onsdag 31 mars 2010

Har godiset ruttnat?

Jag köpte massor med godis. Tanken var att jag skulle överraska barnen med varsitt påskägg gömt någonstans här hemma. Jag knöt några superknutar på godispåsen och gömde den på ett säkert ställe. För ni förstår, inget godis här hemma kan känna sig säkert när godissugna troll och tomtar bor i varenda krypin. Två timmar senare föreslog Magnus att vi skulle kolla om godiset inte hade börjat ruttna. Det skulle ju kännas väldigt surt att fylla äggen med ruttet godis. Vi kollade noga. Alldeles för noga. Vilken tur att storhandla finns med på morgondagens måste göra - listan.

Recycle Design



Fredric är en väldigt kreativ människa. På den allra första bilden kan ni se hans arbetsplats. Den säger väl mycket om honom. Jag träffade honom på en sykurs för några år sedan. Då designade han sina egna jeans. Nu designar han väskor som han ska sälja i en butik i Stockholm. Lite häftigt tycker jag. Han går en kurs i Recycle Design som man kan läsa på Folkhögskolan i Eskilstuna. Häromdagen besökte jag kursens lokaler och tog några bilder. Här får ni ett litet smakprov.





tisdag 30 mars 2010

Jag vill inte oroa mig






Jag gör mycket för att överrösta oron och ängslan. Jag gör pasta carbonara och vänder ansiktet mot solen. Jag läser om yoga (fast jag yogar inte alls) och jag kammar min korta lugg. Men oron har stark röst och skriker rakt i mitt öra. Helst vill jag rulla mig till en kanelbulle och titta utan att se något alls. Men jag kan inte. Oron får inte tro att den har vunnit.

Alldeles snart



Snödrivorna är envisa, de vill inte försvinna. Jag längtar efter den riktiga våren med sol och värme så intensivt att det knastrar i kroppen och drar i skaparnerven. Av fjolårets blad som jag har pressat har jag gjort tre små tavlor. Som bakgrund har jag använt en sådan kartong som man har till scrapbooking. Ramarna har jag målat vita. Tavlorna är väldigt lätta att göra. Det är egentligen ingen konst. Jag tilltalas av den enkelheten som bladen och de diskreta färgerna skapar tillsammans. Nu hänger tavlorna i köket, som ett litet löfte om att det kommer vår även till oss. Snart ska naturen explodera i grönska och liv på nytt. Snart ska solen värma våra vinterfrusna kroppar och själar...

måndag 29 mars 2010

söndag 28 mars 2010

Det fattas några hästar i mitt stall

Igår var det min tur att tömma diskmaskinen men jag struntade i det. Imorse, när jag gick upp, kunde jag knappt se köket för den smutsiga disken som spred sig överallt. Yrvaken och fortfarande i pyjamas började jag tömma diskmaskinen. En kedjereaktion blev ett faktum.

  • Usch, bestickslådan behöver också diskas. In i diskmaskinen med den.
  • Nåja, då kan jag lika gärna torka av lådan i vilken jag har bestickslådan.
  • När jag väl håller på då kan jag dammsuga alla kökslådor.
  • Vadå dammsuga? Jag kan också tvätta dem invändigt.
  • Och så kan jag passa på att tvätta alla skåpsluckor också.
  • Och på alla hyllor. Till och med på kryddhyllan. Den var snuskig.
  • Och bakom mikron.
  • Och under kökssoffan.
  • Ojdå, fönstret är också smutsigt. På med lite sprej och gnugga det skinnande rent.
  • Fönstret i vardagsrummer förtjänar också lite gnugg.
  • Och så höll jag på hela dagen.

Jag är glad för att hemmet blev lite renare men jag avskyr den egenskapen hos mig som startar sådana kedjereaktioner. Varför kan jag inte blunda för alla fläckar när jag ska bara plocka ur diskmaskinen? Varför spenderar jag en söndag på att skura och spreja? Jag har nog inte alla hästar i stallet.

Vårens allra, allra, allra...





... säkraste tecken är när våra djur vågar sig ut. Nosan hittar en lerig men snöfri fläck på gräsmattan. Hon bär ut sina leksaker och lägger sig i leran. Där ligger hon och är helt nöjd med tillvaron. Lucy håller Nosan sällskap ute på altanen men som vanligt nöjer hon sig inte med marknivån. Varför ska man ligga i leran när man kan balansera på det äntligen torra staketet?

lördag 27 mars 2010

Fönstersmycken










Christina, Fredrik och jag gjorde en konstrunda. Fredrik blev förtjust i en tavla som kostade bara 25 000 kr. Dessvärre hade han inte växel på sig så tavlan hänger fortfarande. Osåld. Jag blev förtjust i några mobiler. Jag vet inte vem som har gjort dem, det fanns inga uppgifter om det. Vackra är de i alla fall.

