Bröd

Har du tagit kort på mina barn?

För några dagar sedan gick jag längs cykelbanan och stirrade på skogsdungen. För där, bland träden, härjade det en grupp ungdomar. De smällde smällare och tände eld på plastpåsar som de kaste omkring sig. Man kan inte gå bara förbi dem och låtsas som att man inte bryr sig. Det går bara inte. Jag funderade på om jag skulle gå fram till dem och prata med dem. Det skulle jag kunna göra om jag vore en biffig karl men som en rund tant skulle jag bara få en massa skit i ansiktet på mig. De skulle springa iväg och på tryggt avstånd håna mig till tårar. Ungar som tänder eld bland träden är nog inte av den typen som ber om ursäkt. Så jag stirrade på skogdungen tills en av dem fick syn på mig. Och då ropade jag:

- Jag har tagit en bild på er. Börjar det brinna här så skickar jag bilden till polisen! Bara ni vet det!

Idag har jag blivit påhoppad av en okänd för mig kvinna. Hon och en tjej (antagligen hennes dotter) haffade mig vid affären och hon fräste till:

- Du, har du tagit kort på mina barn?

Jag blev konfunderad och började scanna mitt minne. Fotograferade jag några barn? Borde jag i känna igen kvinnan i överhuvudtaget?

- Nej - svarade jag - men vad menar du?

- Ingenting - muttrade hon - jag kollade bara.

Och då trillade femöringen ner!

- Menar du de barnen som tände eld i skogen? Ja, för de barnen tog jag kort på och sa att jag skulle skicka det till polisen ifall det brann.

Kvinnan vände på klacken och gick.

Gästboken

För några år sedan hade jag och några andra fotografer en utställning. Vi hade allt, en superfin lokal, fina bilder, vernissage... Ja, allt förutom en gästbok. Så ingen av oss visste egentligen vem som hade tittat på våra bilder och vilka tankar besökarna hade. Det var ett miss tyckte vi.

Nu har jag en sagoutställning. Jag har lagt ett skrivblock, en penna (pennan hade i för sig försvunnit dagen efter och jag fick ersätta den med blyertspennor) och uppmuntrat besökarna att lämna en hälsning till mig. Idag, två veckor innan utställningen är slut, har jag bestämt mig för att ta bort gästboken. Det mesta som skrivs i den är egentligen ungdomsklotter. I början skrev några tjejer sina kärleksförklaringar till varandra. Även om gästboken var tänkt som just gästbok och inte anslagtavlan så tyckte jag att det var lite rart. Rart var också att läsa "Hej, jag har en katt". Det var nog ett litet barn som skrev det och jag log inombords. Men sedan spårade det ur totalt. Ungdomar hänger ut varandra i den, skriver otrevliga saker om sina kompisar och använder fula ord. Dessutom är gästboken fylld med uppmaningar att besöka fjortisbloggar som har varken något med mig eller utställningen att göra. 

Jag är jätteglad åt de fina hälsningar som en del har lämnat i boken. Jag är så tacksam för de snälla, uppmuntrande orden. Men jag kan inte ha boken kvar. Jag är lite rädd för att det ska bli bara värre än det är just nu. Det är synd att ungdomarna inte förstår bättre, verkligen.

Du kan inte ta mig, Livet!

När livet är alldeles för verkligt då finns det bara en sak att göra!

Gräva sig ner i soffan, förse sig med goda chokladpraliner

och en bok som tar en till en annan värld.

Sedan kan livet göra vad det vill för jag är okontaktbar.

***

Just nu läser jag Barney Tidfarares saga av Harry Harrison, min allra första Sci - Fi bok.

Skriva

Jag skriver inte mycket just nu. Jag vet. Ibland får jag skuldkänslor för det för jag vet att jag borde. Jag borde skriva mer för det ger mig en känsla av tillfredställelse. Att skriva är nog det enda i livet som jag känner mig trygg med. Allt annat tvivlar jag på. Jag tvivlar på att jag duger och på att jag har vackra ögon. Jag tvivlar på att jag kan lära mig saker och att jag kan hålla fast vid mina ord. Jag tvivlar på min viljestyrka och på mina övertygelser. Men jag tvivlar aldrig på det jag har skrivit. Därför borde jag skriva mer. I skrivandets stund befinner jag mig inuti mig själv och vet precis vad jag vill, och hur och när.

