fredag 31 december 2010

Om ett år


Och så tar ett år slut och jag är väldigt glad för det. Det har varit ett tungt år för mig och jag vill bara sudda bort det från mitt medvetande. I slutet av året har jag inte ens kunnat hålla masken. Besvikelsen och bitterheten har läckt in i bloggen, tyvärr. Det värsta är att jag vet att de närmaste dagarna, kanske veckorna, blir likadana. Det känns skönt att ett bedrövligt år tar slut samtidigt som det känns olustigt att ett nytt år börjar.

Jag skriver inte dessa ord för att jag trevar efter medlidande eller empati. Jag skriver dem för min egen skull. Om ett år, när jag bläddrar bland mina inlägg vill jag läsa dessa ord och le. För om ett år kommer mitt liv att bli bättre än någonsin. Det lovar jag mig själv.

tisdag 28 december 2010

Skenet bedrar


Det är livsfarligt att lämna hemmet nuförtiden. Man kan halka och slå sig hårt. Är man som jag och går runt i tunga kängor med grov, räfflad sula så är risken förstås mindre. Men alla gör inte det och absolut inte Den Gamla Tanten som korsade Fristadstorget. Tanten gick med små steg och plötsligt, baamm och så gjorde hon en praktfull bakåtvolt. Inte så långt ifrån henne stod det ett gäng killar, alla med ett utseende som kan dirket kopplas till Al Qaida. De pratade livligt med varandra (undra om de planerade något dumt) men när Tanten halkade så avbröt killarna samtalet och sprang fram till Tanten. De hjälpte henne upp, höll i henne en stund för att stackarn skulle få återhämta sig, släppte henne och bytte några ord. Jag vet inte vad de pratade om men jag såg att de skrattade, både Tanten och Al Qaida- kandidater. Sedan återgick allt till det normala igen. Tanten fortsatte att trippa över torget och killarna fortsatte med att smida onda planer.

söndag 26 december 2010

Det är kallt men vi klarar det!


Förresten, idag har det varit rekordvarmt i Eskilstuna. Ynka fyra grader under nollsträcket. Ett litet glädjeämne mitt i den kalla vintern. För kallt är det. Det sägs att det är den kallaste vintern sedan 1700-talet. Hur ska vi klara av den, vi frusna och deppiga nordbor? Till råga på allt lever vi i radonhus och måste jämt vädra för att inte andas in alltför stora mängder av det radioaktiva dammet som fyller våra bostäder. Man måste vara lite taktisk för att tackla kylan och minimera obehag som den medför.

Här kommer mina knep:
  • Ulltofflor och rejäla ullsockor är ett måste. 100% ull ska det vara, inte en enda procent mindre.
  • Lager på lager gäller även inomhus. På kvällen, när jag är som tröttast, toppar jag alla lager med min fluffiga morgonrock.
  • På diverse loppmarknader har jag inhandlat mängder av yllefiltar. Fungerar jättebra när man ligger i soffan och glor på en film om livet på savannen.
  • Te, hett te i mängder.
  • Ett badkar är inte att underskatta. Jag hånskrattar åt teorier som säger att ett bad är det värsta tänkbara valet när det gäller miljö och hygien. Det finns inget bättre sätt att få upp kroppsvärmen än att sjunka i hundratals liter hett vatten.  
  • Framtidstro, hur naivt det än låter.

No more köttbullar!



Äntligen är julhelgen över. Nu finns det ingen anledning till att ligga i soffan och sluka mängder av mat. Jag är övertygad om att julmaten besitter magiska krafter. Man äter och äter och den tar inte slut. Det dröjer länge innan jag äter köttbullar igen ska ni veta. Just nu får jag en känsla att jag både svettas, kissar och gråter köttbullar. Men imorgon, imorgon börjar ett vanligt liv igen.
Tack och lov!

fredag 24 december 2010

Drama i 5 akter eller hur Nosan öppnar julklappar


Nosan ligger nära granen, eller snarare sagt julklapparna och håller vakt.


Äntligen får hon tillåtelse att gräva i julklappshögen efter något som kan vara till henne.


Jajamen, något fångar Nosans intresse.


Nu gäller det att öppna paketet med elegans men det är en lätt match för Nosan.


Och nu kan man mumsa på ett grisöra.

God Jul


Jag trodde inte att jag skulle få uppleva den i år men det gör jag.
Julkänslan, så mild och behaglig.
Allt är klart. Paketen inslagna, pierogi klara och håret doftar vanilj.
Nu öppnar jag alla mina sinnen och gör mig klar för julen.

Jag önskar Er alla en God Jul.

onsdag 22 december 2010

Klä granen


Att klä granen är konst. Jag är en estet och håller mig till konstens alla regler så var jag tvungen att sticka näsan mellan barren och dirigera den konstnärliga processen. 

- Du är den värsta curlingsföräldern jag har sett - fick jag höra som tack.

Men jag ville bara... ja, ni vet... visa vägen, leda in i perfektion. Istället fick jag gömma mig i köket och fortsätta baka bullar. Barnen fick klä granen ifred, d. v. s utan någon ledning alls. Och visst blev det fint. Och visst gjorde dem ett fantastiskt jobb. Men..

