Explosion i vardagsrummet

Det allra bästa med vinter är att då står solen så pass lågt att den hittar in i vårt vardagsrum. Några timmar under dagen badar hela rummet i ett underbart solsken. När jag sitter i soffan och ser hur rummets alla färger bokstavligen exploderar då får jag enorma energikickar. Det ger mig så mycket kraft och skaparglädje. Man bör komma på idéen hur man lagrar den sortens energi tycker jag :)

Du klarar det: utlottning!

Snart är det dags att avge nyårslöften. En del gör det, andra inte. Jag gör inte det för att livet har lärt mig att nyårslöften är väldigt svåra att hålla. Däremot har jag tänkt att utmana mig själv på en del olika saker. Saker som jag vill genomföra, bli bättre på eller rent av lära mig. Oavsett om man lovar sig själv något eller utmanar sig själv så behöver man lite uppmuntran på vägen, eller hur?

En stor del av framgången är framtidstro och optimism. Därför har jag tänkt att min sista goda gärning för i år blir en utlottning. Jag lottar ut en av mina mest kära bilder. En nyckelpiga som kämpar sig uppför... ja, vad kämpar hon sig uppför tror ni?

Bilden är inramad i en clipsram, med svart passepartout av hög kvalité, signerad och klar för upphängning. Om du känner att du behöver lite uppmuntran eller om du vill muntra upp någon annan så är bilden en perfekt gåva för dig.

Berätta om utlottningen i din egen blogg (om du har en sådan), lämna en kommentar under det här inlägget och skriv vad du tror nyckelpigan klättrar upp för så kanske blir den just din. Min familj som vet exakt vad nyckelpigan klättrar upp för får inte avslöja det för andra läsare! Oavsett om du svarar rätt eller inte så deltar du i utlottningen.

Utlottningen pågår fram till 6 januari 2009. Den 7 januari drar vi lotten!




Bilden, inklusive passepartout, är 30 x 40 cm


Som grädde på moset... Chuck Berry!

Ett enklare liv tack!

Jag längtar efter enkelheten.

Nej, inte bekvämligheten utan enkelheten, det avskalade av onödigheterna livet.

Jag vill äta enkel mat, jag vill klä mig i enkla kläder, jag vill resa på ett enkelt och jordnära sätt. Jag vill läsa enkla böcker som inte sätter snurr på min hjärna. Jag vill se enkla filmer som fyller mig med en varm känsla. Jag vill umgås på ett enkelt och kravlöst sätt.

I en tidning läste jag om olika make up trender. Det är tydligen rätt att ha en make upp som får en att se naturlig ut. För att uppnå det behöver man smeta fem olika grejer på ansiktet. Det låter ju som paradox. I samma tidning kan man läsa 10 superduper tips om hur man får slut på mobil- och datorpinglandet. På en relativt kort tid har tekniken tagit över mångas liv och orsakar så mycket stress att man behöver proffshjälp.

Jag är en lyckost som inte använder mobilen och som inte följer trender. Men det betyder inte att jag är fri från sådant som gör mitt liv onödigt skräpigt. Min önska är att rensa livet på allt skräp och leva så enkelt som möjligt.

Vit jul

Jag älskar när det snöar. Det är så rogivande att titta på snöflingor som virvlar i luften. En efter en faller dem ner till marken och förvandlar ett trist landskap till en saga. Och så har vi fått en vit jul...

Pierogi

Jag kan inte föreställa mig jul utan en maträtt som är älskad så gott som av alla polacker. Pierogi! Att göra pierogi kräver tid, tålamod och framför allt känsla. Om man frågar en polsk husmor efter receptet så får man antagligen veta att hon gör pierogi på känslan, precis som hennes mor och mormor har gjort.

Man blandar mjöl med ett ägg, lite olja samt ca ett glas ljummet vatten till en elastisk och jämn deg. Allt hänger på degen och jag tycker att det är det svåraste momentet. Det är precis här som den omtalade känslan krävs.

Sedan kavlas degen tunt, tunt, tunt. Ju tunnare deg desto bättre pierogi. Med hjälp av ett vinglas skär jag ut små rundlar.

På varje rundel lägger jag en klick av fyllningen. Till jul består den av surkål, torkad skogssvamp och smörfräst lök. Surkålen ska man skölja och koka ett tag, likasom svampen. Sedan kör jag allt i min underbara köttkvarn, blandar ihop och klickar på degen.

