Flackare

Att flacka på ängar, speciellt i kvällssolen, är något jag skulle kunna utöva på heltid och helt professionellt. Det finns massor med märkliga yrken så varför inte en ytterst kompetent flackare? Häromkvällen, när jag flackade som bäst, träffade jag på denna vackra filur. Han satt på ett överblommat grässtrå och tittade rakt i ögonen på mig.

- Du tänker väl inte skada mig? - frågade hans blick 

- Aldrig - viskade jag.

Skogsnätfjärilen svajade lätt på sitt svajiga grässtrå och jag beundrade hans skönhet. 

Just sådana möten gör flackaryrket till det bästa i hela världen.    

Utan någon guide alls

Jag tillhör den skaran människor som kan gott och väl gå vilse i sitt eget hem.

Så när jag ska cykla då väljer jag de rakaste, enklaste vägarna. Men det betyder inte att dessa är på något sätt de vackraste, roligaste eller ens kortaste. Snarare tvärtom och min cykelväg till jobbet är inget undantag. En jobbarkompis tipsade mig om en ny väg. Du svänger höger, sedan vänster, sedan cyklar du där och så är du framme. Det låter så enkelt men jag behöver en guide för att ta rätt höger, sedan rätt vänster och allt det där. Annars hamnar jag i Södertälje Syd.

Där brukar jag hamna när jag är vilse.

Men idag har jag samlat mod och tagit den nya vägen. Utan någon guide, karta eller GPS. Jag har kommit hem en halvtimme senare än jag brukar men det beror inte på att jag har cyklat vilse. Den nya vägen är så fin att jag har stannat var femte meter och beundrat den.

Lite lyx i vardagen

Igår åt vi årets första färskpotatis. En sådan liten grej men ack vad lyxigt det kändes.

Helst skulle man även ha svenska jordgubbar till efterrätt men 50 kr för en liten ask var mer än jag var villig att betala för. Vi fick klara oss utan dem. Jag får en stark känsla att årets jordgubbar blir få och dyra, med tanke på den kalla våren. Vilken tur att jag vet en gammal, igenvuxen gård där det fortfarande växer jordgubbar :)

I skogen

Jag har gjort ett nytt försök att starta helgen. En skogspromenad! I skogen kan tankarna fladdra fritt hur mycket dem än vill. Axlarna sjunker ner och allt börjar röra sig lite långsammare. Där kvittrar fåglarna och jorden luktar regn. Där känner jag mig levande.

Psyke kontra Soma

 Jag njöt fullständigt när jag stämplade ut från jobbet idag. Inte för att det är något fel på mitt jobb utan för att jag hade en skön fredagskväll framför mig. Jag tänkte mig en bottenlös godispåse, rejäl tekopp och en artikel om yoga som jag har tänkt läsa sedan en tid tillbaka men inte hunnit riktigt med. Jag skriver jag tänkte mig för mina sinnen och min kropp har två helt olika viljor. Kroppen sa helt enkelt jag är trött, la sig i sängen och somnade. Den trötta kroppen sov bort hela fredagskvällen! Så nu sitter jag här med en yrvaken kropp och en väldigt missnöjd själ.

Och så läser jag om ehec-smittan. Ett antal svenskar blev smittade av en spansk gurka i Tyskland. Hör ni hur absurt det låter? Världen är inte så stor idag men däremot väldigt sjuk.

Ett land där man köper mjölk

Tamara, min systerdotter.

Min syster och jag diskuterade skillnader mellan Polen och Sverige.

Den allra största skillnaden är nog det ekologiska tänkandet. Återbruk, kärlek till naturen, eco-driving, rätt hushållning med jordens resurser är fortfarande okända begrepp i Polen. Inte en enda reklamfilm försöker locka Polacker till olika köp genom att använda de välkända i Sverige knepen. För här vill vi ha ekologisk mjölk, elbilar som drivs med grön el, miljövänliga produkter och annat grönt som får det svenska hjärtat att klappa lite snabbare. Någonstans i Polen byggdes det en motorväg. En stor bit av den är den mest miljövänliga (om en motorväg kan i överhuvudtaget kallas för miljövänlig) i hela Europa. Både under och över motorvägen finns det till ex speciella gångar för små och stora djur så att de slipper bli överkörda. Det skulle vi, svenskar och polssons, gilla väldigt mycket men där orsakade bygget ett krig. Människor var upprörda. Det saknades pengar till att bygga "vanliga" vägar men gångar för paddor och igelkottar, det minsann kunde man ordna.   Jag framstod som knäppskalle när jag pratade om sparsamhet och eftertänksamhet. Polska affärer har enormt utbud av varor, gigantiska köpcentra växer fram så det knakar, Polacker kör så fina bilar att Sverige med sina liknar ett U-land. 

- Om en svensk vill ha mjölk så går han ut och mjölkar sin ko - sammanfattade syrran - medan en polack går och köper mjölken.

***

Förresten, en annan skillnad.