Men när ingen ser så går ja och flyttar lite på kulorna :)
Bara lite...

söndag 19 december 2010

Vi har hämtat granen






På den sista bilden håller Magnus i en gran som han prompt ville ta hem.
Han tyckte synd om den för den var så ful och ensam. Vi fick kompromissa. Den fulaste och den finaste granen stannade i skogen. Vi tog något mitt emellan.

lördag 18 december 2010

Hundmässan i Stockholm


På mässan fanns det massor med vackra, söta, otroliga hundar.
Kortbenta...


...och långbenta.



Det fanns sådana som hade massor med päls...


...och sådana som hade lite mindre päls.


De fick springa, snurra runt, dansa.


Efter avslutat nummer fick de buga fint.


Mellan uppvisningarna fick man passa på och göra sig ännu finare.


Att passa bullar lämpade sig perfekt för en bullmastiff.


Vissa hundar verkade vana vid utställningar och de visste hur man varvade ner.


Om det var lite för mycket så fick man söka upp husses trygga famn...


...eller mattes axlar. 


Årets Polishund brydde sig föga om utmärkelsen.
Däremot köttbenet, det var något att bita i!


Årets Narkotikasökhund har sniffat sig till över 100 kg droger.
Bara i år!


Och så Årets Bragdhundar! De har räddat en fårflock som hade rymt. Korkade fåren tog sikte på en motorväg och orsakade kaos där. Polisen tillkallades men efter många timmar gav de upp och bestämde sig för att skjuta fåren. En sista chans gav man de tre duktiga hundarna som på 15 minuter lyckades valla fåren i trygghet.

fredag 17 december 2010

Bankomatkortet


Jag tappade bort mitt bankomatkort. Det upptäckte jag vid bankomaten på ICA. Jag tänkte ta ut pengar för att julhandla men kortet var borta. Jag vände ut och in på plånboken fast det var inte mycket att vända på. I den tomma plånboken fanns bara körkortet och inget mer. Jag kände hur hjärnan tömdes på allt blod. Var och när använde jag kortet sist? Det var för några dagar sedan när jag skulle posta en av mina sagopåsar. Sedan dess har jag inte ens haft plånboken på mig. Att kortet var borta blev ett faktum utan några oklarheter alls. Jag är inte den som hör röster i huvudet men just då hörde jag att någon viskade fråga personalen på ICA, fråga... Det var antagligen min skyddsängel. Jag frågade och vet ni vad... de hade mitt kort inlåst i ett av sina skåp. Någon vänlig själ hittade kortet och lämnade det till personalen.

Du snälla, fina människa som har hittat mitt kort, tusen tack!

måndag 13 december 2010

Julen by Stilla


Det är inte mycket julpynt hemma hos mig. Om det inte vore för den lilla tomten då skulle jag kunna säga att det är noll med pynt. Stackars tomtegubbe! Han får stå för allt vad julpynt är. Vilket tungt ansvar den lilla träskallen får bära. Jag har haft svårt att knalla iväg till förrådet och hämta jullådan. Och nu, när julen är snart över, så tänker jag att äsch, då får det väl vara så. Utan ljusstakar och stjärnor.

Det blir inte mer julstämning för dem än för det vi har inuti våra hjärtan. 

Inga julkort har jag köpt heller. Ännu mindre handmejkat några. Några julklappar har jag köpt och så ska vi hämta granen. Julmaten, den polska vilken jag kan ej leva utan, är redan i frysen. Skinkan ska jag skippa. Den skulle se hur snygg som helst på vår julbuffé men vem orkar äta den? Sedan får jag anstränga mig och klura på restmiddagar januari ut. Men jag och Sara ska göra snickers för hon har ett recept för himla goda sådana.

Så det blir en riktig Stilla jul i vårat hus.  

Ibland önskar jag mig lika mycket kraft som en del andra verkar besitta. Dona och fixa och trolla fram ett riktigt tomteland. Men det har jag inte i år och jag får hushålla med det lilla jag har. En trött själ, en skrall kassa och en hemslöjdad tomtegubbe. Resten får komma i sin egen takt och på sina egna villkor.  

söndag 12 december 2010

Farligt, farligt


Inte nog med att Greenpeace-värvare gör mig till en miljöbov för jag vägrar betala 100 kr i månaden för att rädda vår planet så numera spränger sig folk på gatorna hur de vill.
Städer är sannerligen farliga platser att leva på.

Månen ikväll...

lördag 11 december 2010

Ungdomar


Mitt hem påminner lite om någon ungdomsgård idag. Massor med tonåringar, två olika musikstilar som överröstar varandra, samtal om turksvett och Jesus. Jag upptäcker ännu fler gråa hårstrån hos mig, lånar ut min ögonskugga till Saras kompis och funderar på vart tiden tar vägen.

fredag 10 december 2010

Tomten




- Jag ska visa dig något - sa Sara - men du får inte ta bilder.

