade i vinden? De åt det lilla som de kunde komma åt från grenarna men att ta tag i snöret fanns inte med i deras värld. Det var betydligt enklare att hoppa upp och äta det fettet som hade runnit ut och fastnat på botten.

Ett sådant beteende ger mig förstås bekymmer. Jag vill ju att den maten som jag serverar fåglarna ska vara lättåtkomlig för dem. Jag måste fundera lite på hur jag ska lösa det här problemet.

I samma träd hängde jag ett äppelskrutt. Där kunde fåglarna hålla sig i snöret. Dessa knasbollar.

Under vingen

Restaurangen Under vingen har öppnat. Nu väntar jag på de första gästerna.

För fulla krukor

Idag har jag skaffat lite förnödenheter. Men inte till oss utan till småfåglar. Jag har tänkt göra lite egen fågelmat och det är en alldeles ny erfarenhet för mig. Varje år har vi köpt talgbollar men jag är lite tveksam till dem. För de är så hårda ju! Och när allt fryser till is då blir även bollarna så hårda att man kan slå ihjäl någon man inte tycker om med dem. Så där lite av misstag. Till och med skatorna ratar dem! Då är det illa. Småfåglarna får ändå kämpa med så mycket under den kalla årstiden så åtminstone den serverade maten får vara lite mer njutningsfull. Tycker jag i alla fall. Så jag har tillbringat kvällen i köket och tillverkat fågelmat för fulla muggar. Eller snarare sagt, för fulla krukor. Nu står dem på kylning och imorgon ska jag hänga dem lite här och där.

Ljussaknad

Jag saknar dagsljuset!  Jag saknar alla mina humlor. Till och med spindlar saknar jag. Frustration ä bara förnamnet på det som kryper innanför skinnet på mig. Det är mörkt när jag åker till jobbet och det är mörkt när jag kommer hem. Jag kan inte vara i skogen. Eller på åkrarna. Eller på den mosade kullen. Det är förstås inte helt omöjligt att yra runt även när det är mörkt. Jag brukar dock krocka med träd och annat mitt på sommardagen så i novembermörkret skulle jag nog råka ut för betydligt allvarligare skador än en bula i pannan. Jag försöker tänka positivt. Typ, ooo vilken mysig kväll. Aaa vad jag trivs. Men jag trivs inte alls! Jag avskyr den mörka, färglösa november!

Räddad

Micke Andersson, som driver Näräventyr, är min stora hjälte.

Om ni tittar på klippet som han har lagt ut på Youtube så förstår ni varför. Jag vågar inte ens tänka på vad som kunde hända om han inte var där han var.

Fult gjort

Minns ni att jag, för några veckor sedan, skickade en artikelidé till en chefredaktör? Dagen efter fick jag ett svar och det var inte ett nej utan hon ville veta mer om mina erfarenheter innan hon kunde ta ställning. Jag var ärlig och svarade att jag står i stargroparna som frilans. Jag antog att hon gillade idéen, annars skulle hon väl säga nej. Eller slänga mitt mail direkt utan att ens svara på det. Så jag föreslog att hon kunde få en färdig artikel, läsa den och sedan ta ställning. Men hon svarade aldrig på det här mailet.

Gissa hur förvånad jag blev när jag läste ett nytt nummer av den berörda tidningen och såg att någon annan hade skrivit min artikel. Alltså, använt sig av min idé. Jag vill inte gå in på detaljer men det var exakt vad jag ville skriva om. Idéen var så pass smal och vinklad att jag har svårt att tro att någon annan människa kom på den samtidigt. Jag var på rätt spår och tydligen var idéen bra. För bra dock för att låta en okänd frilansare skriva artikeln. Lite fult gjort, tycker jag. 

Utan anledning

Det är märkligt hur humörkurvan kan gå upp och ner. De senaste dagarna, om inte veckorna, har jag varit på topp. Men imorse vaknade jag alldeles utspottad. Dagen har varit tyst, grå och ganska tung. Jag vet inte varför, inget särskilt har hänt. Det har bara blivit så. Jag har suttit vid datorn och redigerat gamla bilder, druckit många koppar te och hela tiden passat mig för att inte börja gråta. Av ingen anledning alls. Det är inte lätt alla gånger att vara kvinna....

Ont, det gör ont.

- Det gjorde skitont - sa Dawid medan han visade upp sin nya (första) tatuering.

 Den tredje raden i tatueringen är mitt födelseår. Älskade sonen... 

Jag fick dock inte vara med när han tatuerade sig. Det är tydligen inte så poppis att mödrar till snart 19-åriga killar följer med och övervakar hela processen. Hans kompis fick däremot vara med och stå för dokumentationen av plågeriet. Den här bilden har jag fått just av honom. Så fort Dawid och hans kompisar lämnade hemmet så kom Sara tillbaka från sin danstävling i Kungsör.

Med en pokal i handen! Hon tog tredje platsen. Vilka barn jag har!

Jag är så kär i mina ungar att det gör ont!  