fredag 26 mars 2010

Hönsgården



Och så gick det till:









Något svunnet





För ett tag sedan fick jag några meter gardinkappa av en fin bloggvän. Gardinkappan var i naturfärgat linné och det tyckte jag mycket om. Men den var i en sådan modell med flärpar på. Man sätter nog ett annat tyg i flärparna och draperar det. Tror jag. Så jag har gjort om gardinkappan och anpassat den lite mer till min smak. Jag klippte bort flärparna och använde dem som hällor. Sedan sydde jag på virkade, tunna dukar. Det ger en fin effekt. Magnus tycker att det påminner om snöflingor. Jag själv tycker att det påminner om något svunnet och magiskt. Något som inte går att sätta ord på.

onsdag 24 mars 2010

Snuttisen



- Var är min snuttis? - frågade William.
- Jag vet inte. Har du inte lämnat den hos Sara? Nej? Kom, då ska vi leta efter din snuttis.

Vi hittade snuttisen under Saras säng. Wille blev så glad. Han tryckte snuttefilten mot näsan och sniffade ett tag. Den luktade nog mamma och pappa. Den luktade trygghet, hem. Det är lite fascinerande hur barn väljer gamla trasor till sina snuttisar. Man kan köpa designade snuttefiltar med blingbling men barn väljer envist sådant som man tror de har hittat bland soporna. En pojke på min gamla förskola hade med sig sin pappas gamla T-shirt. Tröjan var ihjälsnuttad, nästan lite vidrigt snuttad men pojken älskade den. En annan pojke hade sin mammas gamla halsduk. Försvann snuttisarna bland leksaker, madrasser och stövlar då hade vi, personalen, en liten mission impossible. Hitta snuttisen! Ibland önskar jag mig en snuttis själv. Tänk att kunna lägga sig och sniffa på en välbekant doft en stund. Världen runt omkring må rasa men så länge doften skulle smeka mina doftceller, så länge skulle jag vara trygg.

Sjukstuga





Två sjuklingar sitter i vardagsrummet. Två svaga, tysta barn. Vem skulle kunna tro att den ena är ett spralligt förskolebarn och den andra en kaxig tonåring? I vanliga fall...

tisdag 23 mars 2010

Engelska vid köksbordet



I framtiden vill jag studera. Textdesign, litterär gestaltning eller litteraturvetenskap. Det enda som sätter hinder för mig just nu är den olyckliga engelska. När jag gick i skolan läste vi ryska, inte engelska. Engelska var för kapitalister. Vår Store Bror bestämde åt oss att vi skulle ta avstånd från allt som luktade kapitalism, till och med från ett sådant användbart språk som engelska.

Grunder i engelska har jag för jag har läst lite på egen hand och man lär sig en del genom vardagslivet. Men jag är för osäker, vågar inte använda engelska och har behövt att läsa den någon termin innan jag kan börja med engelska A. Så jag anmälde mig till kursen, gjorde provet och blev antagen till den nivån jag sökte. Livet är dock aldrig så lätt som man önskar sig. Det har visat sig att jag inte får läsa något alls inom den kommunala vuxenutbildningen för att jag är arbetslös. Så jag har fått sluta skolan innan jag ens började den. Regeln är kanske till för att förhindra fusk men mig hindrar den från att komma i mål.

Fast jag ger mig inte. Jag pluggar engelska vid köksbordet. Det finns inga regler som kan förhindra mig från det. Så till hösten tänker jag läsa engelska A på distans. Jag räknar med att vara egen företagare då och kan bestämma över min tid alldeles själv.

måndag 22 mars 2010

lördag 20 mars 2010

Det finns hopp...



Snömassorna ligger som höga berg än. Här och där skymtar bar mark och växterna sticker ut sina nyfikna gröna huvuden. Det finns hopp om våren.

fredag 19 mars 2010

Jippi och bläh



Dagens jippi: på Facebook har jag hittat min kusin som jag inte har haft kontakt med på över 20 år. Vi tappade varandra som små, när hon och hennes familj flyttade till Tyskland. Dagens bläh: allt annat.

Frukost



Turkisk meze matyoghurt, pumpafrön, några gigantiska russin och lite honung på det hela. Jag kan äta frukost hela dagen...

torsdag 18 mars 2010

No Poker Face och Pengakungen

No Poker Face bodde där Allting slutade och Ingenting började. I Eskilstuna alltså. Hon försökte alltid att göra rätt för sig. För om hon gjorde något som var fel så syntes det i hennes ansikte på långt håll. Hon betalade skatt. Ja, minsann. Även om hon tyckte att det var en riktig rövarpolitik. Hon höll sig alltid till hastighetsgränserna även om det kliade i gasfoten på henne ibland. Ofta. Ja, ok, alltid. Hon fuskåkte aldrig trots att hon hävdade hit och dit att kollektivtrafiken kostade alldeles för mycket. Så varför gjorde hon allt rätt medan hon egentligen ville göra allt fel? För hon kände Pengakungen.