Efter en liten stund kom hon ut från sitt rum utklädd till tomte. Och hur blev det med att inte ta bilder egentligen? Ja, vad ska man säga? Sådan dotter, sådan mor... Olydig :)

torsdag 9 december 2010

Kollektivt självmord

Jag har precis läst klart Kollektivt självmord av Arto Paasilinna. En boktittel som inte lämnar en oberörd :) Ett gäng finländare med självmordstankar bestämmer sig för att slå ihop sig och avsluta livet i ett spektakulärt kollektivt självmord. Var och en av dessa självmordskandidater har levt ett eländigt liv på varsitt håll. Missförstådda av andra, lurade av samhället, ensamma och udda. Under resans gång har de upptäckt dock att:

...världen trots allt var ett ganska hyggligt ställe att framleva sina dagar(...) Den långa resan i sällskap med olyckskamraterna hade generat livsvilja. Gemenskapen hade stärkt självkänslan"

För egentligen handlar inte boken om döden utan om livsviljan. Men när man är ensam och inte finner något stöd hos sina nära då slocknar man lätt. Det är först i en grupp, bland andra likasinnade som man kan blomma upp. Vi är flockvarelser och behöver varandra. Jag har alltid betraktat mig som en ensamvarg som går sin egen väg och håller sig undan allt och alla. Men så kanske mår jag också därefter. Hur som helst, boken får en att tänka lite och så skriver Paasilinna ruskigt roligt också.

Att ett självmordsförsök misslyckas behöver inte vara världens sorgligaste tilldragelse. Man kan inte lyckas med allt här i livet. /Arto Paasilinna

tisdag 7 december 2010

Tack!


Jag vill tacka Er för allt stöd som jag har fått efter att jag har beklagat mig över min livssituation just nu. Tack för alla värmande ord här på bloggen och tack för alla fina mail som ni har skickat. Ni är jättefina, ni, där ute. Trots att många av Er har jag aldrig träffat så visar ni mig både empati och stöd. Tusen, tusen tack!

söndag 5 december 2010

Önskelistan


Jag har gjort en önskelista. Inte för att hjälpa min Tomte för jag vet Tomten inte kan. Jag har gjort listan för det är lite magiskt med önskningar. En liten stund är man inne i en fantastisk värld.

Fyllekatten


Min katt Lucy blir lite mysko så här årstid. Hon avskyr snön så hon går inte ut. Det gör att kattskrället blir lätt uttråkad och hittar på nya sätt att roa sig på. Idag har hon ägnat dagen åt att utforska nya ställen att sova på. 


Vad sägs om att lägga sig vid tvättkorgen? Tja, duger bra. Men om någon är så oförskämd att gå in i badrummet då blir Lucy sur. 


Man kan också lägga sig i lådan där vi samlar pantburkar. En slurk Lapin Kulta och sedan sover man gott. Eller ja, man sover tills matte kommer och envisas med att katten ska vara med på bild. Och då blir man sur, väldigt sur till och med.

lördag 4 december 2010

Emelie


Det är rena julafton hemma hos mig ikväll. Först kom min bonusdotter Emelie med två paket Ptasie Mleczko, det bästa godiset ever. Hon var i Stockholm och besökte en polsk affär. Jag blev riktigt rörd. En liten gest från Emelies sida har fyllt mig med så mycket värme, kärlek och glädje. Senare på kvällen gick jag till ICA för att köpa surkål och jag fann en hel hylla med polska varor där. Idag ler livet mot mig. Tack ICA och tusen, tusen tack Emelie för omtanken! 

fredag 3 december 2010

Alla sova i enslig gård...





... endast jag är vaken.

Nja, så enslig är inte min gård och jag är nog inte den enda vakna själen på gården men jag får lätt ett sådant intryck när jag pulsar i snön. Vinternatten är magisk, även den i stan.

Idag har mitt magont släppt taget om mig. De senaste veckornas händelser har gjort att jag har tappat gnistan totalt. Stressmagen gav sig direkt till känna och jag har ylat och stönat av smärtan. Jag klarar inte av oro. Att leva för dagen är tomma ord, att inte oroa sig för imorgon utan njuta av idag är välmenat men ack, så svårt att uppnå. Jag önskar att jag kunde bara strunta i allt och leka snöbollskrig eller åka pulka istället. Det är kanske lätt att leva i nuet när nuet är snällt. När nuet börjar visa sig från sin värsta sida då börjar magen protestera, livslusten rinner bort ur en och man vill bara sova tills nuet kommer på andra tankar. 

söndag 28 november 2010

Om ett tag


Jag känner mig ledsen. Och tom. Tom på ord och på positiva tankar.
Jag sitter framför min blogg och vill skriva något fint men det är mer än jag orkar just nu. 
Ja, jag vill bara säga att det kommer att bli tyst i bloggen tills...

...tills livet börjar le mot mig på nytt.

Vi ses om ett tag.

Kram på Er! 

I min sagobubbla


Det är första advent men inte hemma hos mig. Inga juleljus tända, ínga pepparkakor eller glögg som sprider doft, inga juldukar eller gardiner så långt ögat kan nå. Eller ännu längre. Men inom mig, där ögat inte kan se, där finns det både pepparkakor, tindrande ljus och granrisdoft. 
I min lilla sagobubbla är jag en julprinsessa...