tisdag 28 augusti 2007

Får jag presentera en ny blogg?



Ni som har varit här med mig ett tag nu vet att jag har flyttat från Göteborg till Eskilstuna, sagt upp mig från mitt jobb där nere, blivit stämplad som arbetslös och funderat över att förverkliga mina drömmar.

Nu vill jag inte vänta längre för att sätta igång.

Nu är det dags. Jag tar små steg och försöker känna efter.

Vill ni följa mig? Då är Ni välkomna att kika in på http://www.sagoverkstad.blogspot.com/. Det är en helt ny blogg som jag har skapat oberoende av min Hemma hos Stilla-blogg. "Hemma hos Stilla" är personlig. Jag skriver om mina tankar kring allt möjligt, ofta blandar jag in både familjen och bekanta. Sagoverkstad vill jag hålla neutral.

Ni får jättegärna kommentera. Allt från bloggens utseende till... tja... allt som ni anser behöver en kommentar, ros eller ris. Eftersom jag gör allt på egen hand så saknar jag någon att bolla mina tankar med. Jag hoppas att Ni vill fungera som min bollplank.

Håll tummarna!

måndag 27 augusti 2007

Jämna plågor


Foto: Stilla

Jag förkylningsdeppar.

Utdragen och seg förkylning där varenda fas (ni vet: halsont, rinnande snor, segare snor, hosta, förintelse av lungorna, segast snor osv) tar dubbelt så lång tid som jag är van vid.

Det kan bero på två saker. Jag antar att förkylningsviruset är Made in Suomi, importerat /läs: smugglat/ av mina egna barn som semestrade där tillsammans med sin far. Jag är van vid svenska förkylningsbaciller men finska tar tydligen död på mig. En annan orsak kan vara faktum att jag inte har varit förkyld på ca ett år. Med tanke på att förut gick jag förkyld nästan jämt ( så är det att jobba på förskolan) så kan man lätt förstå att min kropp har glömt hur förkylningsvirus kan se ut.

"O, ett litet något. Kan det vara en vacker röd pärla? Nja, kanske inte direkt. Kan det vara en blodkropp som har gått vilse? Det verkar inte så. Det liknar ett förkylningsvirus. Kan det vara möjligt? Kanske, kanske. Ska vi ta död på det? Eller ska vi avvakta? Vi tar död på den. Är det någon som är villig att göra jobbet?"

Så måste resonera min kropp och medan jag väntar på att må bättre så roar jag mig att deppa ett slag.

När man deppar så är Ronny Eriksson ett sätt att förgylla tillvaro...

Vakna´ imorse.
Den dan förstörd
Tidningen stulen, hunden överkörd.
Mjölken är för gammal, margarinet är slut.
Det är synd att inte klaga men man kan härda ut.
För det är jämna plågor
Ja, det är jämna plågor.
Och är det jämna plågor, ja, då vet man trots allt vad man har



Köket är kaos.
Min hall är förfall.
Frysen är varm men spisen är kall.
Man bekymrar sig inte för man vet ju vet helt visst
Att det ordnar sig ändå aldrig till sist.
För det är jämna plågor.
Ja, det är jämna plågor
Och är det jämna plågor, ja, då vet man trots allt vad man har.



Soptunnan full
Och plånboken tom.
Kan ändå inte äta med sprucken övergom.
Men varför bekymra sig för morgondan
När det knappast blir värre och man redan är van.
För det är jämna plågor
Ja, det är jämna plågor
Och är det jämna plågor ja då vet man trots allt vad man har.

torsdag 23 augusti 2007

Atjoo!

Jag har kommit hem från engelska.

Med en gummiring runt halsen.

Med en hammare innanför pannan.

Jag har blivit förkyld.

Så ursäkta mig att jag inte har besökt era bloggar ikväll. Ni vill väl inte ha en gäst som smittar?
Och som är asocial och helst sitter under en varm filt och dricker te?