En gång, och det var faktiskt idag, gick hon till sin favoritaffär för att köpa lite ull. I kassan jobbade hennes favoritkassörska. Kassörskan slog in varor som No Poker Face la på disken och sedan ville hon ha betalt. Men No Poker Face var inte så naiv som kassörskan trodde.

- Är du säker på att jag ska betala 41 kr?
- Ja - svarade kassörskan lite tveksamt och började räkna på nytt tills hon löste mysteriet. En del varor gick nämligen inte igenom kassan. No Poker Face skulle betala 81 kr, inte 41.

No Poker Face betalade allt fint och prydligt och lämnade affären. Kassörskan måste ha undrat hur man kunde vara så korkad som den där kunden som ville betala mer. Men det tydde bara på att hon inte hade bekantat sig med Pengakungen. Det gjorde No Poker Face. Hon visste att Pengakungen älskade balans i sitt Pengarike. Han hade dock sitt eget sätt att bevara den. No Poker Face kunde förstås betala 41 kr istället för 81 kr men då var det säkert att fem minuter senare skulle Pengakungen ingripa och till ex stjäla hennes plånbok. Eller åtminstone lura henne på ICA så att hon betalade minst 100 kr för mycket. Att inte reta upp Pengakungen var det bästa och egentligen enda sättet att behålla sina slantar. Det visste No Poker Face mycket väl. Som sagt, hon var inte så naiv som man kunde tro.

10 små indianer



Nej, det är inga påsksaker som man ska hänga i riset. Inte alls. Trots fjädrarna och färgerna. Det här är de 10 små indianer som ska flytta imorgon till min Sagoverkstad. Tillsammans med sin lilla tipi, canoo och en fin bok.

I'm King of The World!

Min bästa morgon inträffar när alla familjemedlemmar är iväg på sina saker. Då är det bara jag hemma och det betyder att jag kan göra precis vad som helst utan att behöva ta hänsyn till någon annan. Idag har jag min bästa morgon. Jag sätter på min Spotify-lista och lyssnar på Pitbull, David Guetta feat Akon och Sean Kingston. Skulle mina barn vara hemma då skulle de ha åsikter på att jag lyssnar på deras musik. Men de är inte hemma så jag lyssnar på full volym! Jag hoppar och skuttar, jag viftar med armarna, jag svettas. Energin fyller mig upp till fingertopparna. Det är bra för snart ska mina händer börja jobba. Jag är själv, och jag är helt wild and crazy. Jag känner mig så levande. Nosan ylar i takt till musiken.

I'm king of the world.... Känns det som. Men nu får jag sänka volymen och börja jobba. Jag ska bara skutta lite till Iggy Pop och Real Wild Child.

onsdag 17 mars 2010

Alldeles för få timmar



Jag vill tacka alla Er som kommer till min blogg. När jag startade bloggen trodde jag att min läsargrupp skulle bestå av min mamma och Martin. Under de fem åren som bloggen har funnits i cyberrymden har antalet läsare ökat markant. Det gör mitt bloggande ännu mera lustfyllt. Därför blir jag extra ledsen när jag upptäcker att jag inte är så bra på att ge feedback själv. Under den sista tiden har jag blivit rent av usel på att kommentera hos Er. Usch på mig, jag ger mig själv en spark i baken ska ni veta. Orsaken till min tystnad i era bloggar är inte faktum att jag inte gillar dem utan en enorm tidsbrist. Sedan jag började tänka på allvar på det där med att starta eget har mina dagar blivit proppfyllda. Läsning, kurser och träffar, planering... Varenda vaken tanke kretsar runt mitt företag. Jag klagar absolut inte, det är så skoj att ha ett mål att sträva mot. Det är verkligen roligt. Jag önskar dock att tiden räckte till fler roligheter än så.

tisdag 16 mars 2010

Bakåt i tiden...



Året 2006. Jag var på en föreläsning och irriterade mig på Prestigemänniskan.



Året 2007 var jag skräckslagen inför besöket hos tandläkaren. Men våren hjälpte mig lite att hålla skräcken i schack.



Året 2008 promenerade jag i Eskilstuna.



Året 2009 hade vi ett kalas.

Det är en av de roliga saker med bloggandet. Att man kan se bakåt i tiden. Vissa påstår att man ska titta framåt, alltid framåt. Men att titta bakåt har också sina fördelar. Man kan se hur man har utvecklats och ibland till och med vart man egentligen är på väg.

Rosa och turkos