Rundlarna viker man ihop och nyper hårt i kanterna för att pierogi ska hålla ihop.

Här ligger mina julälsklingar och väntar på att få bli kokta. Man kokar upp saltat vatten i en stor kastrull och lägger in några pierogi åt gången.

Och tada... Pierogi är klara. Nu har jag gömt dem i kylskåpet för risken är stor att jag ska äta upp alla på en gång. Det vore himla synd för ni anar inte hur goda dem är dagen efter, stekta, men lite smör på. O kära någon, min mage viker sig av längtan.

Pierogi kan man fylla med nästan vad som helst. Kött, potatis blandad med lite kvarg, blåbär, färsk vitkål. Alltid lika goda!

Julen är nära

Idag har vi skjutsat barnen till tåget. De ska tillbringa julen hos sin pappa. Det är min första jul utan barnen och jag måste säga att det känns jättemärkligt. De ska få sina julklappar när de kommer hem. Jag vill att barnen har något att se fram emot när de kliver på tåget hos pappan.

Men vet Ni vad? Jag måste ha varit extremt snäll i år (hm, hm, hm) för jag har (ho, ho, ho) fått mina första julklappar. Jag har fått bland annat Sveriges vägkarta så nu ska jag köra kors och tvärs över hela Sverige och hälsa på Er kära bloggvänner :)

Från min dotter fick jag ett halsband: ett hjärta med en bild på henne och mig inuti det. Paketet var adresserat till världens bästa mamma. Trots att jag är så hemsk ibland så är jag världens i alla fall... Min lilla älskade tonåring...

Och idag har jag fått ett paket på posten från en väldigt väldigt väldigt kreativ och begåvad konstnär. Tack Maria!

Om ett par dagar är det julafton. I Polen bryter man juloblat med varandra innan maten. All osämja försvinner, man förlåter varandra allt knasigt som har hänt under året och önskar varandra lycka till. Det är det julen är till: att försonas, förenas och att älska. Jag får ofta tårar i ögonen när jag bryter oblat med mina föräldrar, min syster, barnen, mormor. Det är den finaste stunden under hela julen tycker jag. De åren jag inte träffar mina föräldrar på julafton brukar jag få oblaten på posten. Även i år.

Jag hoppas att Ni alla får uppleva en underbar jul. En jul med mycket kärlek, eftertanke och glädje. Och så klart: många julklappar!

God Jul på Er!

Wesolych Swiat!

Något att längta till

För några år sedan sparade jag en del pengar för att kunna ge barnen ett oförglömligt sommarlov. Jag hyrde en enkel stuga i Polen i en liten fiskeby. Vi bodde 200 m från havet. Den polska kustlinjen består av ljusa, långa sandstränder.

Oftast åt vi i lokala restauranger. För 80 kr fick vi tre enorma maträtter plus efterrätter. Lägg märke till den udda inredningen :)

Här står Dawid och Sara framför en öppen grill. Om ni tittar noga så kan ni skymta de rejäla grillspetsarna på grillen.

Men oftast föredrog vi nyfångad grillad fisk. Vi var ju i en fiskeby!

Sara är en uppfinningsrik tös. Här hittade hon på ett nytt sätt att äta tomatsoppa på.

Vissa dagar var riktigt kalla och blåsiga. Dessa avsträckte dock inte Sara från att bada.

Men för det mesta hade vi ett härligt soligt väder. Barnen vill ta ett sådant sommarlov i repris, trots att de har blivit några år äldre. Det förvånar mig inte. Lata, fria och kravlösa sommardagar längtar man till, oavsett ålder.

Äpplet

Det sägs att äpplet inte faller långt ifrån äppelträdet. Mitt "äpple" bekräftar att det finns en viss sanning i påståendet. Så nu är jag portad från både datorn och symaskinen :)

Idag har jag skickat ett av mina vetehjärtan till min mamma. Det är andra jul i rad som vi inte firar ihop. Förut gjorde vi allt för att träffas till jul men nu väljer föräldrarna att resa bort istället. Min mamma har alltid försökt att ge oss riktiga Disney-jular. Hon la all sin kraft för att den skulle vara helt enkelt perfekt. Och den hade alla chanser till att bli perfekt om hon inte var helt slutkörd när julen knackade på dörren.