Titta!

Först trodde jag att det var ett foto. Jag kom närmare och upptäckte att det var en målning.

Jag gick ännu närmare och studerade penseldragen. På väldigt nära håll ser de ut som om konstnären gjorde dem slarvigt, lite aaa, nu kladdar jag lite här och kanske lite där - typ.

Men titta på skuggorna på klänningen, titta på solfläckarna, på träden. Titta bara!

Vilken enorm skicklighet! Det är konst, minst sagt.

Emil Österman (1870 - 1927)

Det som göms i snö...

...kommer upp i tö sägs det.

Nu, när det har varit töväder ett par dagar och snön har sjunkit ner då kan man hitta mycket spännande när man rör sig ute i markerna. Som musbajs. I för sig är musbajset inte så spännande men det är roligt att se vad mössen hade för sig under vintern. Hela ängen ser ut som schweizisk ost, med massor med hål i den snön som finns kvar. Hålen är inget annat än ingångar till de tunnlar som mössen har grävt. Vid varje ingång ligger det vackra bajshögar. Min vilda fantasi går genast igång och jag föreställer mig hur mössen hade härjat där. Kanske hade dem skrattat högt åt katten min som inte ville gå ut och jaga när snöstormarna dansade på ängen? Vem vet?   

Trollet

Idag har jag ägnat mig åt att göra ett troll. Nu är hon klar och vill du se hur hon ser ut då kan du kika in i min Sagoverkstad för där finns fler bilder.

Invasion

Just nu sitter jag och filar på månadssagan till min Sagoverkstad. Jag skriver om en kung, hans dotter och en stallpojke. Så jag är helt inne i min egen värld. Någonstans i ögonvrån uppfattar jag att något rör sig på musmattan. Musmattan är svart och Något är också svart så jag ser inte vad det är så där direkt. Men Det rör sig och det är ju så fel. Närmare studier av Något visar att det är en spindel. Mitt i januari! Trots att jag lider av spindelfobi så har jag inte kunnat döda besten. Men att låta den härja på mitt skrivbord är också otänkbart. Så jag har fått bära ut honom (på en tidning) och nu lider jag av dåligt samvete. För där ute kommer den ju att frysa ihjäl...  

Calendula i hjärnan

Min hjärna är fylld med massor av bråte kan jag påstå ibland. Som namnet calendula officinalis. Det är ett av de hundratals latinska namnen som jag fick trycka in i hjärnan när jag läste till trädgårdsmästare ( ho, ho) i Polen. Ikväll dök det upp igen, utan någon anledning alls. Jag tänkte bara calendula officinalis...

- Men jag vet inte vad det är för växt - sa jag till Magnus - varken på polska eller på svenska.

En sekund senare, utan att ens tänka på saken la jag till:

- Jag tror att det är ringblomma men jag skulle inte satsa mitt liv på det.

Magnus började bläddra i vår bok om örter och bekräftade att det var ringblomma. Ha! Jag hade rätt utan att ens veta det. 

Ibland tänker jag på hur mycket onödig kunskap jag har fått samla på mig, speciellt i skolan. Vem fanken bryr sig om calendula officinalis, brassica oleracea eller malus domestica? Inte jag i alla fall. Eller? Är det verkligen sant att vi bär på onödig kunskap? Finns det något som kan kallas för onödig kunskap i överhuvudtaget? Låt mig komma med ett exempel till. Vi håller oss till latin.

För ett tag sedan började jag baka dinkelbröd. Jag mailade till min mamma och ville berätta det för henne men jag kunde inte komma på vad dinkel hette på polska. Hjärnan gick på högvarv. Hur skulle jag berätta för mamma om mitt dinkelbröd? Svaret var latin! Jag sökte på google efter det latinska namnet på dinkel. Sedan skrev jag det namnet i sökrutan och begärde bara polska träffar på det. Och det fick jag.