Förnöjsamhet

En titt under hammocken fick mig att tappa andan. Där, bland torra löv, damm och spindelnät hittade jag en bok som jag länge hade letat efter. Nä, altanen måste städas. Omgående!

Jag började med att tömma alla krukor. Och där hittade jag daggmaskar. Jag tror att de var väldigt missnöjda med att jag petade i deras mysiga hem. Jag tycker om daggmaskar. En gång i tiden, när jag var en fager ungmö, trodde jag att det var något fruktansvärt fel på min kvinnlighet. Alla tjejer som jag kände skrek som galningar när de fick syn på daggmaskar, möss och annat smått. Jag skrek inte och kom fram till att min kvinnlighet var nog inte fullt utvecklad än. 

Jag räfsade gräsmattan men jag gjorde det lätt för mig. Och varm och skönt för många insekter. För jag slängde det mesta av lövhögen i blomsterträsket, runt smultronen och klematisen. Jag kommer att ångra det på våren när löven kommer att täcka alla de nya skotten som kikar upp. Jag kommer att  försiktigt peta bort löven för att se om något händer under dem. Men just nu känns det bra att ge lite extra skydd till alla nyckelpigor som övervintrar bland de vissna växterna. 

Och vet ni vad? Syrénträdet har redan bildat massor med nya knoppar. Ett löfte om våren.

Nu är altanen så fin, så fin. Man känner sig aldrig så nöjd som när man har gjort något som man har skjutit upp tillräckligt länge. Det är nästan som att man bör skjuta upp vissa saker bara för att sedan uppleva den här förnöjsamheten.

Det är ormbunkarnas fel. Bara så ni vet.

Att städa min lilla altan kan bli ett tidskrävande projekt. Speciellt om man har ormbunkar som växer längs staketet. Om man dessutom, som jag, tycker om sina ormbunkar då är nog altanstädningen en mission impossible. Egentligen skulle altanen vara städad för väldigt länge sedan men jag har jämt fått förhinder. Om jag inte har fått dem på den naturliga vägen då har jag hittat på några själv. Jag är extremt duktig på sådant. 

Idag skulle jag dock sluta med prokrastinering. Idag skulle altanen glänsa. Jag var laddad till 17!

Men så fick jag syn på ormbunkarna. De är ju så vackra, även på hösten!

Klart att man måste ta några bilder. Det skadar väl inget. Sedan kan jag städa.

Men sedan blev jag stelfrusen för man fryser rejält om man ligger på den leriga gräsmattan och försöker hålla kameran helt stilla. Nä, en stelfrusen människa kan knappast göra ett bra städjobb. Jag  bara blev tvungen att gå in och värma mig en stund. Medan jag väntade på att värmen skulle återvända till mina celler slog jag på datorn och slösurfade en stund. Under tiden blev jag hungrig.

Nu sitter jag här, äter pasta och undrar om jag någonsin kommer att städa altanen.

Jag kanske kan rentav vänta till våren. Den kommer ju om bara några månader...

Tonårstiden

Ett tag tvivlade jag på om jag i överhuvudtaget skulle överleva min dotters rebelliska tid. Den kom så plötsligt. En kväll nattade jag en sockersöt unge och över bara en natt hände det något obegripligt. Den sockersöta ungen förvandlades till ett surt troll. Allt var fel. Jag fattade precis ingenting, kompisarna visste bättre, förstod bättre och  var bättre på alla möjliga sätt. Jag klädde mig fel, hade för långt hår och var värre än alla andra mammor. Det gick till och med så illa ibland att hon önskade sig en fosterfamilj. Som mamma kände man sig så oduglig men man visste inte vad man kunde göra bättre. Man visste att man fattade rätt beslut genom att inte köpa ut sprit eller låta barnet festa till sena nattimmar. Man visste att man måste sätta gränser men allt man gjorde väckte bara ännu större avsky hos tonåringen. Men sedan vände det...

En kväll sa jag god natt till det lilla sura trollet. Jag fick knappt något ljud tillbaka. Men nästa morgon mötte jag en ung, kvittrande kvinna i hallen. Den lilla sockersöta ungen kom tillbaka. I en förbättrad version dessutom. Idag sover hon med en tygängel som hon kallar för Mor. Mor har sin egen kudde och ingen får ens sätta sig på den. Hon blir riktigt arg på mig om jag inte tittar in hos henne och säger hej när jag kommer hem från jobbet. Och hon sägar att hon älskar mig.

Det trodde jag aldrig att jag skulle få höra igen... 

Novembergoja

Första november. Den första dagen på den månaden som ger mig mest ont i själen. Februari är också pest men då är man i alla fall på väg mot våren. November har inget gott med sig. Det enda sättet att överleva den mörka, kalla och dystra månaden är att se till att ha det roligt trots allt.

Jag ska kanske ordna en polsk afton hemma hos mig? Några polacker (samt några tappra svenskar som måste dras med dessa polacker), en flaska Wyborowa och en burk polsk saltgurka kan säkert lysa upp vilken novemberhimmel som helst. Nä, nu är jag trött och skriver goja...