Sensommar














Visst är sensommar poetisk? Så ser den ut hemma hos mig.
Men nu måste jag springa till skolan och lära mig lite engelska. Vi ses senare!

tisdag 21 augusti 2007

Dockor, leken och tomater


Solpojken

Lisa har frågat mig om jag kan visa några av mina dockor. Så klart! De har legat i min magiska kista (jepp, jag har en sådan) i över ett år. Det är nog den högsta tiden för dom att krypa ut och se sig omkring.

Får jag presentera Solpojken? Han bor på vänster sida av solen. Han har hjälpt mig att få mina egna barn att sluta säga "fuck you". För de sa det jämt till varandra. Så en gång kom Solpojken på besök och tittade på barnen. På den tiden kunde mina barn prata med alla mina dockor så det var inte så svårt att inleda en konversation med Solpojken. Men det enda han kunde säga var "fuck you". Barnen skrattade och efter några sådana samtal försvann "fuck you" från vårt hem.

Julängeln

Julängeln gjorde jag till en pjäs som jag och min kollega satte upp. Det är en lugn och sansad ängel. I pjäsen mötte hon två vättar. Vättarna ville testa och fira jul som människorna brukar göra men på grund av sin storlek hade dom det lite besvärligt. Julängeln hjälpte vättarna att för en gångs skull bli lite större och kliva in i julstöket. Sådant kan julänglar ska ni veta.



Fröken Hallonkvist

Min kanske mest älskade docka. Min lärare i docktillverkning sa att dockorna brukar på något sätt likna sina skapare och att min docka har absolut mitt ansiktsuttryck.
Här visar hon för er våra fina och goda tomater.

Jag har ett alldeles speciellt förhållande till mina handdockor. De känns som barn till mig. Jag vet, det låter knasigt men jag hoppas att ni förstår. Jag har blivit anklagad för att jag var löjlig som LEKTE med dockorna. Men jag leker inte med några dockor, jag bara skapar dom och sedan får dom leva sitt eget liv.
När folk kom hem till mig så brukade jag ta fram någon docka och övertyga henne/honom att prata med min gäst.
Men mina vuxna gäster hade svårt att tillåta sig att vara en aning barnsliga. De brukade stirra på mig och grymta av obehag. Alltså, jag undrar, när dör barnet inom oss? När börjar vi kräva av oss själva att hålla fasaden uppe? När börjar det bli löjligt att leka?
Och jag måste säga att det sker ganska tidigt. På tröskeln till tonåren. Då måste man följa strömmen och anpassa sig till mängden. Synd, så himla synd.

måndag 20 augusti 2007

Vingar



Idag har jag fått vingar.

Vingarna fick jag i en Affär här i stan. Jag har nämligen bestämt mig för att få ett jobb där. Så jag skrev ett brev och skickade det iväg tillsammans med mitt CV. I brevet skrev jag att jag skulle höra av mig veckan därpå.

Veckan därpå kom. Jag ringde men butikschefen var upptagen. Här måste ni förstå att jag avskyr att prata i telefon. Rösten börjar darra och alla ljud formas till ett stort mummel.
Idag tvättade jag håret, tog på mig mina finskor och cyklade till Affären. Jag frågade efter chefen och snart fick jag träffa henne. Jag trodde att alla chefer var otrevliga och kalla typer (ursäkta mig då) men jag har fått ändra min uppfattning. Chefen i Affären verkade så rar och snäll.

Men nej.

De har inga lediga tjänster just nu. Kanske senare i höst eller vid jul.

Men det spelar ingen roll. För när jag lämnade Affären så kändes det som att jag hade fått jobbet. Chefen sa att hon har sparat mitt CV och om hon behöver folk så väljer hon bland dom som anmäler sitt intresse.

Jag är inte naiv. Jag vet att det behöver inte leda någonvart.

Men ändå.

Det trevliga bemötandet fick mig att flyga av glädje. Det ger mig kraft och framtidstro.