I början valde jag att gå i mammas fotspår. Jag stressade till maximum för att få fram den perfekta julkänslan. Och precis som mamma var jag så trött på julafton att jag knappt orkade öppna julklappar. Det märkliga är att det är inte själva arbetet (baka, städa, pyssla) som gjorde mig trött. Det är den enorma pressen som jag hade på mig; pressen att allt skulle gnistra och glimma under den underbaraste kvällen på året.

Men inte nu längre...

Jag älskar jul. Min drömjul består av pulversnö, stekt gås med klyftpotatis och en kväll med Charlie Chaplin. Jag har aldrig lyckats med att få alla de tre delarna till en och samma jul men jag har många jular kvar att fira framför mig :)

Ett värmande hjärta

Magnus skulle på ett möte som inkluderade ett julklappsbyte. I sista stunden kom han på att han glömde köpa något. Då kom jag på idéen med vetehjärtat. En vetekudde i miniformat. Jag sydde ett sådant hjärta åt Magnus och han fick slå in det. Hjärtat kändes så gosigt i händerna på mig så jag sydde några till. Perfekt som istället-för-en-blomma present tycker jag.

Relationspolitik

För tillfället har jag väldigt begränsad tillgång till datorn.

Min sambo håller på med Ett Jätteviktigt Projekt. Det innebär att han sitter mer eller mindre fastklistrad vid datorn. Jag är dock relativt snäll och låter honom hållas på. Att påstå snäll är kanske lite fel märker jag dock. Det här har egentligen ingenting med min snällhet att göra. Ibland vet man bara när det inte är något lämpligt läge att bråka om datastolen. Tar man hänsyn till den vetskapen då har man möjlighet att kamma hem en större vinst senare. Det här kallar jag för relationspolitik.

Ett annat ljus

13 december, Luciadagen.

13 december 1981, natten mellan lördag och söndag, ändrades Polens historia. Min far jobbade då inom polisen och tidigt på morgonen blev han hämtad av militären. Dörrklockan ringde, pappa öppnade och polisen beordrade honom "följ oss". Det var allt. Han försvann utan att vi visste vart eller hur länge.

Klockan 9 på söndagar brukade vi se på barnprogrammet på tv. Men inte den söndagen. Klockan 9 pratade dåvarande partiledaren gen. Jaruzelski till hela nationen och förklarade krigstillstånd i Polen.

Skolundervisningen blev inställd, polistimmen införd, telefonlinjer avklippta. Maten var strikt ransonerad. Socker, mjöl, smör, kött, choklad, sprit, tändstickor, till och med modersmjölkersättning var ransonerad. Man fick köa i många dagar för att få köpa något i överhuvudtaget. Stridsvagnar på gatorna...

Jag var 9 år, liten och stor på en och samma gång. Mina föräldrar skyddade mig och syrran från oroligheterna. Men de kunde inte skärma oss från allt. Jag hörde viskningar mellan de vuxna, jag såg mammas slit för att få köpa ett par vinterstövlar till oss. Jag saknade min pappa som vi inte visste något om. Lite senare fick han möjligheten att hälsa på oss då och då. Ibland lekte vi affär och han tillverkade små mynt och sedlar av papper åt mig. Jag sparade dem i månader. För jag ville ha ett minne av pappa ifall han inte skulle komma hem några fler gånger.

Om krigstillståndet inte infördes i Polen då skulle sovjetiska styrkor invadera Polen för att skapa ordning. Antagligen genom ett blodbad. Det finns även misstankar om att då skulle USA blanda sig in för att sätta Sovjet på plats.

Vägar till friheten, vilken frihet det än gäller, är oftast smärtsamma och kräver uppoffringar. Och när man väl har sin frihet då ska man inte ta den för given. Den ska man vara rädd om. Sådant kan jag tänka på när jag äter lussebullar...

Bonus

Dagens chock kom som brev på posten. Bokstavligen.

Jag har skaffat mig ett sådant ICA-kort som jag samlar poäng med. Idag har jag fått mitt första bonus och tillsammans med det en redogörelse om hur mycket jag har handlat för under november månad. Jag höll på att svimma. Jag har nämligen spenderat ett par tusen kronor mer än jag trodde.