Om jag inte hade plågats med att för 20 år sedan plugga latinska namn då skulle jag antagligen aldrig komma på idéen att söka på dem. Alltså, jag har nytta av det. Ingen onödig kunskap med andra ord. Jag är övertygad att så funkar det med allt vi har lärt oss. Någonstans i livet tillämpar vi kunskapen utan att ens vara medvetna om det. Det är bara synd att jag inte hade vetat det för 20 år sedan för då skulle jag fylla min hjärna med mycket mer än jag har gjort.

En sista chans

En gång var bilen en vanlig gammal Saab. Vi köpte den för lika mycket pengar som andra köper skor för. Vi målade blommor på bilen och satte våra hand- och fotavtryck på den. Det var den bilen som jag misshandlade så hårt när jag övningskörde. Men det var också den bilen som var mig så trogen när jag körde ensam Smygehuk - Göteborg - Eskilstuna. Det sista jag ville då var att bilen skulle lägga av någonstans på motorvägen. Men bilen körde fint hela den långa sträckan. Nu tittar döden rakt i ögonen på Saaben. Eller snarare sagt, rakt genom golvet. Genom de stora, rostiga hålen. Magnus, lik en en engagerad hjärnkirurg, ligger under bilen och försöker ge honom en sista chans, en sommar till.  

Ett blommigt sommarminne.

På plats

Tjoho! Idag har jag gjort i ordning min utställning på biblioteket.

Jag älskar min Sagoverkstad. Jag älskar verkligen det jag gör.

Spåkulan

Det bästa med Facebook är Spåkulan. Jag brukar klicka på den då och då och blir alltid förundrat över svaren jag får. Som det här:

Var snäll mot din kropp. Din själ bor ju däri.

Min kropp mår inte så bra just nu. Jag misshandlar den på alla möjliga sätt. När jag tittar på mig i spegeln ser jag hur trött och sliten jag har blivit. När jag drar handen över mina kinder känner jag hur torra och sträva de är. Jag sover dåligt, äter dåligt, rör på mig så sällan. Om någon av mina vänner skulle uppföra sig på det sättet då skulle jag bli väldigt bekymrad. Det är en ond cirkel. En sliten själ gör att man struntar i vad kroppen vill ha. En sliten och bortglömd kropp gör själen ledsen, så ledsen. Någonstans måste man bryta den onda cirkeln och jag får en känsla att det är lättare att lappa kroppen än det är att lappa själen. Kanske, när man börjar lappa den stackars kroppen, så kommer även själen i balans. 

Jag har funderat över året 2011. Vad vill jag uppnå? Vad vill jag förändra? Vad vill jag undvika? Vill jag satsa på Sagoverkstad? Eller studier? Vad vill jag egentligen? Jag känner mig så frustrerad och när jag tänker på hur frustrerad jag är då blir jag ännu mer frustrerad. Och jag tror att svaren om 2011 skriver sig själva. Att finna balans i tillvaron. Att hitta sig själv. Att lappa kroppen så att själen mår bra. Att sluta spela duktigare än jag egentligen är. Att försonas med sig själv. Och kanske viktigast av allt: att börja tycka om sig själv. Det låter så där fint och enkelt när jag skriver det men i praktiken blir det bara flumflumflum. Men jag ska försöka.  

Hastigheten

Nu ökar vi hastigheten* - sa reklamfilmen på tv och jag började fundera på om det verkligen var så bra. Att öka hastigheten. Jag förstår att det är en del av utvecklingen och jag är inte alls utvecklingsfientlig. Men jag får en dunkel känsla att vi börjar motarbeta oss själva.

Det sägs att vi hinner mer med livet nuförtiden. Vi hinner uppleva mer. Men jag är lite tveksam. Kan en människa ta emot hur många intryck som helst utan att smälta dem? Utan att reflektera över dem? Tydligen inte. Stressen skördar sina offer varje dag och jag är övertygad om att det är den ökade hastigheten som är boven i dramat. 

Vi har, trots allt, en begränsad tid på oss. Det spelar ingen roll vad vi gör. Vi kommer ändå att vissna och dö. En efter en. Ingen har privilegium att leva för evigt. Om vi ökar hastigheten då swichar vi förbi alla våra år. Det är ungefär som att åka bil. Man hinner knappt notera att landskapet ändras. Väljer man att cykla då hinner man uppleva världen runt omkring en.