Cigarettfimpar. Tro mig, den polska nationen röker så det ryker om den. Men ingenstans, inte på gator, inte på busshållsplatser och inte ens vid entrèer ligger det några fimphögar. Här i Sverige snubblar man på dem men i Polen ser man dem sällan. Hm, hur det polska folket gör sig av med sina fimpar förbli en gåta för mig. Men snyggt är det i alla fall.

Passeringskort

Det har jag fått. Ett passeringskort. Plus ett vikariat på tre månader. Det tycker jag är jätteroligt. Jag måste dock lära mig att sommarnjuta de få lediga dagar jag kommer att ha. Från och med nu är helgerna heliga för mig. Synd att jag inte har någon stuga dit jag kan rymma på fredagskvällarna, låsa om mig och lyssna till naturen. Men, men, inget att göra åt så jag får helt enkelt göra det bästa jag kan av det lilla jag har. Lätt som en plätt. Eller kanske inte.

Dessa små liv

Jag såg nyss ett inslag från Island på nyheterna. Askan har lagt sig i tjocka lager över hagen där en av de isländska bönderna har sina får på bete. Tackor och lamm dör och bonden kan inte göra något åt det. Men har har ordnat rinnande vatten åt sina djur och lagt ut hö för att locka dem dit.

- Dit har de lärt sig att gå - sa han med darrande röst - dessa små liv.

Det var det finaste som jag har hört på väldigt länge. En bonde som gråter över sina djur och inte över sina ekonomiska förluster som han har säkert drabbats hårt av.

Hemma

Tillbaka till verkligheten, till vårt kalla och blåsiga Sverige. Min lilla resa känns som en dröm.

Nästan som att jag måste tänka efter att jag har varit borta några dagar.  

Jag satt på flygplatsen och tittade på människor som jobbade där. Jag beundrar dem. Jag skulle nog kissa på mig av all stress om jag hade ansvarat för så många människors liv. Tänk Er, ett enda misstag, något man glömmer kolla och så många själar får flytta till himlen. Vi sätter oss glatt på våra platser och lägger våra liv i händerna på dessa flyghjältar. Jag kan inte komma på någon annan situation där jag har så lite kontroll över mitt liv som just på flyget.  

Och förresten, jag tror att jag har hunnit med det sista flyget innan askmolnet börjar härja i vårt luftrum. Att jag har kommit hem utan problem och i tid är tillräckligt nog för att känna mig lycklig.



Skärmdump från Luftfartverkets hemsida.

Snipp snapp snut...

Den första nattvarden

När polska barn blir åtta år då tar de emot den första nattvarden. Glöm inte att Polen är ett katolskt land. Flickor ser ut som små, oskyldiga prinsessor. Det år så vackert att titta på och gråten håller järngrepp om halsen.  

En liten, utslagen prinsessa har somnat på min axel.

Fånga ögonblicken

Att försöka fånga ögonblicken är som att försöka fånga såpbubblor.

De svävar lätt i luften, skimrar i solen, sätter sig på kjolkanten. Man sträcker handen för att få känna på dem och i samma stund är de borta. Jag försöker fånga de skimrande stunderna men varje gång jag gör en rörelse med handen så spricker dem ovanför mitt huvud…

En varm dag i Torun

Ja, jag har rymt till Polen :)

Hos en bokhandlare hittade jag min allra forsta lasebok som jag hade nar jag gick i ettan.

Pierogi, ett maste for en sann polska.

Magnus var skeptisk sa han at pannkakor.

Sa vacker ar himlen hos mig just nu.

Stilla rymmer...

...och kan ni gissa vart?

Peaches

Att trasportera hästar kan ta många timmar, sägs det. Till och med många dagar. Det beror föga på transportsträckan utan på hästens vilja att kliva in i transportkärran. Som ni förstår så har jag varit med om en ny upplevelse idag. Linda (Kvinnan som kan tala med hästar), Magnus (Mannen med det sunda förnuftet) samt jag (Det nyfikna femte hjulet) har flyttat på Lindas nya häst, Peaches. Eller ja, jag har ju inte flyttat på någon häst alls. Man heter ju inte Det nyfikna femte hjulet utan anledning. Jag har bara varit väldigt förtjust i hela äventyret. Och så har jag fått lära mig en del nya saker. Som att man ska låta bli och stå i vägen för fyra hästar som galopperar genom hagen. Väldigt nyttig kunskap.

Naiv

Sedan många år tillbaka har jag velat skriva om Miriam. Jag har till och med skrivit några kapitel och skickat dem till Martin, min skrivande och fotograferande vän. Martin blev eld och lågor, gav mig mycket beröm och väntade på fortsättning. Som aldrig kom. Jag skyllde på tidsbrist.

Men ack, Den Stora Romanen skulle bli skriven så jag tog friår. Plötsligt hade jag obegränsat med tid. Jag satte mig vid datorn och skulle skriva. Jag krystade och jag tryckte och jag stönade. Några rader lyckades jag förlösa men inget mer.