Jag måste bli bättre på att planera våra matinköp. Göra handla-listor och hålla mig till dem. Så mycket pengar som vi har ätit upp är faktiskt skandal. Sagt och gjort. Fram med anteckningsblocket, kokböckerna och teet! Jag har gjort matsedel för en månad framåt. Sedan gjorde jag en inköpslista, tog bilen och åkte till ICA. Nu är frysen fylld med mat som räcker länge. Jag behöver inte bekymra mig varje dag för vad vi ska äta till middag. Ibland är jag så huslig att jag förvånar mig själv.

Once upon a time...

Det är som att trampa på ett utspottat tuggummi. Vad man än gör så finns det där under sulan och envist klistrar sig fast vid varenda steg man tar.

Så är det med sagor för mig. Jag minns inte ens när jag trampade på dem för första gången men det måste ha varit för länge sedan. Jag har kunnat hämta näring och avkoppling i sagorna när livet var som värst. Men sedan något år tillbaka har berättelserna varit tysta och inte gjort så mycket väsen av sig. Tills några veckor tillbaka...

Jag har börjat snubbla på sagorna igen. På biblioteket lånade jag en kokbok om iransk matlagning bara för att dess författare skrev att hon förknippar Persien med prinsar och prinsessor. Idag gick jag till bokhandeln för att kolla Unni Drougges senaste bok. Istället drunknade jag i "Sveriges folksagor". De var dock för dyra för min ansträngda före-jul-budget. På biblioteket skulle jag låna en bok om Adobes Illustrator men jag hade inte ens hunnit till programavdelningen. Jag fastnade hos H. C. Andersen. Och så här är jämt...

Once upon a time förföljer mig vart jag än vänder blicken. Det är som en magisk formel. Eller som en irriterande fluga en varm sommardag.

Metamorfoser

Att jag klippte mig beror inte enbart på att jag ville ha någon förändring. Snarare beror det på att jag vill ha förändring i en viss riktning. Det är nämligen så att jag har upptäckt att jag är, ho ho ho, en kvinna. Inte enbart en mamma, en anarkist, en pacyfist, en bohem. Förutom allt detta är jag också en kvinna. Nu, när barnen har blivit nästan stora och min ungdomsglöd har svalnat, då upptäcker jag att jag har ett enormt behov av att få vara kvinnlig, så där svävande poetisk och mystisk :)

Ja, ja, jag tar i men bara för att ni ska förstå vad jag pratar om.

Som ett poetiskt svävande väsen behöver jag ju kläder som speglar det, eller hur? Jag har tagit en titt i min garderob och ramlat baklänges. Slitna jeans, urtvättade tröjor och grova kängor! Jag är ju en skogshuggare!

Det måste jag göra något åt.

På frontlinjen ställde sig mina grova Heavy Duty Boots, med stålhättan och skruvar i sulan. Poetiskt svävande kvinnor bär inte sådana där skor så jag har lagt ut dem på Tradera och jag hoppas att någon annan finner sitt kall och köper dem. Sedan sprang jag till Lindex (jag hade en rabattkupong där) och köpte mig en ny bh. En blommig sådan, med spets och små dinglande hjärtan.

Nej, min blogg kommer inte att förvandlas till en modeblogg. Det kan jag lova er.

Bilden på behån har jag lånat av Lindex.

Kortklippt

Jag brukar inte lägga ut bilder på mig i bloggen om jag absolut inte måste. Och idag måste jag för det har inträffat något stort. Jag har klippt mitt midjelånga hår!

Frisörskan var väldigt ovillig till att sätta saxen i håret. Hon föreslog andra lösningar än en kort pagefrisyr men jag skulle bli tvungen att pyssla om frisyren varenda morgon för att det skulle se bra ut. Nej tack, jag ville ha något enkelt. Det avklippta håret la hon omsorgsfullt i en korg. Då slog det mig att det kanske blir en peruk av det. Tänk, någon annan ska bära mitt hår. Läskigt.

Jag känner mig några kilo lättare, friare och lyckligare. Dessvärre syns det inte på bilden. Sonen sa att jag ser drogad ut på den. Jag lovar, det är jag inte. Bara ofantligt trött.