Parallellt vid mitt jobbsökande försöker jag sätta igång med mitt teaterprojekt. De sista åren har jag sysslat en del med sagor och dockteater. Men det har jag gjort under den tryggheten som en kommunal anställning ger. Nu vill jag göra det på eget ansvar. Det är en lång väg dit men jag hoppas att redan vid kommande jul ska jag kunna öppna min verksamhet.

söndag 19 augusti 2007

Potatislycka



Det började någon gång i maj. Jag satte potatis. Eftersom jag har bara en liten jordbit då blev det bara några få potatisar som hamnade i jorden. 5 exakt. Sedan upptäckte jag att jag hade en grop till så jag sprang in i köket, öppnade kylskapet och tog den första potatisen jag kom åt. Med spänning väntade jag på resultat. Redan vid midsommar ville jag gräva upp och BARA kolla vad som händer under jorden. Magnus stoppade alla mina försök till uppgrävning och potatisplantorna växte.

Och växte...

Och växte... Tills de blev enorma. Ca 150 cm långa för att vara mer exakt. Jag bekymrade mig lite att plantor lägger kanske så mycket kraft i att utveckla blasten. Tänk om dom inte utvecklar några knölar? Plantorna fick jag binda upp vid blåsiga tillfällen. De var ändå så kraftiga att de tog med våld allt som växte runt omkring dom.
Men så kom dagen med stora D.
En potatisplanta skulle grävas upp. Jag hade tårar i ögonen när jag upptäckte att den underjordiska skörden var lika stor som den överjordiska. Titta bara på mina fina knölar!

lördag 18 augusti 2007

Frihet



Idag är det en sådan dag som inte går obemärkt här i trakterna. MCM Mälaren Runt. Svårt att missa. På vägarna är det fler motorcyklar än bilar och eftersom jag bor granne med E20 så hör jag det välkända mc-brummet ändå in i badrummet.

Jag har en liten svaghet för motorcyklar. Och för killar som kör motorcyklar. Och jag har alltid påstått att vissa av dom bör aldrig ta av sig sina mc-kläder. Och så har jag bestämt mig för att aldrig någonsin gifta mig med en som kör en HD. Och jag vet vad jag pratar om eftersom jag har njutit av åkturer på en HD. Jag ska inte gå in på detaljer men en sak är säker. Jag skulle aldrig kunna pinka tillräckligt min revir. Så jag har valt en man som växlar mellan en Saab och en MTB. Det tycker jag var en bra livstrategi.

Nu ska jag inte skriva mer om motorcyklar.

Däremot om friheten. Det går inte att blunda för faktum att en hoj förknippas ofta med frihet. Men inte alla är överens med att mc-åkandet och frihet är en och samma sak. För många frihet är ju något helt annat. Nu pratar jag inte om den politiska friheten. Jag pratar om att känna en inre frihet.

När känner jag en inre frihet? Sällan mina vänner, alltför sällan. Oftast känner jag mig begränsad av alla normer och värderingar. Jag skulle vilja strunta i så mycket. Men då kommer en krypande rädsla fram. Att inte bli tillräckligt omtyckt av omvärlden. Eller att göra fel. Eller att såra någon annan. Eller att göra mig själv ännu mera sårbar än jag är.

Jag säger ofta att jag är den jag är och antigen gillar man det eller inte.

Men med handen på hjärtat, ibland funderar jag på hur folk kan stå ut med mig när jag själv har lust att slå mig på käften.

Så kanske en inre frihet är helt enkelt en känsla att tycka om sig själv, vara ärlig mot sig själv, lyssna på den inre rösten som oftas hörs bakom örat (och det är inte någon räv bakom örat jag pratar om).

Peace, Love and Understanding!

torsdag 16 augusti 2007

Livet tar och livet ger



Det är sent. Ögonen går i kors på mig för det har vatit en krävande dag. Om en liten stund ska jag lägga mig i sängen, sträcka på min trötta kropp och somna. Men innan dess vill jag gärna visa för Er våran Valle.
Idag är det exakt en vecka sedan han dog. Vi saknar honom mycket. Pratar om honom, minns honom...