Det går inte att stoppa hastigheten men vi är inte slavar under den. Det är upp till var och en att bestämma hur fort man vill färdas genom livet. Vissa trivs kanske väldigt bra med att swicha förbi i supersnabba bilar och notera livet. Jag cyklar hellre och upplever det.  

* Den ökade hastigheten i reklamfilmen gällde mobilt bredband men jag har applicerat den på livet i stort.

På torsdag

Jag har vetat det i några veckor men valt att inte skriva om det. För jag har varit rädd. Rädd för att något skulle komma i vägen och ställa till problem för mig. Man ska liksom inte prata om saker och ting i förväg för mycket. Men nu kan jag inte hålla mig längre. Stadsbiblioteket i Eskilstuna har erbjudit mig möjligheten att ställa ut mitt sagomaterial. På torsdag är det dags. Det kommer att bli en liten utställning. Ett litet smakprov på det jag gör. Jag är så glad. Så nu arrangerar jag materialet på prov i vardagsrummet. Jag har svårt att tygla tankarna. De flyger hela tiden till montern och gör att jag har enormt svårt att somna på kvällarna.  

Så enkelt är det inte...

Jag har precis läst klart Hejdå, ekorrhjulet! : människor som går mot strömmen av Thomas Lerner.

Det är en bok om människor som på olika sätt har tagit makten över sin tid och konsumtion. Säljer vad de äger och går dit näsan pekar. Köper en segelbåt och seglar iväg. Byter Stockholm mot en liten by uppe i Norrland. Köper ett café. Eller köper inget alls under ett år.

Jag hoppades på en rejäl kick men istället har jag blivit besviken. Återigen, rika människor kan köpa sig den livsstilen de vill ha. Vi andra får nöja oss med den livsstilen som vi blir tvingade till att leva. Han som köpte segelbåten var en big fish inom bankvärlden. Han hade råd med att säga upp sig och segla iväg. Alla de andra hade också något de kunde sälja för att köpa sig det de ville ha. Ett hus eller ett café eller vad det kan nu vara för något.   

En av mina drömmar handlar om en liten stuga, några höns, stor trädgård och egen elförsörjning. Men vad ska jag sälja för att kunna köpa mig drömmen? Min hyreslägenhet? Eller kanske den gamla tjocka tvn? Nej, jag har inget jag kan sälja för att kunna ta makten över livet. Jag får springa runt i mitt eget ekorrhjul tills jag dör av tristess eller utmattning. För det är inte alls så att det är bara de rika, de överarbetade människorna som gör det. Det är inte alls bara dem som ställer sig frågan om vad livet egentligen handlar om. Det gör jag med, varje dag.   

Det handlar inte bara om att fatta det avgörande beslutet att byta livsbanan. Det handlar om att ha resurser för att kunna verkställa det man har beslutat. Det är så jäkligt fel att lura människor att allt är möjligt bara man vill det tillräckligt mycket. Har du tröttnat på det hektiska livet i storstan? Byt ut det då! Ta kontroll över ditt liv! Våga! Du kan bara du törs! Bullshit! Så enkelt är det inte.

Mot solen

Den allra första föraningen om våren. Det är lite över noll grader och solen smeker snön på staketet. Jag sitter ute på altanen och vänder ansiktet mot solen. Just i den stunden känns livet härligt och jag känner hur floder av lycka forsar genom min kropp. Känslan varar kanske bara en stund men jag struntar i det. Jag sitter där och njuter.  

Den grafiska årstiden

Jag är begeistrad i den grafiska vintern. Jag ogillar förstås faktum att det är kallt, att man måste ha på sig 257 kg kläder och att man måste pulsa i snön tills man svimmar men jag kan inte blunda för vinterns skönhet. För det är vackert, speciellt i skogen. Och speciellt när det har snöat nyss och den mjuka snön lägger sig fint på alla grenar och dämpar alla ljud. Det är också en underbar känsla att mitt i eländet upptäcka att något kan få mig att tänka vackra tankar om världen. Att något kan göra mig glad, på gränsen till exalterad.