Feg

Igår var jag så arg och sur att jag inte orkade skriva så mycket. Först trodde jag att jag var arg på damen som ställde sig bakom mig i kasskön. Jag köpte en tidning, hon köpte ett paket glass. När jag la tidningen på bandet så la hon sitt blötta glasspaket på min tidning. Jag flyttade på glassen för jag ville ha en torr och fin tidning ju. Men hon flyttade tillbaka. Jag blev så paff p.g.a. damens fräckhet att jag bara kokade inombords. Så jag gick och surade hela kvällen och önskade tanten att hon skulle drabbas av världens sju värsta plågor.

Först imorse upptäckte jag vem jag egentligen var arg på. Mig själv! För att jag inte reagerade på rätt sätt. Istället för att gnissla med tänderna borde jag avbryta damens långa mobilsamtal och uppmärksamma henne på att hon kladdar ner min tidning. Men jag är så feg ibland.

Två bilder. Inga ord.

Brödrecept

Jag har lovat mina bloggvänner Soffy och Birgitta ett brödrecept. Själva receptet kommer från en underbar bok som heter "Bröd för alla sinnen". En ren njutning för alla brödälskare. Surdegsbröd smakar väldigt gott men surdegen kräver lite tid och omtanke. Det här receptet ger något förenklad surdeg som är svår att misslyckas med.

Varsågoda....

Lantbröd med surdeg (2 stycken)

Dag 1

1/2 pkt jäst

3 dl vatten, 37 rader

3 dl rågsikt

Dag 3

7 dl vatten, 37 grader

1/2 dl olja

1-1,5 msk salt

ca 2,3 l rågsikt

Dag 1

Smula jästen i en bunke. Häll på vattnet och rör om. Blanda i mjölet. Täck över och låt degen stå i rumstemepratur 2 dygn.

Dag 2

Blanda ytterligare 0,5 dl rågsikt efter första dygnet.

Dag 3

Tillsätt vatten, olja och salt. Arbeta in det mesta av mjölet till en smidig deg. Spara lite mjöl till utbakningen. Låt degen jäsa övertäckt ca 1 timme.

Ta upp degen på mjölat bakbord och knåda den smidig. Dela i två delar och forma till två ovala bröd. Lägg dem på bakplåtspapper på plåt och låt dem jäsa övertäckta 30-40 min. Sätt ugnen på 250 grader.

Snitta brödet och sätt in plåten i nedre delen av ugnen och sänk värmen till 200 grader. Grädda bröden i ca 45 min. Låt dem kallna på galler utan bakduk.

Köpstopp. Eller kanske inte.

Det pratas om köpstopp. Och det är bra att en del människor försöker bryta sina hemska konsumptionsvanor. Väldigt bra till och med. Felet är, tycker jag, att dessa människor blir hyllade som hjältar. Samhället suckar med beundran när dessa människor håller hårt i sin plånbok. Hjältarna blir intervjuade, ger ut böcker om sina bedrifter. För att få låna dessa böcker på biblioteket måste man ställa sig på 10-platsen i reservationskön. Det tyder på att det finns många andra människor som vill ta en del av deras köpstopp.

Men vad händer med människor som har levt med köpstopp sedan begynnelsen? Som vänder på varenda krona inte bara för att det är ont om dessa kronor utan för att man är motståndare till slit- och slängkulturen?

Min sambo är en sådan person.

En gång skulle han köpa ett nytt underställ för hans gamla hade så många hål att det inte gick och laga det mer. Han ville ha ett i ull och i en outletaffär hittade han understället. Han var dock bedrövad för understället kostade jättemycket.

- Hur mycket? - frågade jag och väntade mig fyrsiffriga summor

- 200 kr

Som tur är så har jag något lättare hand när det gäller pengar. Jag knuffade sambon in i affären och tvingade honom till att köpa ett nytt underställ.

Han lagar varenda sak hemma. Så länge något går att reparera så gör han det. Litet som stort. Till bilen tillverkar han reservdelar och ibland till och med verktyg. Sprickor i gummistövlarna limmar han med Liquisole. Han byter trasiga dragkedjor i sina jackor. Han bygger sina cyklar och kajaker. Han svetsar och grejar. Ibland driver jag med honom men för det mesta är jag enormt imponerad.

Köpstopp i våran familj skulle innebära missär. Vi kan inte begränsa oss mer. Och det är inte något tidsbestämt försök, ett experiment för att se vad som händer med oss... Nej, det här är vår livsstil.