Men livet går vidare. Idag har jag varit på min kvällskurs. Från och med idag läser jag engelska. Jag behöver komplettera mina betyg. I många år har jag trott att jag och skolbänken har sagt adjö till varandra för gott. Men naiva är dom som använder ordet "aldrig". Alltså jag. De närmaste åren kommer jag nog att slita mig mellan spisen och läroböckerna. Men hallå, tyck inte synd om mig. Jag vill ha det så här. Ibland måste vissa beslut mogna, invänta rätt ögonblick för att bli fattade. Så nu får ni hålla tummarna för mig.

Gonatt!



Valles stenröse.

onsdag 15 augusti 2007

Tack mina bloggvänner!





Tusen tack till Er alla som läser min blogg. Igår kom jag tillbaka efter några veckors avbrott. Jag trodde att jag hade tappat mina bloggkompisar. För vem vill läsa en blogg där inget händer? Men när jag läser alla Era kommentarer och glada tillrop så blir jag verkligen rörd. Tack för alla dessa varma ord.

Tack Clara för den fina utmärkelsen. Jag känner mig hedrad.



Vet ni vad? Det känns som att komma tillbaka till ett gammalt gäng som håller ihop i vått och torrt. En blick över Era bloggar och vips får jag veta vad Ni har gjort medan jag var borta. Persilja skaffar sig en Pommac, Lisa i Kallix syr underbara änglar och ballerinor, Lantluft sprider glädje för sin man genom att använda sig av en gnutta väldoft, Trollmor roar sig på möhippor.

Och vad gör jag? Spelar twister och viker mig av skratt när andra trasslar ihop sig.

tisdag 14 augusti 2007

Efter pausen.



Dags att damma av bloggen. Hösten känns i luften, särskilt tidigt på morgonen och bloggbegäret börjar sakta infinna sig på nytt. Sedan jag bloggade sist så har det hänt en del här. För det första har jag blivit arbetslös men det är ju inget som kom oväntat. Det har jag ju vetetat i ett år att så skulle det bli. Jag trodde att det skulle kännas vidrigt att bli av med min fina anställning. Vad jag är förvånad när jag upptäcker att SÅ vidrigt är det inte alls.

I torsdags dog Valle, vår väldigt speciella hund. Han har levt betydligt längre än många andra bullmastiffer brukar göra. Han var en gammal gubbe som älskade alla och alla älskade honom. För det mesta spelade han döv och korkad men bakom fasaden gömde sig en väldigt intelligent typ. En natt spydde han, kissade blod, skakade, låg och knappt reagerade med blicken. Morgonen därpå fick vi begrava honom.
Kvar har vi Nosan /den andra bullmastiffen/ och Lucy, den kaxigaste katten man kan tänka sig.




Under en skogspromenad hittade vi ett fågelbo som hängde i två sammanflätade grenar. Boet hängde precis över en smal stig, i brösthöjden. Vi kikade försiktigt in. Tre nakna fågelbebisar sov där. När jag av misstag rörde vid grenen (klumpiga mig) så vaknade ungarna och började skrika efter maten. Efter en liten stund insåg dom att det var ett falskt alarm och somnade igen. Två veckor senare var de utflugna.





Den bilden på Lucy måste ni bara få se. Hon brukar sova mellan pionen och rosenskäran. Ibland sitter hon bara där och slappar. Den katten är faktiskt väldigt roande.





Ibland lägger hon sig precis där jag sitter och försröker göra något helt annat än att gosa med henne. Så blir hon otroligt upprörd när jag ber henne fara iväg. Då ska hon lägga sig på mina böcker (om jag läser dom), lägga sig på min mage (om jag sover i hammocken) eller tvinga sig i mitt knä (om jag äter).





För ett par dagar sedan var jag i Växtriket för att köpa några perenner. Jag har grävt upp sommarmalvor som har blommat över och planterat blågul och rosenkrage. Rosenskäran blommar än. Den ser rätt så bedrövlig ut men jag låter den stå ett tag till. För humlornas skull. De besöker flittigt mitt blomsterträsk. Men jag kommer att dra upp rosenskäran så småningom för att plantera astible istället. Nu har jag blivit lite klokare och valt fleråriga växter som klarar av en del skugga. Hoppas det.



En av mina favotita blommor, blåklint. Den blommar så fint nu...