Ja, men jag kunde ju inte sitta och skriva i vardagsrummet där familjelivet dånade på full volym. Omöjligt, för många distraherande moment. Då kom mina bonusbarn som räddande änglar och gav mig en gammal laptop. Nu skulle jag börja skriva. Jajamen. Jag gick till biblioteket för där var det lugnt. Familjen fick stanna hemma. Och jag krystade, och jag tryckte och jag stönade. Inte ens en rad blev förlöst då. Jag kom på att jag saknade inspiration.

Så jag anmälde mig till en skrivarkurs. Jag hoppades på en kick, på något som skulle få min rostiga hjärna att börja snurra. Kicken kom aldrig och hjärnan var lika död som tidigare. Attans också. Jag blev förtvivlad och rädd. Betydde det att min framtida författarkarriär tog slut innan den ens började? Jag sörjde och har gjort det tills ikväll.

För ikväll har jag börjat läsa en klok bok av Natalie Goldberg. Boken heter Skriva med kropp och själ. Goldberg jämför skrivandet med löpning. Ingen vettig människa skulle ställa upp i en marathon utan att träna hårt innan. Så är det med skrivandet också. Att skriva en bra bok utan att träna upp sina skrivarmuskler först är omöjligt. Vad trodde jag egentligen? Att jag, helt otränad, kunde uppnå det som inte ens de vältränade uppnår utan slit? Hon spinner vidare på tanken om löpträning. Ingen seriös löppare väntar på att den stora springlusten ska infinna sig. De kör sina träningspass även om kroppen vill ligga och lata sig. Jag kan lätt indentifiera mig med just de tankarna eftersom jag har själv löptränat och jag vet hur jobbigt det kan kännas ibland. Och hur härligt det känns när man plötsligt får vingar runt fötterna.

Jaha, lite snopet känns det. Alltså... betyder det att jag måste träna? Kommer den inte av sig själv, Den Stora Romanen? Räcker det inte med naturbegåvning och kärlek till skrivandet? Herregud vad naiv jag är ibland.  

Oduktig

Jag är, med handen på hjärtat, oduktig på det mesta. Laga mat, väldigt oduktig. Hålla ordning, ännu oduktigare. För att inte tala om att fläta mitt något långa hår, lägga mig i tid, vara storsint (eller åtminstone snäll) och sköta om krukväxter. När man är så här oduktig då kan man lätt hamna i ett väldigt självdestruktivt tillstånd. Alla andra är ju så bra på så mycket. Väldigt orättvis gåvofördelning mellan oss människor. Redan under de tidiga tonåren fattade jag att jag var tvungen att hitta på något som jag kunde göra bättre än åtminstone fem personer i världen. Då bestämde jag mig för att jag var duktig på att skriva. 

Jag genomgår just nu min fjärde tonårsperiod och under alla dessa år har jag hunnit övertyga mig att jag är skapligt bra på att skriva. Min omgivning har köpt mitt övertygelse och den tror, stackars den, att jag är en duktig skribent. Ibland, när jag ligger i sängen och väntar på att sömnen ska behaga mig med sin närvaro, då tänker jag: Jösses, vad har jag gjort? Varför har jag lurat så många? Det där kommer jag att få betala ett högt pris för. En dag.

Jag älskar att skriva, jag älskar att leka med orden, jag älskar faktum att jag har total kontroll över texten. Magnus säger att jag pratar som en bok. När jag ska berätta något då kör jag med långa inledningar och utförliga beskrivningar innan jag kommer till kärnan av det jag vill säga. Oftast glömmer jag bort vad det kan vara. Så jag börjar om. Mina egna barn säger att jag skriver bättre än jag pratar. Om jag ska försöka förmedla något då blir det alltid bättre (för mig och alla andra) att hålla munnen stängd och istället låta tangenterna smattra.

I ett sådant land som Sverige, där jantelagen är det den mest tillämpade, bör man hålla tyst om det man är duktig på. För sitt eget bästa annars kan man bli betraktad som en självgod typ. Men när man är som jag, som har bara en enda egenskap som tål att visas upp, är jantelagen rena döden. Därför väljer jag att fortsätta med att övertyga mig själv och min omgivning om att jag är duktig på att skriva. Jag tror att de flesta människor skulle må mycket bättre av att hitta på en sak hos sig själva som de är bra på. Inte bara bra utan bättre än åtminstone fem personer i världen.

Baka bröd, räkna, vara en bra vän, organisera eller måla naglar. Vad som helst bara man känner att man är en fena på det. Men det är viktigt att känna det i djupet av sitt hjärta, helt oberoende av vad andra anser. Man ska kunna klappa sig på magen och säga  kära nån vad jag är bra.

Så gör Er alla en tjänst, klappa er kärleksfullt på magen och säg:

Kära nån vad jag är bra på...

Ja, vad är Ni bra på?

Jag är nyfiken.